Debatt: Vilket parti är extremistiskt?
Centerpartiet anklagar Sverigedemokraterna för extremism, och vill därför inte sitta i en regering där SD har inflytande. Anklagelsen kan prövas. Extremt är inte ett skällsord. Det är en hållning som ligger långt från det egna antagandet, och som behålls sedan antagandet fallit, skriver Bengt Holmgren och Lars Bernhoff.
1975 antog riksdagen, med brett stöd, riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. De tre målen var jämlikhet, valfrihet och samverkan. Valfriheten innebar att den som invandrat skulle kunna behålla språk och kultur. Jämlikheten innebar arbete, bostad och utbildning på samma villkor som andra, inte att den nyanlände genast skulle ha allt. Staten tog på sig att ordna villkoren. Anpassningen skulle inte i första hand vara den inflyttades.
Den linjen avbröts inte. Den skrevs om. 1997 lade den socialdemokratiska regeringen propositionen Sverige, framtiden och mångfalden. Riksdagen godkände målen i december. En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund. Lika rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Särskild inriktning på egen försörjning. Säråtgärder bara den första tiden. Det var inte en ny lag om mångkultur. Det var mångfalden som grund för den vanliga politiken.
Centerpartiet skrev inte propositionen. Partiet satt i opposition och väckte egna motioner. Det reserverade sig inte mot mångfaldsmålet. Året efter var hållningen partiets egen. I motion 1998/99:Sf608 skrev Lennart Daléus att det mångkulturella samhället existerar, och att Centerpartiet vill att samhället utvecklas på en mångkulturell grund.
Eget boende infördes 1994 med kalkylen att omkring 10 procent skulle välja det, och att det skulle underlätta etablering. Utfallet blev 60–65 procent. Inflyttningen skedde dit släkten fanns, inte dit jobben fanns. Kommuner larmade redan kring millennieskiftet om trångboddhet och adresshandel. Lagen låg kvar i trettio år, under båda blocken, och redovisades som valfrihet och statlig besparing. Kommunen fick följden. Utanförskapsområdena växte där mottagandet samlades.
Egen försörjning stod i målet från 1997. Det som mättes blev sysselsättning, en timme under en mätvecka. Subventionerade anställningar ryms i det talet. Andelen i arbete kan stiga utan att andelen som bär sig själv gör det. Ett inkomstmått, tre inkomstbasbelopp, kom först 2024, och då som komplement, inte som villkor för pengarna. Av dem som började sfi 2018 saknade 37 procent godkänt i någon kurs efter fem år. Andelen som når kurs D, den nivå som motsvarar vardagssvenska, är ännu lägre och redovisas inte som det mått som styr ersättningen. Än mindre andelen som kan den svenska ett arbete kräver.
Volymen fortsatte. Mottagandet byggdes inte efter den. Staten betalade schablon och bidrag. Anordnaren fick betalt för närvaro. Ingen förlorade sitt anslag om målet missades. Det är så en politik som inte fungerar kan fortsätta och ändå se ut som framgång.
Centerpartiet var med. Partiet satt i regeringen när eget boende beslutades 1994, men inte 1997. Det stod 1998 för mångfald som grund, och linjen rättades inte när kommunernas besked redan fanns. Att påstå att ett enda parti byggt varje utanförskapsområde är för starkt. Att Centerpartiet har del i inriktningen, och i att den inte avbröts sedan det var känt att den inte fungerade, är det som går att säga.
Det är inte humanism att kalla detta en lyckad öppning. Den som redan bodde där fick en förändring ingen hade röstat om i den skalan. Den som kom hit med löfte om samma villkor som andra hamnade ofta utan den svenska som ett arbete kräver, och utan ett reguljärt jobb att gå till. Båda betalade. Staten redovisade valfrihet och deltagare.
Den tidigare, mer återhållna hållningen var att volymen skulle rymmas, att etableringen skulle leda till egen försörjning, och att särlösningar bara gällde den första tiden. Det var det förnuftiga antagandet, också i den politik Centerpartiet stod bakom. När antagandet sprack var det rimligt att säga nej till mer av samma. Det är den invändning Sverigedemokraterna drev tidigare än de andra.
Extremt är inte att varna för en volym som spräcker det egna antagandet. Extremt är att behålla inriktningen sedan antagandet fallit, och att byta mätetal så att missen kan redovisas som framgång. Centerpartiet behandlar invändningen som extrem, och talar som om den gamla politiken fortfarande var den måttfulla. Det är den inte. Den måttfulla linjen övergavs när 10 fick bli 60 och försörjning fick bli en timmes sysselsättning, utan att modellen rättades.
Det gör inte Sverigedemokraternas övriga politik prövad. En rätt bedömning i en fråga är inte ett fribrev i de andra. Det gör anklagelsen tom, om den enda grund som anförs är att partiet ville begränsa en invandring vars egna kalkyler redan hade spruckit.
Centerpartiet kan inte både ha stött mångfald som grund 1998 och i dag behandla invändningen mot följderna som extrem. Följderna är det som 1975 och 1997 inte mätte. Tid till egen försörjning. Svenska som räcker för arbete. En volym som rymdes i det antagande man själv hade varit med om. Den som vill använda ordet extremist får först visa vilket av de två som låg längre från det som sedan hände.
Bengt Holmgren
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige
