Att vara ytlig ansågs förr negativt, då det vittnade om okunnighet och lättja. Numera ses det snarare som en positiv egenskap. Smidigt kan man ta till sig det senaste, och överlåta teorin bakom (om det ens finns någon) åt den som har lust och vågar gå emot konsensus. Ordet “ytlighet” används knappt längre, och även det positivt laddade ordet “gemenskap” har nästan försvunnit till förmån för vad som kan associeras med dess motsats – mångfald.

Då jag för ungefär femton år sedan konfronterade en riksdagsledamot angående den dåliga tillgången på hyreslägenheter med rimliga hyror utbrast hon glatt: “Vad bra att det finns människor som kan betala så mycket!” – lallande positivism och glättig enkelhet. Och vem vill förstöra den goda stämningen? Med den inställningen var det förstås svårt att komma vidare, men jag försökte. Hon tramsade bort det tills hon fann någon som var trevligare att prata med.

En annan riksdagsledamot från samma parti höll en gång ett föredrag om debatteknik: “Om någon nämner invandring, då ska ni ta ett par steg emot personen och titta denne in i ögonen och fråga: ’Vill du debattera invandring? Jag debatterar gärna migration’”. Sedan fortsatte han: “Då brukar de bli osäkra och backa”.

Jag konfronterade samma riksdagsledamot några år senare då han samlade personröster vid min dörr. Han frågade då: “Har du något problem med invandring eller?”.

Nej, det gällde ju att smita från debatt och samtidigt få ett inbillat moraliskt övertag. Han använde knepet! Han insåg att det inte fungerade och tittade på mig. Mitt ifrågasättande av knepet, och knep överhuvudtaget för att undvika debatt kommenterade han inte. En talande tystnad. Han visste att jag visste att han visste och att det inte fanns något som jag kunde göra åt saken.

I dessa hejsansvejsan-tider frågar man vid motstånd: “Vad är han ute efter – egentligen?” Varför argumentera när man raskt kan diskvalificera genom att insinuera om påstådd värdegrund?

Jag frågade en AI varför det numera anses bra att vara ytlig. Den gav det förbluffande svaret: “Det kan i en tid av digital närvaro vara nödvändigt för ’personal branding and professional success’”.

Vad har ytligheten kostat samhället då de som problematiserar och bedömer konsekvenser enkelt kan besegras moraliskt och avhumaniseras genom enstaka ord och debattknep?

Flera decennier av flamsigt lallande av moraliska karriärister som busenkelt blir både idealister och debattvinnare har gett oss detta samhälle. Anser de sig fortfarande moraliskt överlägsna? Anser de sig ansvarsfria för samhällsutvecklingen? Klarar de fallet från sina höga hästar eller har de gått för långt för att vända?

De som följde den nya ytligheten, bland annat fåordiga idealister, opportunister, rädda och lata, blomstrade – övriga personer försköts.

Idealister såsom Pol Pot ångrade inget. Detta trots att 24 procent av Kambodjas befolkning mördades under dennes treåriga strävan mot ett socialistiskt paradis. De ansvariga var opportunister som såg en möjlighet att marknadsföra sig, de som var rädda för att själva bli avhumaniserade, och de lata som hellre lade sin energi på annat. Naturligtvis var inte allt gement beräknande, slappt och illasinnat. Miljön, blev sådan och många flöt med. Det onormala normaliserades och de ansvariga byggde upp en mur av psykologiska försvarsreflexer.

I en miljö av lallande positivism (se Mats Alvesson, 2016) där folk blir vattentätt omslutna av värdeord ofta utan substans, anser alltför få att det är värt besväret att förstöra stämningen. I synnerhet då man kan bli definitivt diskvalificerad och bannlyst från den offentliga debatten, kanske till och med från cocktailpartyt.

Förr i tiden (men inte längre) brukade man höra: “Hur kunde tyskarna?” Nu kan vi själva fråga oss – hur kunde vi?

Mats Isaksson

Göteborg