25 mars 2025 kommer definitivt att gå till historien i Rysslands och Ukrainas krig. Det verkar som att just denna dag, efter flera rundor av långvariga och utmattande förhandlingar i Saudiarabien, har parterna, med USA som medlare och president Donald Trump personligen, tagit det första större och dokumenterade steget mot fred. Även om det möjligen bara ser så ut vid första anblicken.

På tisdagen den 25 mars kommenterade alla parter slutligen de ”saudiska diskussionerna”. De kom överens om ett moratorium för attacker mot varandras energianläggningar samt en vapenvila i Svarta havet. Allt detta låter som ett genombrott, men detaljerna är för många. Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna: låt oss försöka reda ut dem.

Vad parterna kom överens om

Det viktigaste och avgörande: efter långa förhandlingar gick Kiev och Moskva med på att upphöra med beskjutning av energiinfrastruktur och kom överens om en vapenvila i till havs på Svarta havet. Övervakningen av överenskommelserna läggs på USA och möjligen ”ytterligare länder”, som president Zelenskyj uttryckte det.

Moratoriet för beskjutning av energianläggningar (extremt känsligt för båda länder, särskilt Ukraina) ska vara det första steget, ett ”lackmustest”, ett förspel till vidare framsteg mot fred. Vapenvilan i Svarta havet syftar till att säkerställa sjöhandelns säkerhet för alla: för Ukraina, Ryssland och övriga länder som handlar i regionen.

I teorin och på papperet låter allt bra och ser ut som ett verkligt genombrott i mer än tre års krig. Men så enkelt är det inte.

Djävulen i detaljerna

Problemet är att för att genomföra överenskommelserna måste man uppfylla för många villkor, som Ryssland främst insisterar på. Det vill säga, på papperet kan 25 mars betraktas som den första dagen av vapenvila. Men i verkligheten är det knappast så.

Till exempel, för att moratoriet mot attacker på energianläggningar ska träda i kraft, måste vissa ”mekanismer” skapas. Så säger man i Kiev och USA. Ryssland hävdar dock att moratoriet redan gäller och att man redan inte slår mot energianläggningar – sedan 18 mars (när Vladimir Putin och Donald Trump talade i telefon). Kiev anklagas regelbundet av ryssarna för att fortsätta sådana attacker. Det vill säga, för att bryta vapenvilan.

För att starta vapenvila i Svarta havet har Kreml utfärdat en enorm lista med villkor. Kortfattat innebär det att USA måste häva en rad sanktioner mot Kreml. Särskilt mot vissa ryska banker och andra finansiella institutioner som är involverade i sjöhandel.

För havsvapenvilan kräver Ryssland också att alla ovannämnda institutioner ska anslutas till SWIFT, få korrespondentkonton och mycket mer. Dessutom vill Moskva ha rätt att kontrollera alla fartygs last i Svarta havet för att förhindra militära leveranser till Ukraina. Kiev säger ingenting om detta – men kräver att ryska örlogsfartyg inte ska få gå in i den västra delen av vattenområdet.

Det verkar som att alla tre parter har gemensamma ståndpunkter, och sätter man en stor tidningsrubrik ser allt ut som en seger på vägen mot fred. Men när man undersöker detaljerna kan man snabbt dra slutsatsen: allt är långt ifrån så smidigt som det verkar.

Kommer den partiella vapenvilan att fungera?

Det går inte att säga säkert, men för närvarande verkar det snarare nej än ja. Allt vi har är parternas försäkringar om att de är beredda att säkerställa vapenvilan. Problemet är att alla har alltför olika villkor.

Ryssland går inte ens med på några kompromisser och kräver mycket på en gång. Det uppstår också förvirring kring datum: enligt Kreml började energivapenvilan den 18 mars, och havsvapenvilan har inte ens börjat ännu. Enligt USA och Ukraina började allt detta idag. I verkligheten är det inte säkert att något alls startar.

Just nu beror allt på parternas goda vilja att genomföra det de kommit överens om och på USA:s förmåga att få Kiev och Moskva att samarbeta. Under de senaste dagarna har allvarliga förhandlingar pågått i många timmar och man vill tro att delegationerna verkligen kunde komma överens. Men antalet nödvändiga villkor och faktorer för att genomföra vapenvilan väcker oro och frågor.

De närmaste veckorna, kanske till och med dagarna, kommer att visa om detta var ett genombrott mot fred eller bara en byråkratisk formalitet, ”damm i ögonen” och ett sabotage av fredsprocessen. Möjligheter finns, men det krävs en vilja att genomföra överenskommelserna. USA måste noggrant övervaka båda konfliktparterna och tvinga dem till fred.

För närvarande är det svårt att dra en riktig slutsats. Å ena sidan väcker överenskommelserna en försiktig optimism. Men det enorma antalet nyanser väcker tvärtom en dyster skepsis. Man kan bara önska lycka till: att allt som man kommit överens om verkligen genomförs. Men det är ännu inte värt att hoppas för mycket på att dokumenten kommer att följas.