Inför 2020-talet är optimismen stor i Norrland. Efter årtionden av arbetslöshet och avfolkning ska Sveriges nordligaste regioner få ett välkommet lyft genom en ny injektion industrisatsningar, motsvarande den tidigare stora industialiseringen som gav arbeten och inflyttning från 1800-talets slut fram till 1960-talet.

Den gången handlade industrialiseringen främst om gruvnäringen och vattenkraften. Även den här gången är gruvnäring och kraftförsörjning i centrum för satsningarna – men med en ”grön” twist.

Istället för den gamla, smutsiga och miljöskadliga industriverksamheten handlar det nu om en ny, ren och miljövänlig industri som ingår i den ”gröna omställning” som drivs på från Stockholm och Bryssel.

Kronan på det framtida verket ska emellertid bli något annat och helt nytt: batteritillverkning för elbilar och lagring av energi.

Bilföretaget Tesla, vars ägare Elon Musk leder kampen mot den hotande klimatförändringen, ska ersätta de gamla bensinbilarna på våra vägar, medan batterilagring äntligen ska få den långt gångna satsningen på vindkraft att fungera även vindstilla dagar.

När Hybrit, ett samriskbolag ägt av de statliga gruv-, stål- och energijättarna LKAB, SSAB och Vattenfall, inviger sin pilotanläggning i Luleå är dåvarande statsminister Stefan Löfven på plats, och när hans efteträdare Magdalena Andersson besöker USA:s dåvarande president Joe Biden har hon med sig som en gåva en ljusstake tillverkad av världens första fossilfria stål.

Joe Biden och Magdalena Andersson i Washington i maj 2022. Bild: Pontus Lundahl / TT

”Det hållbara tänkandet finns med i allt vi gör”

Den 10 december 2019 ser framtiden alltså mycket ljus ut när en artikel publicerad på Tillväxtportalen beskriver de kommande årens utveckling i Skellefteå kommun i Västerbotten.

Förhoppningarna knyts framförallt till batteritillverkaren Northvolt, som under hösten påbörjat den första etappen av ett fabriksbygge i kommunen, ”ett gigantiskt projekt som ger ringar på vattnet i form av nyanställningar och att fler företag flyttar till kommunen” enligt artikeln.

– Fabriken kommer att innebära 3000 direkta nya jobb i Skellefteå. Behovet av arbetskraft är stort, säger Skellefteås kommundirektör Kristina Sundin Jonsson, som menar att ”förutsättningarna att nå målen utifrån ett hållbarhetsperspektiv är mycket goda”.

– Just nu pågår en av de största industriella satsningarna i Sverige. Och det hållbara tänkandet finns med i allt vi gör. Det är roligt att kunna bidra med något stort och till en grön omställning i Europa. Det är en fantastisk resa att få vara med om, säger Sundin Jonsson vidare.

”Sveriges främsta tillväxtområde utanför storstadsområdena”

Ett halvår senare, i maj 2020, rapporterar Industrinyheter om en ”stark industriell utveckling längs Norrlandskusten”, där ”300 miljarder kronor investeras de kommande 20 åren”, vilket gör området till ”Sveriges främsta tillväxtområde utanför storstadsområdena”.

I artikeln listas satsningar som utbyggnader av tågspår och hamnar, men framförallt ges utrymme åt flera företag som ägnar sig åt olika former av ”hållbar” produktion, som skogsmaskinstillverkaren Komatsu Forest i Umeå, Talga Resources planerade produktionsanläggning för anodmaterial för batterier vid hamnen i Luleå, Hybrits pilotanläggning för fossilfri ståltillverkning i Luleå och Northvolts batterifabrik i Skellefteå.

När Industrinyheter listar investeringarna i storleksordning blir dock den största Markbygdens vindkraftspark utanför Piteå med en investering på 60 miljarder kronor, vilket är dubbelt så mycket som de 30 miljarder som enligt artikeln kommer investeras i Northvolt.

Markbygdens vindkraftspark utanför Piteå. Bild: Helena Landstedt / TT

Norrlandspolitiker varnar för elbrist

Men allt är inte guld och gröna skogar. I september samma år varnar Nils-Olov Lindfors (C), regionråd i Region Norrbotten, Claes Nordmark (S), ordförande för Norrbottens Kommuner och Norrbottens landshövding Björn O Nilsson i en debattartikel i Dagens Industri för att norra Sverige, som ”kommer att bli världsledande i den gröna omställningen”, i framtiden kommer att behöva behålla den el som produceras i området istället för att bidra till resten av landets elförsörjning.

”Redan nu har städer i Syd- och Mellansverige problem med kapacitetsbrist i elnätet” skriver man och fortsätter: ”och överskottet av el i norra Sverige – det kommer inom kort att krympa betänkligt”. Som exempel på de gröna satsningar som kommer sluka stora mängder el nämns Hybrit och Northvolt.

Drygt ett år senare, i december 2021, drabbas Sverige av skenande elpriser där Sveriges två södra elprisområden noterar elprisrekordet 646 öre/kWh den 6 december klockan 16–17. Men inte heller de norra elprisområdena undkommer och noterar höga 371 öre/kWh den 29 november klockan 16–17.

– Begränsningar i stamnätet innebär att produktion från vatten- och vindkraft i de norra delarna av Sverige inte kan föras ner till söder. Detta förstärks av minskad planerbar elproduktion i söder. På så sätt blir också priserna i de södra delarna av landet än mer kopplat till de europeiska elpriserna, säger Magnus Thorstensson, marknadsanalytiker hos Energiföretagen Sverige.

I mars 2022 meddelar Svenska Kraftnät att man inte hinner bygga ut elnätet snabbt nog för att möta behoven hos de gröna industrisatsningarna i Norrland.

– Vi presenterar ett paket på 8,4 miljarder kronor som innebär ytterligare kapacitet på 2 000 megawatt. Men det räcker inte för behoven. Vi har ansökningar från industrier på mer än 5 000 megawatt, och vi vet om att det kommer ännu mer, säger Daniel Gustafsson, ansvarig för nätplanering på Svenska Kraftnät, till TT.

Gröna satsningar ”ska göra Sverige världsledande i klimatkampen”

Trots den inledande elkrisen fortsätter entusiasmen kring den gröna omställningen i Norrland på Sveriges Radio, där man i maj 2022 inleder poddserien Nya Norrland, i sammanlagt 10 avsnitt fram till november samma år.

”De Nya Norrland skildrar en pågående revolution i den svenska industrin. Gröna batterier, fossilfritt stål och nya metallgruvor i norr ska göra Sverige världsledande i klimatkampen” står att läsa i poddseriens presentation.

I avsnitten skildras bland annat en kvinna som flyttar med sin son till Skellefteå för att arbeta på Northvolts fabrik, Tomas Riklund som är entusiastisk kommunikatör för Markbygdens vindkraftspark, Northvolts medgrundare Carl-Erik Lagercrantz och stålföretaget H2 Green Steels första anställda på plats i Boden, hållbarhetschefen Ida-Linn Näzelius. ”Redan år 2025 ska produktionen av fossilfritt stål vara igång” skriver Sveriges Radio.

Den gröna revolutionen problematiseras emellertid också, i form av olika aktivister som kämpar mot gruvor och vindkraftsparker, främst till förmån för samernas rennäring och den lokala naturen.

Samiska renskötare. Bild: Henrik Montgomery / TT

Frontalangrepp på Hybrit

Men orosmolnen fortsätter hopa sig för den gröna omställningen i Norrland. I december 2022 går Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad till frontalangrepp på en av de största satsningarna, de statliga bolagen SSAB, LKAB och Vattenfalls försök att producera koldioxid-fritt stål genom samriskföretaget Hybrit.

Wennblad konstaterar att Hybrits pilotanläggning bekostades med hjälp av några hundratal miljoner kronor från det statliga stödprogrammet Industriklivet, men att nästa ansökan, om stöd för en demonstrationsanläggning i Malmberget, är betydligt högre: 4,9 miljarder kronor. Summan kan jämföras med Industriklivets årliga budget på 1,3 miljarder.

Utöver det har Hybrit beviljats drygt en miljard kronor från EU:s innovationsfond, samtidigt som ägarna är beredda att investera runt tio miljarder. Siffrorna förbleknar emellertid inför de nära 400 miljarder LKAB planerar investera de kommande deccenierna i omställningen. Till detta tillkommer omkringkostnader i form av nödvändiga utbyggnader av elnät och elproduktion.

”Vi vet att en stor del av notan i slutänden hamnar hos medborgarna. Både i form av kostnader, risker och konsekvenser” skriver Wennblad, som menar att medborgarna därför har rätt till insyn i satsningen ”för att själva kunna bedöma rimlighet och risker”.

Energi- och näringsminister Ebba Busch, EU-kommissionären Margrethe Vestager, USA:s utrikesminister Antony Blinken, bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell och EU-kommissionären Valdis Dombrovskis under ett besök på Hybrit. Bild: Jonas Ekströmer/TT

”Kan detta bli en ny framgångssaga för svensk industri, eller en upprepning av 1970-talets storslagna Stålverk 80-haveri upphöjt till hundra? Är tidsplanen realistisk, eller projektet ens genomförbart?” frågar sig Wennblad, som anser att Hybrit omgärdas av hemlighetsmakeri.

När Wennblad själv begärt ut bilagorna till Hybrits ansökan har de väsentliga delarna belagts med sekretess. En förklaring är visserligen att Hybrit vill hemlighålla olika uppgifter för konkurrenter.

Samtidigt menar Wennblad att ansökan reser frågeställningar som medborgarna har rätt att få svar på, som att det statliga stödet behövs på grund av ”marknads- och systemmisslyckanden”, som att investeringskostnaden inte kan tas hem i försäljningen och att fossilfritt stål inte kan introduceras på marknaden ”grundat på de incitament marknaden bidrar med”. Det finns helt enkelt ingen efterfrågan på koldioxidfritt stål till de priser det kommer handla om.

Under vintern fortsätter Wennblad sin kritiska granskning av Hybrit-projektet. Han konstaterar bland annat att Hybrit beslutat att elen till verksamheten främst ska komma från vindkraft, vilket väcker frågor om vad den varierande tillgången på el kommer innebära för produktionen.

Dessutom har ett forskningsprojekt om Hybrits påverkan på det svenska elsystemet, till vilket man ansökt om 52 miljoner kronor i stöd från Energimyndigheten, pågått i fyra år utan att producera mer än en powerpoint-presentation enligt Wennblad.

Hård debatt om Hybrit och grön omställning

Samtidigt blandar sig fler än Wennblad in i debatten på Svenska Dagbladets sidor. Moderata Ungdomsförbundets förbundsordförande Douglas Thor och distriktsordföranden för Norrbotten Julia Järnberg skriver i en debattartikel i Januari 2023 att ”regeringen måste sluta blåsa upp den potentiella gröna bubblan i norr och istället dra i handbromsen”, samt att skattebetalarna har rätt till bättre insyn i projektet.

Filip Johnsson, professor på Chalmers tekniska högskola och programchef på Mistra Electrification, Johan Rootzén, forskare vid Svenska Miljöinstitutet, och Max Åhman,
docent i miljö- och energisystem vid Lunds universitet skriver i ett svar att Sverige har ”en utmärkt position för att bli föregångare inom EU, med dess höga klimatambitioner”, vilket ”kommer att stärka Sveriges, bolagens och kundernas konkurrenskraft i den nya fossilfria ekonomi som växer fram.” Därmed är det även enligt forskarna ”rimligt att staten delar på risken för den typ av satsning som Hybrit och liknande projekt utgör”.

I februari skriver Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Christian Sandström, biträdande professor i företagsekonomi, en debattartikel på SvD med anledning av att Hybrit och den gröna omställningen i Norrland tagits upp i SVT:s ”Agenda”.

Professorerna menar dock att programmet blev ”ännu en övning där makthavare – såväl ministrar som företagsledare – slapp svara på de verkligt obekväma frågorna”, frågor de därför ställer själva. Bland annat konstaterar de att LKAB kommer använda 70 terawattimmar för att producera den järnsvamp som behövs för den koldioxidfria stålproduktionen, och frågar hur det är tänkt att sådana kvantiteter el ska producerar med hjälp av vindkraft.

Det sammanlagda elbehovet för Norrland om den gröna omställningen genomförs är enligt professorerna 100 terawattimmar, vilket enligt dem ”skulle kräva tusentals kraftverk, som gemensamt skulle ta motsvarande tre Öland i anspråk.”

”Var ska dessa vindsnurror stå? Är de förenliga med samernas renhållning och djurlivet i Norrland? Hur många hundra miljarder med tillhörande nätutbyggnad kommer dessa kraftverk att kosta? Om koldioxidutsläppen för transport, installation, betong, kablage med mera inkluderas i Hybritprojektet, hur påverkas då klimatnyttan?” är några av de frågor som ställs i artikeln.

Den 19 februari ger sig Miljöpartiet in i debatten med ett SvD-inlägg av dåvarande språkröret Per Bolund och dåvarande klimat- och landsbygdspolitisk talespersonen Elin Söderberg (MP), som båda av helt andra skäl lämnar sina uppdrag sedan dess.

Elin Söderberg, tidigare klimatpolitisk talesperson för Miljöpartiet. Bild: Fredrik Persson/ TT

Med anledning av den hårda kritiken från diverse högerprofiler mot Hybrit och liknande projekt menar MP-politikerna att ”Sverige idag inte varit världens ledande gröna industrination” ifall högerpartierna hade styrt de senaste mandatperioderna.

”Faktum är att investeringskostnaderna för klimatomställningen måste vägas mot de astronomiska kostnader som vi kommer ställas inför i och med en allt svårare klimatkris” skriver Bolund och Söderberg.

I en replik menar emellertid Sverigedemokraternas miljöpolitisk talesperson Martin Kinnunen och ordföranden i näringsutskottet Tobias Andersson (SD) att ”föregångslandspolitiken” som MP bedrivit tillsammans med Socialdemokraterna i själva verket lett till att Sverige fått lägst tillväxt i hela EU, vilket MP-politikerna besvarar med en uppmaning om ”att lyfta blicken, våga satsa och skapa grönt välstånd” istället för att ”bromsa och stoppa långsiktiga investeringar i svensk konkurrenskraft.”

Almega: Gröna omställningen kräver ökad arbetskraftsinvandring

Arbetsgivar- och branschorganisationen för tjänsteföretag Almega, som är den största förbundsgruppen inom Svenskt Näringsliv, är även de fortsatt entusiastiska för den gröna omställningen.

I en rapport om ”Den gröna omställningen i norra Norrland” publicerad i oktober 2023 ”uppskattas att 1 100 miljarder kronor kommer att investeras de kommande åren i såväl nya produktionsanläggningar för fossilfri produktion som ombyggnader och utbyggnader av befintliga anläggningar.”

Rapporten inleder med att räkna upp de största industriprojekten, vilka är Northvolt, Hybrit steel, H2 Green Steel, LKAB och Boliden. Framtiden för projekten ser enligt rapporten fortfarande ljus ut, när det gäller Northvolt skriver man exempelvis att ”när fabriken är fullt utbyggd 2025 beräknas den vara en av Europas största batterifabriker och sysselsätta närmare 5 000 personer”, och att företaget ”kommer att bygga ytterligare en batterifabrik i Göteborg tillsammans med Volvo Cars.”

Northvolts fabrik i Skellefteå. Bild: Magnus Lejhall/TT

De olika projekten ”beräknas skapa 20 000 nya industrijobb och totalt 50 000 nya jobb i regionen samt ytterligare 10 000 jobb i andra delar av landet”, vilket innebär att ”utmaningen blir enorm att få fram den arbetskraft som krävs för att besätta dessa nya jobb”. För att åtgärda detta föreslår rapporten sänkt skatt på arbete, högre krav på bidragstagare samt ökad arbetskraftsinvandring – alltså samma frågor Svenskt Näringsliv driver generellt.

”Behovet av arbetskraftsinvandring kommer sannolikt att öka även i andra yrken. Regeringens planer att höja lönegolvet för arbetstillstånd kommer att hindra rekryteringen till många tjänstebranscher. Höjningen bör inte genomföras men om den blir av krävs möjligheter till omfattande undantag för yrken med brist på arbetskraft” står bland annat i rapporten.

Rapporter sågar den koldioxidfria ståltillverkningen

Bara en månad senare kommer emellertid en rapport av David Sundén, ekonomie doktor vid Handelshögskolan, från Institutet för Näringslivsforskning. Rapporten är finansierad av bland andra finansprofilerna Christer Gardell, Rune Andersson och Carl Bennet och totalsågar den gröna omställningen till fossilfritt stål som LKAB, SSAB och H2 Green Steel satsar på.

I rapporten konstateras att statliga gruvjätten LKAB:s planer, trots att det ska utgöra ett pilotprojekt, sker i en skala som i flera aspekter aldrig tidigare genomförts, med teknik som ännu inte demonstrerats vara kommersialiserbar, industrialiserbar eller tekniskt möjligt, eller vara ekonomiskt försvarbart eller ekonomiskt lönsamt.

”De flesta projekten har LKAB ingen tidigare erfarenhet av och nästan samtliga är var för sig mer omfattande än alla tidigare satsningar LKAB har gjort historiskt. Om alla LKAB:s planer ska realiseras måste företaget investera minst 50 procent av företagets omsättning årligen bara under de kommande sex åren” står att läsa i rapporten.

När det gäller statliga ståltillverkaren SSAB konstaterar rapporten att ”i och med SSAB:s omställning blir bolagets framtida lönsamhet starkt beroende av prisutvecklingen på
insatsvarorna: el, stålskrot och järnsvamp som samtliga är hårt internationellt konkurrensutsatta.”

Särskilt elpriset blir problematiskt för satsningen, då priset på det fossilfria stålet delvis kommer sättas av elpriset, som slår igenom både när det gäller SSABS:s egen produktion, men också den elkonsumtion som LKAB:s tillverkning av järnsvamp kommer kräva. Samtidigt som elpriset riskerar att drivas upp av LKAB:s och SSAB:s egen verksamhet.

H2 Green Steel dras slutligen med samma problem som LKAB och SSAB enligt rapporten, som även konstaterar att H2 Green Steel dessutom saknar egen tillgång till de fossilfria DR-pellets som krävs för att producera den nödvändiga järnsvampen. Istället hoppas bolaget på att få tillgång till LKAB:s pellets. Men enligt rapporten planerar LKAB enbart att producera pellets så det egna behovet täcks, och H2 Green Steel tvingas därför transportera pellets från Brasilien och Kanada.

Ett annat problem för H2 Green Steel är enligt rapporten att man planerar att använda Malmbanan till järnvägsfrakt. Men enligt Trafikverket är Malmbanan ansträngd, vilket innebär att H2 Green Steel riskerar att behöva använda lastbilstransporter mellan Luleå hamn och anläggningen i Boden.

Malmbanan. Bild: Kabelleger/David Gubler/CC BY 3.0

”Utsläppen från sådana transporter ska då läggas till att H2GS inte kan tillverka fossilfritt stål eftersom delar av tillverkningen innebär utsläpp från naturgasanvändning. I sämsta fall kommer H2GS produktion av stål innebära utsläpp på över 0,75 miljoner ton koldioxid per år vid full produktion 2030. Innan dessa problem är lösta blir det svårt att sälja H2GS stål som fossilfritt och därmed inte betinga någon premie” konstaterar rapporten.

Ett gemensamt problem för projekten är också enligt rapporten att de förlitar sig på teknik som dels är väl känd och därmed konkurrensutsatt, men även kan ersättas av nya, bättre, mer kostnadseffektiva metoder.

”I slutändan är det endast LKAB:s komparativa fördel med tillgång till högkvalitativ järnmalm som kan motivera företagens satsningar i Norrland. Denna fördel kan snabbt suddas ut om någon banbrytande teknik visar sig kommersiellt framgångsrik. För ett sådant scenario har inget av bolagen några motmedel – varken tekniska eller ekonomiska – eftersom de lagt alla ägg i en och samma korg” konstaterar rapporten.

I januari släpps en uppföljande rapport där kritiken mot satsningarna fördjupas. Bland annat visar rapportens beräkningar ”att H2GS stål blir det dyraste på marknaden, men det kan samtidigt inte förväntas bli prissättande på grund av den globala överkapaciteten på stålmarknaden”.

I den andra rapporten tar man även hänsyn till EU:s handel med utsläppsrätter, och konstaterar att ännu en förutsättning för lönsamhet är att priset på koldioxidutsläpp hålls högt i framtiden. Samtidigt innebär handeln med utsläppsrätter även ett hot på så sätt att om övriga ståltillverkare lyckas sänka sina utsläpp så hårdnar konkurrensen mot det svenska koldioxidfria stålet ytterligare.

Stålimperiet slår tillbaka

H2 Green Steels presschef Karin Hallstan, som tagit del av rapporten innan publicering, sågar emellertid rapporten i ett mejl till Affärsvärlden, där hon bland annat skriver att “det är svårt att förstå det som något annat än att siffror medvetet väljs för att påverka resultatet”.

Enligt Hallstan utgår rapporten från felaktiga jämförelser mellan elpris och priset på naturgas, underskattar kostnaderna för alternativa metoder för att minska koldioxidutsläppen från stålproduktion, samt innehåller ”betydande missuppfattningar om hur EU:s utsläppshandel fungerar”.

Finansmannen Harald Mix, medgrundare till både H2 Green Steel och Northvolt, kommenterade Sundéns första rapport i en intervju med Dagens Industri under hösten.

– Jag tolkar det som att den externa granskningen är principiellt orienterad, och att det huvudsakligen handlar om den framtida energiförsörjningen i Sverige och på vilket sätt vi bör förädla våra naturtillgångar. Dessutom tror jag att det finns en allmän allergi mot statsstöd och där finns det stora missförstånd, sade han bland annat.

Harald Mix. Bild: Claudio Bresciani / TT

När tidningen Chef i mars intervjuar ”hjärnan bakom det fossilfria stålet”, SSAB:s tekniska direktör Martin Pei, tas kritiken mot satsningarna upp.

Pei pekar även på att ”all teknisk utveckling är dyr i början, på grund av all ny infrastruktur som krävs”.

– Så var det med de fossila bränslena också. Utvinning och hantering av kol och olja blev lönsam först sedan man byggt hamnar, järnvägar och fartyg med kapacitet att frakta miljontals ton fossila råvaror kors och tvärs över jordklotet.

– Det tog många år innan de investeringarna kunde skrivas av och det blev billigt att fortsätta. Så vi måste tänka långsiktigt. När uppbyggnadsperioden är över, kommer systemet med fossilfritt stål att bli oslagbart, även ekonomiskt.

2024 – katastrofernas år

Men för flera av den gröna omställningens satsningar börjar tiden rinna ut år 2024. Den 14 maj rapporterar Vindkraftsnyheter att vindkraftsparken Markbygden – den största i Europa och ekonomiskt den största satsningen inom den norrländska omställningen i Industrinyheters listning fyra år tidigare – begärs i konkurs.

Mellan åren 2020 och 2023 har parken gjort en förlust på 2,5 miljarder kronor, och parken har skulder på sammanlagt 6 miljarder kronor när konkursen begärs. Den främsta anledningen till den usla ekonomin är ett avtal Markbygden slutit med den norska aluminiumkoncernen Norsk Hydro där man förbundit sig att sälja 1,65 terawattimmar per år under 19 års tid till ett fast pris, ett avtal man inte kunnat uppfylla.

Flera av fordringsägarna motsätter sig dock konkursen. De största fordringsägarna är en grupp tyska banker, norska Hydro Energi och Skatteverket, och Skatteverket menar att det inte är rimligt att fordringsägarna ska ta den ekonomiska smällen, utan menar att huvudägaren, den kinesiska staten som äger 75 procent, istället bör skjuta till medel.

Förhandlingar om en rekonstruktionsplan pågår under sommaren, och i slutet av oktober kan Vindkraftsnyheter rapportera att en rekonstruktionsplan bestämts som vinner laga kraft i november. Själva planen beläggs med sekretess, men Norsk Hydro kan meddela att som en del av planen har man rätt till en kompensation på upp till 248 miljoner euro som ersättning för de elvolymer på 2,5 TWh som inte levererats.

Vid det laget överskuggas nyheten av den eskalerande krisen för batteritillverkaren Northvolt. I september varslade Northvolt en fjärdedel av arbetsstyrkan och meddelade att Northvolt ett, alltså fabriken i Skellefteå, ska läggas ned. I början av oktober lämnar Mark Duchesne posten som vd i Skellefteå, medan dotterbolaget Northvolt Ett Expansion AB som skulle sköta expansionen av fabriken, försätts i konkurs.

I slutet av samma månad meddelar LKAB att man pausar delar av Hybrit-satsningen. Det handlar om delar av satsningen i Kiruna som skjuts på framtiden, medan planerna för Gällivare ligger fast.

En av anledningarna är bristen på elproduktion. Enligt planerna skulle LKAB till 2040 behöva 50 terawattimmar el, vilket skulle ha växt till 70 erawattimma år 2050, en mängd som motsvarar omkring hälften av elkonsumtionen i Sverige i dagsläget.

– Vår hybrit-demo, som behöver cirka 5 TWh, där känner vi oss rätt trygga att det finns el fram till 2030. Sen när vi skalar upp, där har det inte hänt tillräckligt, säger Niklas Johansson.

Bild: Adam Sundman / SvD / TT

Osäker framtid för omställningen

Den 12 mars 2025 ansöker Northvolt om konkurs, en konkurs som är den största i svensk historia. Och under våren fortsätter motgångarna för den gröna omställningens aktörer.

H2 Green Steel, som bytt namn till Stegra, har tidigare fått nej på en ansökan om 1,65 miljarder kronor i stöd från Naturvårdsverket via Klimatklivet. Detta på grund av att det så kallat ”gröna stålet” kommer generera utsläpp på 500 000 ton koldioxid årligen i sin initiala fas.

Istället ville Stegra flytta bidraget från Naturvårdsverkets Klimatklivet till Energimyndighetens Industriklivet, vilket finansdepartementet var beredda att hjälpa till med genom att skjuta till beloppet i den kommande budgeten. Till Dagens Industri nekar finansminister Elisabeth Svantesson (M) till att beloppet skräddarsytts till Stegra.

Den 1 april publicerar SvD:s Peter Wennblad emellertid en krönika där han redogör för relevanta delar av budgetdokumenten. ”Under rubriken ’Hur ska medlen styras till Stegra?’ redogör departementet i detalj hur regeringen vill se till att miljarderna tillfaller just Stegra, trots att det är Energimyndigheten som ska pröva företagets ansökan” skriver Wennblad bland annat.

Den 3 april rapporterar Dagens Industri att det inte kommer bli några fler stödmiljarder till Stegra. Detta efter ”tuffa budgetförhandlingar” med Sverigedemokraterna, som motsätter sig stödet.

Hur Stegra ska överleva utan fortsatt statligt stöd är oklart, och bolaget säger till DI att man inte gett upp försöken att få ytterligare skattemedel. ”Vi ser över vilka möjligheter som finns”, skriver Stegras presschef Karin Hallstan i ett sms till DI.