KRÖNIKA. I oktober förra året halshöggs historieläraren Samuel Paty i Conflans, en förort till Paris. Mördaren var en 18-årig rysk flykting med tjetjensk bakgrund, Abdoullakh Anzorov, en radikal islamist. Skälet till mordet var att Paty bara hade gjort sitt jobb, undervisat om vad yttrandefrihet innebär och i samband med det visat några Muhammedkarikatyrer ur Charlie Hebdo för sina elever. Några dagar senare gick en ung tunisier till attack mot kyrkobesökare i Nice med tre döda som följd. Frankrike har varit hårt drabbat av islamistisk terror på senare år och hösten 2019 gick en it-tekniker vid polisprefekturen i Paris, mitt emot Notre Dame, till attack mot ett antal kolleger med en kniv, med fyra döda som följd. Den här typen av fega attacker visar hur hart när omöjligt det är att skydda sig mot den ”den islamistiska hydran”, för att tala med president Macrons ord, ord han fällde efter attacken inne på polisprefekturen. På bara sex år har över 260 människor dödats av islamister enbart i Frankrike, i Europa på 2000-talet talar vi om mellan 600–700 oskyldiga personer och cirka 5 000 sårade.
I sin bok Kampen om islam pekar den internationellt erkände franske islamforskaren Gilles Kepel på hur salafismen, med ekonomiskt stöd från Saudiarabien, etablerat sig i Europa och även på andra ställen i världen. Kampen som förs är den mellan dar al-islam (islamiskt område) och dar-al-kufr (ogudaktiga områden) och geografin är ointressant eftersom kampen är global. För just Sverige finns få studier, därför är det välkommet med lundateologen Sameh Egyptsons Holy white Lies som är en noggrann genomgång över hur Muslimska Brödraskapet målmedvetet flyttar fram sina positioner hos oss genom att via aktivister arbeta inom olika partier. Få partier är förskonade och skandalen inom SSU Malmö 2018, där det visade sig att radikala salafister nästlat sig in i organisationen, är bara ett av många exempel på hur islamister tar sig in i partier som ideologiskt står långt ifrån den islamistiska agendan.
I Frankrike blottlade feministen Caroline Fourest med sin bok om Tariq Ramadan, Frère Tariq, på ett liknande vis Ramadans, och därmed Muslimska Brödraskapets, double talk, en mjuk framtoning i medierna och en hård inåt, mot de egna medlemmarna (Tariq Ramadan hade länge en dröm om att bli de franska muslimernas svar på filosofen Bernard-Henri Lévy och rörde sig under ett antal år som fisken i vattnet i franska medier utrustad med en retorisk begåvning minnande om Lévys, men efter en serie våldtäktsanklagelser från olika muslimska kvinnor är han i princip borta ur offentligheten sedan något år).
Att alla islamister inte sympatiserar med terrorism är sant men lika sant är att salafismen utgör grogrunden för de värsta formerna av terrorism med sitt hat mot modernitet, judar, hbtq-personer och jämställdhet. För fem år sedan predikade den ökände imamen Salman Al-Ouda, ansedd som en av Usama Bin Ladins inspiratörer, på Amiralen i Malmö inför 400 entusiastiska män, något som borde stämma till eftertanke.
Malmö och Skåne har annars varit förskonade från islamistiskt våld men en av de värsta terroristerna i modern tid i Europa, Osama Krayem, kommer från Rosengård i Malmö.
Han sitter häktad sedan drygt fem år i Bryssel för inblandning i terrordåden i Paris den 13 november 2015 och det i Bryssel våren 2016 där han fångades på bild av en övervakningskamera med resväskor fulla av sprängdeg på en tunnelbanestation. Han var även närvarande när den jordanske piloten Muadh al Kasasbeh brändes levande till döds i Syrien i februari 2015, ett illdåd som skakade världen. Krayem visar hur svårt det kan vara att i tid upptäcka islamistisk radikalisering. Han var, enligt uppgift, en helt vanlig kille som spelade fotboll, skötte sig i skolan och inte stack ut på något vis, vare sig som stökig eller kriminell. 2005 deltog han i en filmdokumentär, Utan gränser – en film om idrott och integration, som ansågs vara en dokumentation över lyckad integration. Och likväl gick det som det gick.
Hur kunde han kliva över tröskeln och förvandlas till en cynisk massmördare? Radikaliserades han via salafistiska nätpredikanter? Spelade Rosengårdskravallerna 2008 någon roll för honom, kravaller som startades av ungdomar – ironiskt nog påhejade av AFA – som ville förhindra att en salafistisk källarmoské skulle stängas? Träffade han någon av de imamer som man velat utvisa eftersom de anses vara ett säkerhetshot mot Sverige? Det vet vi inte. Vi vet väldigt lite om hans väg till blodbaden i Paris och Bryssel.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är den kompakta tystnaden kring Krayem på landets kultursidor. På malmötidningen Sydsvenskans kultursida har under dessa fem år inte skrivits en rad om honom, trots att han är malmöbo och bördig från Rosengård. Krayem är medansvarig till 163 oskyldiga människors död; om Peter Mangs, fälld för två mord och ett antal skjutningar mot oskyldiga, skrevs ett stort antal artiklar när det begav sig med olika former av analyser på samma kultursida. Vad skälet till denna märkliga diskrepans är vet jag ingenting om men tillåter jag mig att spekulera får det bli något i stil med att grumliga föreställningar om att ”Rosengård inte ska stigmatiseras” kan ligga till grund. Eller att radikal islamism helt enkelt inte ses som något större hot jämfört med högerextremism, trots, alltså, att alla siffror över döda och sårade på senare år i Europa pekar på motsatsen.
Om Peter Mangs har två böcker skrivits. När, undrar jag, får vi se och läsa boken om den sannolikt värste terroristen i Sveriges historia?
Fredrik Ekelund/Marisol M är författare.
kultur@bulletin.nu
