Nyligen presenterade regeringen en utredning om förändringar i reglerna för att få svenskt medborgarskap. Utredningen innehåller många bra förslag, men är totalt sett ändå otillräcklig. Detta främst på grund av två orsaker: Avsaknaden av lojalitetsförklaring som ett villkor för medborgarskap, och en bristande definition av begreppet ’vandel’.

Sverigedemokraterna har ensamt drivit på för att nya medborgare ska tvingas svära lojalitet till Sverige för att erhålla medborgarskap. Det kan tyckas vara en symbolisk handling, och i viss mån är det såklart så. Samtidigt är symboliken viktig av två skäl: Först och främst för att återupprätta medborgarskapets betydelse och innebörd. Som medborgare är du medlem i Team Sverige, och det är där din lojalitet ligger. Om du har förbehåll mot att svära lojalitet till Team Sverige, bör du avvakta innan du går med.

Lojalitetsförklaringen betonar också att medborgarskap inte är en enkelriktad väg: Att bli medborgare innebär inte bara att du får rättigheter, utan också att du tar på dig skyldigheter gentemot landet du blir medborgare i. Därför ingår lojalitetsförklaringen i processen för att bli medborgare i länder som Storbritannien, Irland, Belgien, Schweiz och Tjeckien.

Man kan såklart invända att en lojalitetsförklaring inte är bindande. Ingenting stoppar en person från att svära lojalitet en dag, och sedan bete sig illojalt nästa dag. Detta är dock att missförstå både främmande kulturer, och mänsklig psykologi: Människor är mer benägna att göra något som vi uttryckligen lovat att göra, även om det inte finns något som tvingar oss till det.

Detta psykologiska fenomen är också anledningen till att myndigheter är så noga med att vi ska skriva under på, eller kryssa i en ruta där vi lovar att uppgifterna vi lämnat är sanna. Mer eller mindre medvetet så gör det oss ärligare.

I många kulturer där flera av de nya medborgarna kommer ifrån, så är också löften ännu viktigare än de är här. I högtillitssamhällen (till vilka Sverige historiskt hör) litar vi på varandra nästan automatiskt, medan i lågtillitssamhällen som de flesta invandrare kommer ifrån så läggs ofta en större betoning på att utkräva löften och hålla de löften man ger.

Slutligen: Även om en lojalitetsförklaring inte ger någon stor effekt, så kostar det samtidigt ingenting att inkludera den i medborgarskapsceremonier. Vad finns det att förlora?

Sedan har vi detta med vandel. Det är positivt att Sverige äntligen börjar neka medborgarskap till människor som under sin uppehållstid här visat att de inte är att räkna med. På presskonferensen pratade utredaren Kirsi Laakso Utvik främst om skulder hos kronofogden som ett exempel på dålig vandel som kan leda till att medborgarskap nekas.

Gott så, men är inte icke-svenska värderingar ett bättre exempel på vandel som rimligen borde diskvalificera någon från att bli svensk medborgare? Att ha uttryckt sympati för terrorist-rörelser (exempelvis Hamas och Hezbollah) eller ha deltagit i eller uttryckt stöd för shariadomstolar är kanske inte brottsligt, men bör anses mer diskvalificerande för medborgarskap än en betalningsanmärkning. Hellre en ekonomisk slarver som medborgare än en jihadist.

Slutligen, som Jimmie Åkesson påpekat, så finns det en osund kultur inom svensk politik där alltför mycket vikt läggs på enskilda utredares åsikter. En utredare bör bedöma hur den politik som regeringen blivit vald på bäst kan genomföras praktiskt, inte underkänna delar av den. I fallet med lojalitetsförklaringen borde utredaren lämnat förslag på hur en sådan förklaring kan formuleras och när den bör ges.

Under Tidöregeringens dryga två år vid makten har man fått kämpa med de myndigheter och utredare som vill dra regeringens reformagenda i långbänk. För att behålla väljarnas tillit är det viktigt att regeringen statuerar exempel och kör över utredaren i frågan om lojalitetsförklaring, och breddar begreppet ”vandel” till att även omfatta värderingar. Det är trots allt regeringen som är vald att styra Sverige – inte myndighetsapparaten.