KRÖNIKA. Don DeLillo (född 1936) har genom hela sin författarkarriär avvisat alla påståenden om att han skulle vara en postmodernistisk författare. Visst, att låta sig etiketteras som författare kan skapa onödiga fördomar om både person och verk. Fast inte ens med sin senaste roman Tystnaden (The Silence, 2020) kommer DeLillo ifrån att han är ett kardinalexempel på att fortsätta vara en postmodernistisk författare. Samtliga DeLillos verk genomsyras av det postmoderna tillstånd han ser råda. Ett tillstånd genom vilket han själv observerar och skriver. I DeLillos litterära universum är den postmodernistiska blicken av skepticism och relativism alltid närvarande.
I bok efter bok har traditionell berättarstruktur, vilken är minimal i DeLillos böcker, bara varit en plattform för DeLillo för att lägga fram teoretiska och mer eller mindre lössläppta existentiella funderingar. Funderingar som kretsar kring sådant som livet, samhället, moderniteten och samtiden. DeLillo har egentligen aldrig ägnat sig åt något annat än antiromaner. Behöver detta vara dålig litteratur? Så klart inte, men efter mastodontromanen Under jord (Underworld, 1997) har författarskapet utmynnat i mer eller mindre karikatyrer av tidigare verk. Under jord, kanske den enda romanen under i varje fall de fyra decennier som kan leva upp till det fläskiga epitetet The Great American Novel, torde förvisso vara en tuff prestation att kunna leva upp till. Men även frånsett detta är DeLillos författarskap ändå ur form.
Kortromanen Tystnaden, där existensen ställs på sin spets för fem personer i en Manhattanlägenhet genom att all digital kommunikation bryts, kan låta som ett intressant samtida kammarspel och kommentar. Men nej, inte värst intressant. Precis som boken dessförinnan, Noll K (2015), vilken utforskade existensen och samtiden i skuggan av drömmen, eller mardrömmen, om evigt liv, är Tystnaden ett verk som blodfattigt försöker förklara samtiden på ett väl teoretiskt sinnat och ytligt existensiellt sätt.
DeLillos författarskap har dock resulterat i mer än en handfull läsvärda böcker. Så pass läsvärda att han utan tvivel måste räknas till en av de viktigaste nu levande amerikanska författarna. Under jord är DeLillos magnum opus på fler än ett sätt. Romanen är en enorm och imponerande fresk till kollektivroman över det amerikanska samhället som efter krigsslutet närmar sig millenieskiftet. Kärnvapen, kalla kriget, Vietnam, internationell storpolitik, miljöförstöring, kollektiva och personliga trauman, allt beskrivet i Under jord är som en förgård till det polariserade samhälle vi i dag ser, med ett USA som vill och alltid velat bli ”great again”.
Trots att Under jord är en kollektiv skildring över det amerikanska efterkrigssamhället, är den på samma gång en väldigt klaustrofobisk skildring. Klaustrofobisk på så vis att människorna som befolkar romanen, män och kvinnor, hålls så åtskilda och instängda i sina personliga öden. DeLillo kan verkligen skildra den moderna amerikanska samhälleliga och personliga nojan, rotlösheten och motsägelsen som få andra.
Utan att tveka slår jag också mer än gärna ett slag för debuten Amerikana (Americana, 1971). Romanen är knappast ett av DeLillos starkaste bidrag, men den är orättvist bortglömd. Orättvist bortglömd därför att den i stora stycken är ett så underhållande läsäventyr. Romanen om David Bell, en framgångsrik mediepersonlighet men hemlös i själen, som ger sig ut på ett försök till självupptäckande odyssé genom Nordamerika, är en oroande och samtidigt förbannat rolig road trip till roman.
DeLillo, som ofta olyckligtvis beskrivs som en tråkmåns, besitter en humor det sällan talas om. En humor som bottnar i en djup moralisk bitterhet. I fallet romanen Amerikana har denna humor knappast blivit daterad. Amerikana skänker mig som läsare stor identifikation även i de tider vi lever i nu, tider i vilka sökandet efter någon som helst personlig och gemensam kulturell genuin identitet ständigt bara tycks, precis som för Bell i Americana, flyktig att nå.
Amerikana kan läsas som en antites till Jack Kerouacs På drift. I Amerikana finner huvudpersonen inte något självförverkligande. Än mindre finner han någon äkthet och frihet i hjärtat av den amerikanska livsstilen och kulturen. Denna frihet och äkthet visar sig bara vara, och förmodligen har den alltid varit, blott en chimär. Bells inre resa blir precis som hans yttre, en farsartad sådan allt längre in i paranoia. En paranoia som leder honom tillbaka till feg konformism.
Minst lika oroande och samtidigt underhållande rolig som Amerikana är Vitt brus (White Noise, 1985). Det var med Vitt brus som DeLillo satte sitt första verkliga avtryck som amerikansk samtidsskildrare. Om Amerikana handlade om ett hopplöst sökande efter identitet, så handlar Vitt brus om identitetens omöjlighet i ett samtida amerikanskt medelklassfamiljeliv. En av de mest hejdlöst roliga och oroliga bilderna i romanen är att huvudpersonen, familjefadern Jack Gladney, är Hitlerexpert på ett humanistiskt universitet utan att behärska det tyska språket.
Gladney har estetiskt avancerade åsikter om tyskan, bland annat att det låter ”lilatonat”, men kan inte ens med nöd och näppe göra sig förstådd på tyska i vare sig tal eller skrift. Beskrivningen av hur Gladney inför ett stundande viktigt Hitler-seminarium paniskt tar tysklektioner i smyg är lika mycket en effektiv bild av identitetskris som skrattfest.
Precis som Vitt brus medvetet försöker vara en roman om allt och ingenting, är karaktärerna i romanen lika förlorade i ett identitetslöst brus av konsumtion. Industriolyckan och evakueringen som sker i romanens mitt kommer nästan som en befrielse av verklighet direkt stigen ur det undermedvetna för romanens karaktärer. Jag skrev tidigare att Under Jord var DeLillos magnum opus på fler än ett sätt, samtidigt är tidigare skrivna verk knappast bara blekare transportsträckor som leder fram till detta storverk. Mao II (1991), DeLillos mest svårtuggade alster att läsa rent tekniskt är en av hans romaner som når helt egna och likvärdiga höjder som Under jord.
I Mao II ställs den finkänslige ärkeindividualisten, eremiten och författaren Bill Gray, som i över trettio år jobbat på en och samma roman utan att aldrig kunna fullborda den, mot en massmediekulturvärlds falska yta, skenbarhet och moraliska hegemoni som mynnar ut i våldsam terrorism. Mao II är som läsning sett ett svårorienterat sammelsurium av alla teman som DeLillo gjort sig känd för att behandla. DeLillos evigt återkommande antagande om att framtiden tillhör massan blir dock i just Mao II riktigt svår att värja sig emot.
Mao II brukar hyllas för sin profetiska kraft, inte minst på grund av det faktum att den skrevs ett decennium före 9/11. Romanen är också ytterst intressant att ställa inför nutida fenomen som fake news. Hur terrorister tar författares plats som narrativt världssamvete i boken är så klart fiktion, men samtidigt bygger denna fiktion på en civilisationskritisk observation av inte bara ett modernt amerikanskt samhälle. Mao II är också lika mycket en lika roande som skrämmande tidlös observation av ett av det mänskliga psykets allra mest framträdande och obändiga drag, nämligen viljan att passa in.
Mao II är det verk av DeLillo jag ägnat mest tid åt att försöka tränga in i. Dragningskraften som romanen har på mig är komplex, men en mörkt tjusande dimension är hur den ställer sig så totalt hopplös inför de primitiva krafter som massan ofta ställer både hopp och tilltro till. DeLillos amerikanska mardröm blir i Mao II svår att vakna upp ur. Vägen ut ur den tycks, precis som för Gray, bara kunna leda ut i periferin.
TEXT: Tommy Gunnarsson
kultur@bulletin.nu
