KRÖNIKA. Carl Fredrik Hill (1849–1911) måste betraktas som en av Sveriges mest originella konstnärer, sett till den så kallade sjukdomskonsten, inspirerad av en inre, stundtals smått förvirrad värld. Han kom från en skånsk stad som enligt Strindberg var känd ”såsom relegations- eller botgöringsort för Uppsalastudenter som festat för mycket”. Men Lund var inte sämre än att stadsborna under knappt trettio år tillät Hill att tämligen fritt röra sig på gator och torg, trots att han 29 år gammal diagnosticerats med vad vi idag benämner som en mentalsjukdom. Stadsborna visste mer än väl var de hade sin konstnär, eller artist som det så uttrycksfullt skulle stå på kyrkogårdens gravsten. De flesta av dem insåg varför Hill alltid gick i sällskap av sin mor och syster, under sina senare levnadsår bara med sin syster. Han blev ett uppskattat och respekterat – om än emellanåt också förlöjligat – inslag i stadsmiljön. Ett givet nöje var att stå på gatan vid konstnärens familjehem på Skomakargatan och invänta kasserade teckningar som kunde komma seglande ner från rummet på andra våningen, där han satt och skapade. Till det mest populära hörde vad man uppfattade som pornografi, och ryktena därom minskade naturligtvis inte intresset. Vill man veta mer om bakgrunden till denna tillvaro, som stängde ute Hill såväl från konstlivet som från en människovärdig tillvaro får man söka sig bort från Lund och Sverige, ner till Frankrike.
Denna inskränkning av livs- och skaparmöjligheterna har lett till att konstvetare till leda tvunget måste tala om den sjuke konstnären. Bilden av sjukkonstnären måste underhållas. Hill som i sin ungdom kallade sig Kung Mej betraktas så frekvent som en sjuk människa, att ohälsan cementerats som biografins stora fokus.
Man kan få för sig att det aldrig funnits en frisk Carl Fredrik Hill.
Sist såg jag det i en märklig karaktäristik i en sydsvensk tidning där konstkritikern benämnde honom som ”den schizofrene Hill” trots att utställningens aktuella målningar inte har något att göra med sjukdomskonsten. Det har existerat en ambitiös, levnadsglad och social människa, mån om sina vänner och sitt anseende. Visst går det att komma bortom alla stigmatiserande blickar som riktas mot konstnären, men man måste lämna Skomakargatan och Lund.
Så – till Paris, till Paris!
*
Under de första decennierna av det som kallats Frankrikes Belle Époque for många svenskar till Paris, inte bara konstnärer utan också hantverkare – till exempel skomakare, skräddare och trähantverkare. Mellan 1878 och 1910 fanns det omkring tusen svenskar inskrivna i staden. Förstnämnda året är betydelsefullt – då måste hitresta från Sverige skriva in sig vid Svenska kyrkan, vilket har gjort det enklare för den nyfikne som vill hitta bostads- och arbetsplatsadresser. Men påfallande många av de hitkomna var konstnärer, och vi talar inte bara om män. Även om kvinnorna tvingades underordna sig konstlivets patriarkala strukturer, kunde de arbeta och utbilda sig. Många av dem lyckades också utveckla sitt skapande. De gavs viss uppmärksamhet för sitt konstnärskap, om än knappast jämförbar med den som männen fick. Sanningen må vara att den största respekten tillerkänts kvinnorna retrospektivt, men allt i konstnärslivet var under deras levnad inte nattsvart.
Kulturellt sett är detta i landet en expansiv tid, to say the least. Eiffeltornet – landmärket med gigantisk fyrkaraktär – uppförs som bekant 1889. De enorma expositionerna ger staden global status och drar in gigantiska summor pengar. Men Hill – han som i sin ungdom gärna ställde till hyss och spexade och som lika gärna visade sitt förakt för vad han menade var lokalt och obetydligt hemma i Lund – missar världsutställningen 1878 och skulle heller aldrig ges möjlighet att beundra Eiffeltornet. Frågan är om det gjorde så mycket – la vie moderne tilltalade honom knappast. Det viktiga för Hill var att måla och utvecklas, och om det förutsatte en stängd dörr in till ateljén, fick dörren vara stängd. Bullrande urban miljö tycks ha stressat lundensaren, gjort honom nervös, stundtals så asocial att han kunde be sina vänner dra åt fanders. Stadens omgivningar gav ett annat lugn, vilket Hill efter hand såg som en förutsättning för kreativiteten.
Ändå skriver han vid ett tillfälle hem till föräldrahemmet i Lund och berättar om magin i Paris, som han uppmärksammat under sina promenader. Konstnären kan ha gått förbi Felix Nadars fotoateljé och i skyltfönstret sett fotografens rörliga självporträtt med snurrande huvud. Sådan magi måste ha gjort intryck på vem som helst som vuxit upp i en småstad på den skånska slätten.
Carl Fredrik Hill vistas – som fri människa – i Frankrike åren 1873–1878; främst i Paris men således också i stadens omgivningar samt – under en kort tid – vid Normandies kust mot Atlanten. Naturen och skogarna och havet tycka ha varit mer lockande än förändringsivern och omvandlingen av staden. Men det var i den franska huvudstaden som människan och konstnären Carl Fredrik Hill skulle stängas ute från ett liv i offentligheten. Några svenska konstnärsvänner ansåg tidigt 1878 att han var så sjuk att det krävdes tillsyn och vård. Hill var då 28 år, och efter att länge hållit en intensiv arbetstakt och också drabbats av stor sorg i samband med nära anhörigas bortgång, blev hälsan allt sämre. Hjalmar Sandberg och Wilhelm von Gegerfeldt, som umgåtts med Hill i Paris artistkretsar, oroade sig så mycket för lundensarens mentala tillstånd att de känt sig manade att föra honom till det så kallade Maison de Santé, ett slags nervklinik i Passy i stadens västra utkant. Under förespegling av att vännerna skulle ta hästdroskan för att tillsammans besöka en konstsalong, gav de sig iväg. Framme vid klinikgrinden hoppar Sandberg och von Gegerfeldt ur vagnen, och en förvånad Hill övermannas av burdusa vårdare, vilka rusat fram vid ankomsten. Vännerna får se hur kollegan förs bort, och ingen av dem kunde i sin vildaste fantasi ana något om det kommande ödet. von Gegerfeldt skulle brevledes underrätta mamma Charlotte Hill i Lund för att lugna henne. Sonen led ”av en tillfällig sinnessjukdom, vilken dock möjligtvis endast kunde komma att bliva av mycket kort varaktighet”.
Men hospitalsvistelserna i Frankrike (Passy-kliniken), Danmark (Roskilde) och Sverige (Sankt Lars i Lund) sträckte sig över fem år, och sjukdomstiden blev betydligt längre än så. Hill, som under sin tid i Paris menat att stadsmiljön var ”en öken rikt befolkad”, fick anpassa sig till ett strängare regemente. Han tvingades tillbringa resten av sitt liv – drygt trettio år – i vad man får kalla en inskränkt, förklenande och ovärdig tillvaro, trots att allt inte var eländigt. Att utöva konstnärsyrket som förr, i det fria, på sina egna villkor, var dock inte att tänka på. Oljefärger och vassa knivar förbjöds. Men att teckna med blyertspennor och kritor gick an. En helt ny form av konstnärligt bildspråk, kallat abstrakt-modernistiskt, emellanåt också vulgärt-obscent, tog sin början. Det blev efter hand så uttrycksfullt att många konstkännare menat att sjukdomen framfödde hans mest originella konst. Jag vill mena att många av Hills tavlor från de friska åren förvisso är exceptionella och verkligt stor konst, men målningarna står inte på något sätt ut om man jämför med samtida konstnärers skapande. Däremot är sjukdomskonsten både fascinerande och originell, lika märklig som intressant, i sig förebådande att en modernistisk konst- och kulturtid är på väg.
*
Det finns en annan bild av Carl Fredrik Hill än den gängse. Den konstnär som konstvetare så frekvent vill kalla galen, sjuk, schizofren, megaloman, asocial, världsfrånvänd etcetera var också en annan människa som inte ges rättvisa i dylik karaktäristik. Hill var – precis som de flesta andra svenska konstnärer som kom till Paris under 1870-talet – ambitiös, levnadsglad, full av tillförsikt och mån om att ta intryck av den stora konsten på Louvren. Livsmålet var att utvecklas och han ville, så länge det inte stod i vägen för skapandet, också odla vänskap och uppträda så belevat som en god vän bör göra.
Jag kan inte vara övertygad och hävdar inte att jag har rätt om vad som följer här nedan, men tycker mig ha upptäckt denne levnadsglade och friske Hill på en målning av Oscar Törnå, en av vännerna från den svenska konstnärskolonin i Paris. Tavlan – ”Sommarlandskap i Fontainebleau” – är daterad 1876 och finns idag till beskådande på Nationalmuseum i Stockholm. Jag ska försöka vara så övertygande som möjligt. Naturligtvis ändras inget väsentligt i konsthistorien om jag skulle ha rätt i mitt antagande. Men det är alltid intressant att försöka göra iakttagelser som – mig veterligen – ingen annan gjort tidigare. Tillsammans besökte Carl Fredrik Hill och Oscar Törnå inte bara trakter söder om Paris (Montigny, Barbizon, Fontainebleau) där de kunde måla en plein air, utan de möttes också vid lämpliga tillfällen inne i staden och hade roligt på några så kallade fylleturer, vilka dessvärre ofta avslutades med illamående och kräksjuka. Julafton 1876 åt de två vännerna mat ihop, omöjligt är det inte att de saknade rätterna på ett traditionellt svenskt julbord. Småtrevligt bör de i vilket fall ha haft – de hade lärt känna varandra redan på Konstakademien i Stockholm och hade säkerligen en hel del att prata om.
Under året hade Hill – som alltid – arbetat hårt och flitigt. I april var han i Champagne norr om Paris och bodde inackorderad hos en viss Monsieur Lepreux, hos vilken det goda bordet gjorde honom ”trind och röd”, enligt vad Hill själv berättat i ett brev. Rädisor med smör, abborre i vinsås och två desserter varje dag – vem skulle inte gå upp i vikt? Under sommaren – året är alltså 1876 – var Hill i Fontainebleau, där Oscar Törnå också arbetade ute i det fria. Tavlan som är avfotograferad och bifogad denna text är målad i denna skog och som sagt daterad just till detta år. I maj nästa år firade Hill sin födelsedag i vanlig ordning – han fyllde 28 sista dagen denna månad 1877 – och i minnesbilderna från högtiden talas det om en hatt, som han ska ha uppskattat och därför vårdat som en kär ägodel. I ett brev till modern hemma i Lund beskrev konstnären också hur han skyddar sig mot den stundtals så besvärliga värmen – Hill klär sig ”liksom araberna” (hans egna ord) i vitt ylle.
Titta nu noga på mannen bakom staffliet mitt på Törnås tavla – jag vill gärna se att det är en lite ”trind och röd” Carl Fredrik Hill som sitter där, klädd i vitt ylle och med sin kära hatt hängande ovan staffliet. Rätt eller fel?
Det har naturligtvis aldrig varit ovanligt att konstnärer målar sina vänner och kollegor. Massor av exempel kan nämnas. Låt mig påtala åtminstone ett relevant sådant. På en tavla av Nils Kreuger, ”Kärran vid halmstacken” (målad i Grez-sur-Loing, daterad 1885) skymtar en man i periferin, gående på åkern intill halmen. Studerar man vandraren närmare förefaller denne en smula bekant – och visst, använder man förstoringsglas (vilket jag fick göra) syns så påfallande likheter med August Strindberg att det inte kan ha varit någon annan som fått agera modell. Denna upptäckt kan jag dock inte ta åt mig äran av att ha gjort. Tavlan och iakttagelsen kan man läsa mer om i Kåa Wennbergs intressanta ”Strindberg i Grez” (2007).
August Strindberg var nere i Frankrike som konstreporter vid några tillfällen och sökte Carl Fredrik Hill i Paris, utan att få kontakt, trots att artisten var hemma i sin ateljébostad. Vår vän från Lund, som gjort sig oanträffbar, behövde måla – vännerna trodde honom när han berättat att han skulle resa till Italien. Strindberg fick lämna en hälsning via portvakten, som senare skulle framföra denna till Hill – en monsieur Strinnnbääärg hade velat träffa honom. Hemma i Lund beklagade fru Hill att de två aldrig möttes – det kunde ju ha gagnat sonens karriärmöjligheter. Familjen visste att man skvallrade i hemstaden om Carl Fredrik, och bästa sättet att ta udden av elakt skvaller var framgångar på den stora konstscenen. Strindberg var ännu inte någon celebritet, men hade börjat göra sig bemärkt och var möjligen en garant för större uppmärksamhet.
Jag säger inte att mitt antagande är riktigt. Konstnären på tavlan kan vara Oscar Törnå själv, men jag vill inte tro det. Att avbilda sig själv i centrum för ett slags skaparmiljö ute i det fria kan knappast vara enklare än att måla en vän och kollega som agerar modell.
Ingen skulle bli mer glad än jag om någon i läsekretsen kan bekräfta att det är Carl Fredrik Hill som sitter vid staffliet – klädd i vitt, lagom välmående, ”trind och röd” och med sin kära hatt upphängd på staffliet. Vem mannen som sitter och röker i backen är, har jag också mina aningar om. Men det får bli en annan historia.
TEXT: Michael Economou
Michael Economou är författare och skribent.
michaelec@bulletin.nu
