Facebook noscript imageDet språkliga ekosystemet håller på att rubbas
Johan Tralau
Ledare
Det språkliga ekosystemet håller på att rubbas
Johan Tralau. Foto: Karl Gabor.
Johan Tralau. Foto: Karl Gabor.

Kolumnisten Johan Tralau om varför vi måste ta hand om vårt språk. Vi behöver kunna uttrycka oss exakt, också om komplexa saker. För att göra det behöver vi se och läsa korrekt, precis och till och med elegant svenska regelbundet, helst varje dag. Om varje dag är en språkövning så innebär stora mängder språkfel att det blir svårare att lära sig att göra rätt, och att fortsätta att göra rätt.

Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta. Formuleringen är inte min. Men den är bra. Den säger något om förhållandet mellan en stat och dess språk. Vad som kallas ett ”språk” och vad som kallas en ”dialekt” är ofta en fråga om makt. Hade Sverige ockuperats av något mäktigt nordiskt grannland hade svenskan kanske kallats en dansk eller norsk eller skandinavisk dialekt.

Ett språk är en biosfär. Ett ekosystem. Det är helt självklart att det förändras hela tiden. Men ett ekosystem kan också rubbas. Vi värnar ekosystemen för att värna våra livsbetingelser. Därför måste vi också ta hand om vårt språk.

Det finns i dag ett stort antal kristecken vad gäller det svenska språket. Många anser nu att Sveriges befolkning behärskar sitt modersmål sämre än man har gjort tidigare. Vittnesmålen från exempelvis universitet och högskolor är många, omfattande och nedslående. Särskilt oroande är att det inte bara är personer med utländsk bakgrund, utan också svenskar med svensk bakgrund som är sämre på att använda svenska. Det finns många förklaringar till detta. Den svenska skolans utveckling är en. Den ökande användningen av engelska, särskilt i utbildningen, är en annan. Sociala medier är ytterligare en. Och vad gäller traditionella media verkar de flesta svenska tidningar nu sakna möjlighet, tid, pengar eller ambitioner att låta korrekturläsa de texter som publiceras.

Sedan över ett årtionde har vi en språklag. ”Språket i offentlig verksamhet ska”, heter det i dess elfte paragraf, ”vara vårdat, enkelt och begripligt”. Man kan JO-anmäla myndigheter som inte följer språklagen. Men det händer ingenting om man gör det.

Så vad gör man för att trösta sig när man oroar sig över det svenska språkets fimbulvinter? Kanske går man på museum.

Det finns ett underbart sådant på Skeppsholmen i Stockholm. Det heter Östasiatiska museet. Sverige har en lång tradition av vetenskapligt intresse för Fjärran Östern, och museet har vackra och intressanta samlingar. Det är också en del av en statlig myndighet, Statens museer för världskultur.

Senast jag var där – innan det stängdes på grund av pandemin – blev jag stående framför en text i en utställning. Och sedan inför en annan. Och en till. Tyvärr inte av förundran inför kinesisk, koreansk eller japansk historia.

I en text står det om den japanska Edo-perioden följande: ”Denna tid överlappar därmed Vasatid och Stormaktstid och nations byggandet i Sverige”. Just så, ”nations byggandet”, alltså. I den ganska tillknycklade och krångliga meningen efter får vi lära oss något om ”medel klassen” och sedan om ”omvärlds kontakter”. Inget nationsbyggande, ingen medelklass, inga omvärldskontakter, utan fritt svävande, ensamma ord som nog mest längtar efter att höra samman med varandra. Eventuellt är särskrivningar det språkfel i svenska som mest retar upp vår inre polis. Här ställer man sig nästan frågan om museet skämtar med oss.

Men vi går vidare, och i en text om Mittens rike ser vi detta: ”Långt före Kina och nutidens andra stater var påtänkta, skapade människor i östra Asien en mångfald av egna kulturuttryck”. Det där med att ”skapa en mångfald av” låter väl mest som en rätt dålig översättning av ett uttryck som är korrekt på engelska. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske användningen av ”före”. ”Långt före Kina var påtänkt”, heter det ju inte, utan ”långt innan Kina var påtänkt”. Och så säger vi ”före” i ett uttryck som ”långt före Kinas grundande” (vissa anser att man också kan säga ”innan Kinas grundande”). Det är skillnaden mellan innan och före. En ganska grundläggande distinktion i det svenska språket.

(I avdelningen kuriosa: i ett annat rum anger en skylt att ett föremål har skänkts av ”Folkrepubliken Korea”. Fast enligt den engelska texten har det donerats av ”the Republic of Korea”. Detta är förvirrande. Republiken Korea är ju det demokratiska Sydkorea. Folkrepubliken Korea var däremot en kortlivad skapelse som uppstod och gick under 1945. Kan museet mena ”Demokratiska folkrepubliken Korea”, Nordkorea, vår tids i hård konkurrens mest befängda diktatur? De olika texterna, på engelska respektive svenska, nämner i alla fall två helt olika länder. En stat som har skänkt föremålet kan nog bli förtörnad av att blandas ihop med en helt annan stat, och kan tycka att det är rimligt att skilja på ”republiker” och ”folkrepubliker”.)

Både i museets permanenta och i dess tillfälliga utställningar hittar vi alltså språkfel. Vilken signal utsänder det? Antingen saknar de som har satt samman utställningen tillräcklig språklig kompetens, eller så anser man inte att språket är en fråga med någon större betydelse. Som om språklagen inte fanns.

Är det alls viktigt att påpeka språkfel? Jag tror det. Vi behöver kunna uttrycka oss exakt, också om komplexa saker. För att göra det behöver vi se och läsa korrekt, precis och till och med elegant svenska regelbundet, helst varje dag. Om varje dag är en språkövning så innebär stora mängder språkfel att det blir svårare att lära sig att göra rätt, och att fortsätta att göra rätt. Det är en sorts språklig nedskräpning. Många av de saker som påverkar svenskan negativt är svåra att påverka. De små mängder text som ett statligt museum ställer ut borde däremot inte vara det.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.

Johan Tralau

Johan Tralau är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor i statskunskap vid Uppsala Universitet.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!