Bulletin börjar med ett nej. 

Faktum är att det börjar med ett dussintal nej över flera års tid. När jag beklagar mig över Sveriges tillstånd och pratar om vad man kan göra för att vända utvecklingen, uppmanar min kompis Tino Sanandaji mig med jämna mellanrum att starta en ny dagstidning. Jag upprepar att jag inte kan, hur gärna jag än vill. Jag är journalist och inte entreprenör. Jag kan inte se hur det skulle gå till. 

Men jag drömmer ändå. Jag tänker mig en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views, på nyheter och opinion, och som strävar efter att göra sina läsare mer upplysta, snarare än att driva agenda. Och en kultursida som sysslar med fördjupning kring just kultur, och inte främst är ett forum för ytterligare politiska ställningstaganden, bara mer hetsiga. 

Jag säger ändå nej. Jag vågar inte ta risken. 

Men Tino ger sig inte, och drömmen växer.  

Det är först tidigt på våren 2020, när Tino och vår gemensamma kompis Pontus Tholin kommer till mig med en fullskalig affärsplan, som jag för första gången tänker att detta kanske inte är vansinne. 

Handelskillarna Tino och Pontus lovar mig att göra allt administrativt förarbete för att bygga upp det som ska bli Bulletin. De ska sköta affärsbiten, och ger mig de ekonomiska försäkringar som jag behöver för att gå in i projektet genom att ta ett banklån på 300 000 kronor samt ytterligare 400 000 kronor i lån från vänner och bekanta. 

Och framför allt, rekrytering av stjärnskribenter – vilket Tino sätter i gång med, en efter en, i tysthet.

Tino är nationalekonom som forskar om entreprenörskap, och jobbar ibland som rådgivare åt tech-företag i Silicon Valley. Han är övertygad om att många bedömare är låsta i förlegade uppfattningar när de utgår från att tidningsbranschen är döende. Visst har det varit en period av nedgång och förfall på mediemarknaden, men en del av den förstörelsen har varit kreativ, och har därmed skapat nya möjligheter. Mycket har hänt de senaste åren, till stor del beroende på hur billigt det har blivit att producera och distribuera kvalitetsmaterial. 

Han ber mig särskilt fördjupa mig i New York Times modell: Fokus på kärnverksamheten, det vill säga kvalitetsjournalistik. Digital distribution, utan onödiga utgifter som tenderar att sitta i redaktionsväggarna från tiden då pappersutgivning stod i centrum. Och framför allt, rekrytering av stjärnskribenter – vilket Tino sätter i gång med, en efter en, i tysthet. Killarna skämtar om någon som heter Nick Fury, i någon film jag inte har sett. 

Vi kopplar in Thomas Gür, min parhäst från tiden när vi drev Kvartal ihop. Många av de personer vi rekryterar reagerar först med ett gapskratt, eller motsvarande, men Thomas första reaktion är överraskad förtjusning. Thomas tackar dock nej, och upplyser oss om att han inom kort kommer att tillträda som styrelseordförande i ett företag som driver förskolor. Tino ger sig som vanligt inte, och övertygar Thomas att det inte behöver vara ett hinder – hans åsikter i frågan om välfärdsföretag har varit kända från hans kolumner i SvD sedan flera år tillbaka, och framförallt har Thomas ingen roll i Bulletins rapportering i dessa frågor. Thomas kommer in med sedvanlig energi och kompetens, och blir drivande i att få ännu fler toppskribenter att ta steget från fasta jobb på säkra positioner till det Bulletin som fortfarande inte finns i sinnevärlden. När vi senare ber honom lista Sveriges främsta i dag levande författare sätter han vid sidan av Kerstin Ekman som första namn Fredrik Ekelund/Marisol M – numera Bulletins kulturchef. 

Under tiden som jag utvecklar Bulletins journalistik, sköter Pontus och Tino finanserna på ett halsbrytande sätt som jag inte har stött på i medievärlden: ekonomin baseras på framtida läsarintäkter, i stället för donationer som samlas in före starten.   

Kapitalanskaffningen genomförs på det sätt som, lär jag mig, är standard för start-up-företag inom tech, och sker steg för steg, med små medel i början. Tino och Pontus utverkar först ett villkorat lånelöfte, mot att Bulletin bygger upp en administration, utvecklar den digitala tekniken och binder till sig nyckelpersoner som lovar att delta, om projektet blir av. Det är denna taktiska metod som är förutsättningen för att knyta till oss framstående skribenter som delar vår riskvillighet, och framför allt vår vision. På så vis kan Bulletin sätta griller i huvudet på resten av medievärlden med blixtsnabba rekryteringar av toppskribenter, trots relativt blygsamma ekonomiska medel. 

Först kort tid före lanseringen går ett antal investerare in och köper aktier i Bulletin, i övertygelsen om att detta är ett vinstdrivande projekt med förutsättningar att bli lönsamt. Bulletins delägare är Gustaf Rentzhog, Atta Tarki, Jonas Wiwen-Nilsson, Lovisa Wester, och Kjell Arvidsson. Investerarna förvärvar ca 12 procent av aktierna i bolaget, medan grundarna, det vill säga Pontus, Tino, Thomas och jag, behåller resten.

I början av november påstår en journalist i Expressen att det pågår ett ”hemligt superprojekt för den svenska mediehögern” som har 50 miljoner kronor i startkapital. Inom några veckor hakar flera tidningar på, och spekulerar att alla dessa miljoner kommer från Timbro, ”Norges Wallenberg”, Svenskt Näringsliv eller friskolesektorn, i utbyte mot politisk propaganda. När Expressens artikel publiceras har vi ungefär en tiondel av denna påstådda summa, det mesta i lån, och har bara gjort av med runt två miljoner kronor, varav ungefär hälften kommer från Tinos och Pontus egna fickor. Ett bisarrt rykte om ukrainska oligarker sprids i sociala medier. 

Det är därför Bulletin första veckan kan stoltsera med artiklar av inte mindre än tre Nobelpristagare i ekonomi

Bulletin har aldrig bett om den uppmärksamhet vi har fått de senaste två månaderna – vår plan var att offentliggöra projektet som en överraskning vid vår lansering. Men alla paranoida rykten och den märkliga hypen kring oss visade sig vara till stor hjälp i vår kommunikation med blivande läsare, även om det förstås hade varit roligare med en överraskning. 

I motsats till den bild som har spritts i olika sammanhang lämnade jag ett tryggt uppdrag för att ge mig ut i något betydligt mer osäkert, men som jag tror på. Och vi blev fler som delade samma idé. Många av oss – som vår politiska chefredaktör Alice Teodorescu Måwe, kulturchefen Fredrik Ekelund/ Marisol M, krönikörerna Ivar Arpi, Per Brinkemo och Carolin Dahlman, reportern Negar Josephi och ledarsidans Aleksandra Boscanin och Per Gudmundson – möter du redan denna vecka. 

Dessutom är vi glada över att ha knutit till oss den bästa internationella partner vi kan tänka oss: Project Syndicate. PS har kallats ”världens smartaste ledarsida” av Washington Post, och producerar fördjupande kommentarer och artiklar av några av världens främsta forskare, analytiker och makthavare. Det är därför Bulletin första veckan kan stoltsera med artiklar av inte mindre än tre Nobelpristagare i ekonomi och är ensam i Sverige om att publicera den första stora intervjun med den ryske oppositionsledaren Alexej Navalnyj sedan han förgiftades med nervgiftet Novitjok.

Vi vet att de flesta svenskar föredrar att läsa på svenska, samtidigt som de bästa kommentarerna ofta skrivs av utländska experter. Därför har vi valt att satsa särskilt på att erbjuda artiklar från Project Syndicate i översättning, och är stolta över att därmed befinna oss i samma krets som flera av Europas ledande dagstidningar – som El País i Spanien, Le Monde i Frankrike och Berlingske Tidende i Danmark. I samarbete med Project Syndicate erbjuder vi inom kort också magasinet The Year Ahead, med några av världens ledande intellektuella, som premie till våra läsare.   

Samtidigt satsar Bulletin givetvis stort på svenska nyheter. Utöver våra grävande journalister, varav två kommer direkt från Sveriges Radio, har vi en nyhetsredaktion som publicerar nyhetsartiklar löpande under ledning av redaktionschefen Henrik Sjögren och nyhetschefen Martin Berg. Inom kort startar också vår ekonomiredaktion sitt arbete, under ledning av Margaret von Platen med särskild inriktning på nationalekonomisk forskning. Fokus ligger på kvalitet framför kvantitet, men planen är att bygga upp en alltmer snabbfotad nyhetsförmedling under det kommande året.

Vad är då Bulletins tilltänkta plats i det svenska medielandskapet?

Bulletin bedriver opinionsbildning i en liberalkonservativ tradition på ledarplats, samtidigt som vi strävar efter att vara evidensbaserade och politiskt neutrala på nyhets- och kulturplats. Och våra läsare ska inte betrakta Bulletin som ett ideologiskt safe space, en säker men stängd hamn för någon åsiktsriktning – om ni alltid håller med varenda skribent har vi misslyckats.  

En del skribenter har beskrivit det som att Bulletin har en indoktrineringsagenda, men på sig själv känner man andra. Jag vet vad min vision är och jag är inte, och skulle inte vilja vara, en kulturkrigare. Jag är journalist, och jag tror på journalistikens etos att agera granskande och sanningssökande som den tredje statsmakten. Och jag vill fortsätta att vara journalist. 

Jag vill gå så långt som att säga att Bulletin redan har förändrat diskussionen om medierna, genom vårt löfte till läsarna om en svensk daglig kvalitetstidning. Så brukar det vara: Omvälvande förändring framstår ofta som omöjlig – men ter sig oundviklig i efterhand.

Vi på Bulletin vet att vi inte är ensamma om vår dröm om en återgång till ett mer balanserat, mer nyfiket och mer evidensdrivet offentligt samtal. Vi har redan hört från tusentals av er som delar vår vision, och vi tror att den förändring vi alla hoppas på går att uppnå – tillsammans. 

Paulina Neuding
Chefredaktör och ansvarig utgivare