KRÖNIKA. Här ska inte ens Astrid få stå oemotsagd. Ni vet, hon Lindgren som på ålderns höst inledde alla samtal med sina numera famösa ord: ”Döden, döden, döden. Så, så, så – nog om den!” Men vi ska prata om döden. I våra dagars verklighet, så präglad i känslan av att det aldrig finns tillräckligt med tid, ges ju knappast de döda särskilt stort utrymme. Många tvingas i det närmaste utplåna sina avlidna fortast möjligt. Sorgen rationaliseras bort. Det finns människor som inte ser värdet av att gå på begravningar, och jag syftar inte på vad pandemins eländiga villkor tvingat oss till. Just därför ska här uppmärksammas värdet av gamla tiders syn på döden. Likvisningar, gravläggning och sorgband var ett vapen mot glömskan. Släktled knöts till släktled, man levde vidare med de döda. Idag styr en mörkare agenda. Det ges inte tid. Svart och stum, fasan, tomhetens ursprung, mörkrets källa, slutpunkt, avslut, förskräckelsens konung: är de många benämningarna ett sätt att hålla dåliga samveten i schack? Är vi rentav blivna rädda för döden? Sådan karaktäristik framstår ju inte bara som ensidigt stigmatiserande, utan än mer som förödande och farlig.
Kan döden utvecklas och formuleras i en annan mening, innan vi själva tvingas till ljusporten? Verklighet är inte, verklighet ska sökas och vinnas, menade Paul Celan, en av 1900-talets oumbärliga poeter. Man kan umgås med denne poet, uppfatta hur han hämtar andan och ändrar ett av sina ord. Döden är inte, döden ska sökas och vinnas. Kan allvaret stöpas om och bli mer användbart om vi förmår se ljusare på döden? Allt sätts i rörelse i vårt uppmärksammande av det oundvikliga, inget upphör om vi formulerar ljusa tankar om mörkret. Att tala om döden som ett minne från framtiden låter som en paradox, och är en paradox, hämtad från ortodox teologi.
I detta paradoxala låter det sig sägas att döden är betydelsebärande i ett liv som inte kan ta slut. Om döden förbereds i ljustvång, som celansk andningsvändpunkt och inre förvandling, upphör inte något av livet. Att vi kanske ler åt detta sätt att ljusgöra, betyder ju inte att vi kaxigt tror om oss att vara odödliga. Men jag vill förankras och vara trygg i känslan av att man kan förstå att de döda är en påminnelse om minnena från det kommande. Vi har en gemensam framtid, precis som vi har ett gemensamt förflutet. Därför går det att tala i paradoxen: döden är ett minne från framtiden. Döden är en tanke på gemenskap i tiden som är på väg eftersom det funnits en samhörighet i det förflutna. Minnena, som ser oss från två livsskeden, får gestalt genom vår början och genom vårt slut. Detta är måhända bara ett förklenande av något oerhört och ofattbart, ett banalt sätt att uttrycka sig om en företeelse som man inte kan föreställa sig annat än som en abstraktion.
*
Under en av mina starkaste läsupplevelser förra året, Börje Lindströms På kyrkogården i södra Lappland, slog det mig hur betydelsefull döden måste få vara också i vår tid, våra liv, i vår tid och våra liv, i vår kommande existens och vår förvandling. Lindströms diktsamling ger konkretion, själ och nerv åt många döda människor; de flesta av dem har existerat och bär sina riktiga namn, andra är fiktiva med påhittade namn. Men en erfarenhet delar alla, enligt poeten: ”den ovissa färden genom livet”. Det är sällan jag känt en sådan frid och respekt inför döda människor. En stark glädje, hur rädd och hur orolig jag än är inför min egen död, kommer över mig under läsningen. Dessa människor, som berättar om sina liv, gör det så värdigt och naturligt, att inte ens ett mjölkningsdiplom, som varit betydelsefullt för Mary Lindberg, framstår som ovidkommande. Elias Johansson, som slet ont hela livet, minns inför sin 90-årsdag kylan på Bomsjön då mössan som han köpt ”av Åhlén & Holm” kom till pass. Men desperationen ligger också på lur. Valdemar Andersson önskar att någon hållit honom ”i handen och menat det”. När Olle Andersson återger sin historia är han uppgiven, oförstående inför den så kallade utvecklingen, som för landsbygdens del mest bestått av avveckling. Det är så sorgligt att mina ögon tåras:
Jag återvände hit till min hemby
och köpte Jonnys hus
och fick den vackraste utsikten
mot Marsfjället.
Men ingen mindes längre
Ludvig Larsson, luffaren som bodde
ensam uppe på berget,
ingen mindes Qvarnström, läraren,
och ingen mindes mig.
Visst talade jag
med de få som bodde i byn,
visst kom en av dem och lånade
min snöskyffel,
men jag var ensam här,
utan rötter, i byn jag var född.
Jag ringde ner till Stockholm
och bjöd upp alla
men ingen ville komma.
Jag kunde inte begripa att en hel bygd
kunde dö ut på detta sätt.
Det var som i Eddan,
fänaden dör, fränder dör
med den skillnaden
att även minnet av de döda hade dött.
När jag stod utanför vårt gamla hus
stirrade jag in i sönderslagna fönster
och när jag gick längs landsvägen mellan potthålen
och signalerade
gängets gamla signal med min käpp
svarade ingen.
Ett vet jag som alltid dör.
Landsbygden.
Över hundra människomiljöer – ja, jag vill benämna det så – målas kärleksfullt upp för vår blick, och det är svårt att vara oberörd. Agneta Filipson, Owe Karlsson, Sten Bertil Berg, Karin Lind, Ingegärd Jäger, Naemi Gustafsson, Serudia Holmberg, Roland Eriksson och många, många andra tillhör de döda som sjunger för att inget annat står till buds ”på kyrkogården/där träkyrkan står vit”. Ett myller av liv, en kavalkad av erfarenheter således, ur den stora kören som gått in i det stora mysteriet döden.
Människomiljöerna är del av sitt omgivande landskap med sjöar, fjäll, myrar, skogar, ängar, vedbodar, älgar, skjutvapen, slagrutor och byar. Och vice versa: landskapet har i och med döden naturligt införlivat människorna och gjort dem till livgivande inslag i sitt revir. Korsen och gravstenarna, som står i jorden, vill oss något – vi som går på jorden. Detta som Lindström ägnat sig åt är således platsens poesi på djupaste allvar.
Vi talar inte om hembygdsvers, inte heller om att poeten gör platsen till sin fånge. Bättre är att uppfatta det som att Lindström ger de döda utrymme, att han använder poesin som de dödas redskap för att kunna ge dem livet åter. Han förvandlar sin upplevelse och förtrogenhet med människorna på en plats – Lapplands södra kyrkogård – till en stämningsmättad, kärleksfull och klargörande historielektion om hur människor, som gått ur tiden, paradoxalt nog samtidigt blir till minnen från framtiden. Vår gemensamma framtid. Harry Martinson har rätt om det oundvikliga: ”Innerst står jag på dödens grund. Döden är allas visshet.” Vi är alla en och samma människa i och med att vi delar döden med varandra. Människomiljöerna blir i Lindströms gestaltning så meningsbärande att alla som vilar på kyrkogården i södra Lappland går igen. Inte som spöken, inte som gengångare, men som levande människor. De går husesyn ovan jord, söker sina rötter, ser sig om i sina liv, i sina gårdar, på sina arbetsplatser, i sina relationer. De återupplever sina kärlekar och tillkortakommanden, sina glädjeämnen och sorger.
Ur gravarnas djup stiger röster som berättar om liv och elände, glädje och allvar, kärlek och ensamhet, supande och självmord, gemenskap och längtan, Thailandsresor och skogspromenader, utanförskap och ohälsa, älgjakt och gudstro. Ja, det går att uppfatta rösterna som ett fullskaligt och innerligt sökande efter meningen med livet, gravarnas eländesmörker till trots.
Det är som sagt sällan jag känt ett sådant lugn, en sådan innerlig glädje och respekt när jag vid andra tillfällen fått komma nära döda människor. På kyrkogården i södra Lappland borde vara obligatorisk läsning inte bara för människor som i tid och otid tar ordet glesbygd i sin mun. Men nog främst för alla som på allvar intresserar sig för de mer eller mindre marginaliserade människor från ett Sverige, som knappast varit högt uppe på den politiska agendan under de senaste decennierna.
TEXT: Michael Economou
Michael Economou är författare, skribent och kulturredaktör på Bulletin.
kultur@bulletin.nu
