Den så kallade speldjävulen har plågat människan genom tiderna. I dag är spelberoende en av de vanligaste beroendesjukdomarna. Den överallt närmast obegränsade tillgången till spelmöjligheter och pandemin med den isolering den inneburit för många, har visat sig vara en särdeles olycklig kombination. Trenden är nämligen tydlig. I stora delar av världen, inklusive Sverige, har de som söker hjälp för spelberoende avsevärt ökat i antal.

Nåväl, denna text är inte ämnad att moralisera över vare sig spelande eller dagens spelbransch. Något som förundrar mig är dock hur lite spelberoende är skildrat i skönlitteraturen. Man kunde tycka att ett så pass utbrett lidande borde ha frambragt mer av skönlitterär inspiration än vad det uppenbarligen gjort. Visst finns det skönlitterära skildringar av spelande, men sällan som ett huvudtema, och ofta enbart med ett machoheroiskt skimmer över sig, som hos Ian Fleming.

Utan att alls vilt gissa, spelande ligger nog längre bort från det konstnärliga temperamentet än många andra beroendeframkallande laster. Vi har alla hört talas om alkohol – eller drogromantik, men knappast spel – eller dobbelromantik.

Fjodor Dostojevskijs kortroman Spelaren (1867) är dock ett undantag inom den klassiska världslitteraturen. Och vilket undantag! Utan överdrift skulle jag säga att Spelaren är en av Dostojevskijs starkaste berättelser, vilket inte vill säga lite. Denna lilla riviga och febriga roman i förening med den brevväxling Dostojevskij hade med sin fru Anna är framför allt av stort psykologiskt intresse som skildring och beskrivning av spelberoende.

Spelaren utspelar sig på den fiktiva kurorten Roulettenburg (!) där vi får följa den unge Alexej som jobbar som informator åt en rysk före detta förmögen general. Generalen har en styvdotter, Polina, som Alexej är blint förälskad i. Utan förmögenhet ser sig dock Alexej inte vara värd Polinas kärlek. Genom Polinas inrådan börjar Alexej spela på ortens kasino och speldjävulen får honom omgående i sitt grepp. Han börjar snart missköta sitt arbete å det grövsta och spelskulderna han drar på sig hopar sig, och hans passion till rouletten överskuggar snart allt, ja, även hans passion till Polina.

Spelaren är långt ifrån en självbiografisk skildring, men romanen har flera tydliga personliga beröringspunkter med Dostojevskijs eget liv. Vid samma tidpunkt som romanen kom till bodde Dostojevskij i Wiesbaden, en tysk kurort närmast identisk med den i romanen, där han själv drabbats av spelberoende några år innan romanens tillkomst. Romanen snabbskrevs under en månad enkom för att han skulle kunna betala av en del av de skulder han dragit på sig på grund av sitt spelande. Utan överdrift var Dostojevskij under åren i Wiesbaden rejält nere i skuldträsket på grund av sitt spelande.

Hur kom det sig då att Dostojevskij, som var en starkt troende ortodox kristen, kunde hemfalla åt tvångsmässigt spelande? En som ägnade viss möda åt att försöka utreda detta var Sigmund Freud. I uppsatsen Dostojewski und die Vatertötung (1927) gör Freud en psykoanalys av Dostojevskij. I uppsatsen förekommer ett kortare avsnitt där Freud ägnar Dostojevskijs spelberoende särskild uppmärksamhet.

Precis som Dostojevskijs övriga neuroser, hans svartsjuka, hans vördnad för tsaren och rent av hans epilepsi förklarar Freud att Dostojevskijs spelberoende berodde på ett olöst Oidipuskomplex. Med andra ord berodde, enligt Freud, Dostojevskijs spelberoende på en undermedveten önskan om fadermord, frigörelse och självbestämmande.

I uppsatsen Dostoevsky and Freud: Autonomy and Addiction in Gambling (2015) gör sociologen Sytze Kingma slakt av Freuds analys. Även om Freuds analys inte är helt ointressant så finns det ett stort problem med den, menar Kingma. I analysen verkar Freud nämligen bara ha sett att det Dostojevskij ägnat sig åt från början var vad man skulle kunna kalla för spelande för spelandets egen skull. Freud tar i sin analys inte alls hänsyn till att Dostojevskij började spela därför att han hade en mycket stor försörjningsbörda. Freud utgår i sin analys från den brevväxling Dostojevskij hade med sin fru, där detta med all tydlighet framgår.

Man får nog lov, precis som Kingma, att här sätta det undermedvetnas eventuella dolda önskningar åt sidan. Det stora motivet som Dostojevskij hade för att börja spela var ekonomiskt. Det patologiska spelbegäret att spela för spelandets egen skull drabbade Dostojevskij som en följd av detta. Freuds analys haltar logiskt i hur den selektivt och lättvindigt vill passa in orsaken till Dostojevskijs spelberoende i de egna psykoanalytiska teorierna.

En modernare psykolog som studerat Dostojevskij är Richard J. Rosenthal. I den så kallade DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) listas nio kriterier för spelberoende. Uppfyller man fyra av dess kriterier lider man av spelberoende. I uppsatsen Why Dostoevsky Quit Gambling (2015) har Rosenthal, precis som Freud, studerat den brevväxling Dostojevskij hade med sin fru. Där har Rosenthal funnit att Dostojevskij med råge uppfyllde alla nio kriterierna för spelberoende.

Från brevväxlingen vet vi att han trott sig ha utvecklat ett särskilt system för att besegra rouletten. Mycket tyder på att Dostojevskij under tiden han var spelberoende aldrig övergav sin magiska tro på detta system. Men Rosenthal kan också visa genom studier av brevväxlingen att Dostojevskij bara sällan kunde hålla sig till detta system. Systemet tillät nämligen inte ett ständigt ökande av insatserna för att få ut samma efterlängtade kick. Just behovet av ett ständigt ökande av insatserna är det första kriteriet i DSM.

Genom studier av brevväxlingen har Rosenthal också kunnat påvisa att spelandet för Dostojevskij var ett sätt att fly känslor av hjälplöshet, ångest och depression. Just att fly sina personliga problem genom spelande är det femte kriteriet i DSM. Hos Dostojevskij bottnade hjälplösheten, ångesten och melankolin i stor utsträckning i de ekonomiska trångmål han befann sig i redan innan spelberoendet. Detta är den helvetiska spiral som den som blir spelberoende ofta hamnar i. Spelandet ska från början lösa ett ekonomiskt problem. Spelandet blir dock efter hand bara mer och mer ett sätt att fly just samma problem, samtidigt som den ekonomiska situationen förvärras.

Brevväxlingen med frun visar, vilket Rosenthal också kan påvisa i sin uppsats, att Dostojevskijs äktenskap allt som oftast var på fallrepet. Inte minst hans ständiga lögner, svek och manipulerande på grund av spelandet, sjunde kriteriet i DSM, drabbade deras äktenskap hårt. Brevväxlingen avslöjar att han ofta pantsatte hennes eller deras gemensamma ägodelar och att han en gång övergav henne för att spela under deras gemensamma smekmånad då hon var gravid och svårt sjuk. I brevväxlingen märks också väl att hennes psykiska hälsa ofta var mycket dålig på grund av makens spelberoende och det patologiskt sjuka beteende som det medförde.

Det var dock, visar Rosenthal i slutet av sin uppsats, förhållandet till frun som satte slut för Dostojevskijs spelberoende i början av 1870-talet. Breven till frun under tiden för hans spelberoende innehåller inte bara lögner, svek och manipulerande, de är också återkommande högst terapeutiska och spirituella till sin natur. Insikten om hennes betydelse för hans liv var alltså det uppvaknande och den uppenbarelse som till slut tog honom ut ur spelberoendet.

Denna typ av tillfriskande faller också samman med det vi i dag vet om spelberoende, nämligen att de flesta som lider av spelberoende tillfrisknar utan klinisk vård. Vården ska så klart inte förringas, tvärtom, men förståelsen hos den beroende för den betydelse som de allra närmast stående har är det allra mest avgörande för ett tillfrisknande.

Något av uppvaknande och uppenbarelse för Dostojevskij måste också varit till grund för skrivandet av Spelaren, även om romanen skrevs när han fortfarande befann sig i spelberoende. Den som läst Spelaren vet att den inte bara är en skildring av en enskild människas förfall, Spelaren är lika mycket en skildring av det förfall som Dostojevskij såg runt omkring sig i sin samtid i form av girighet, statusjakt och materialism. Spelaren syns tydligt ha varit Dostojevskijs sätt att genom det egna litterära skapandet försöka återerövra sin egen rättsmoral och livsgnista bortom det materiella. Om Alexej i romanen tar sig ur sitt elände och vinner sin kärlek vill jag här inte avslöja. Då kanske jag förstör någons läsäventyr.