KRÖNIKA. Det finns en svensk monark som får mig att gå igång på alla cylindrar: Drottning, eller kung, Kristina. Inte för att jag har särskilt mycket till övers för uråldriga hierarkier eller fantasier om regenter utvalda av Guds hand, utan för att just Kristina på ett unikt sätt överskred så gott som alla tabugränser som fanns i 1600-talets Europa, både vad gällde kön och förpliktelser. Intresset för synen på hbtq-personer genom tiderna bidrar nog också till fascinationen. 

Att börja utkristallisera historiska transpersoner känns som en viktig uppgift, de har alltför länge lyst med sin frånvaro i historieskrivningen. Men att måla upp en bild med fasta ramar är omöjligt, så klart, trans är inte statiskt, tvärtom spränger det gränser och vägrar låsta fack. Olika tidsåldrar har haft sina särpräglade tankar om könets betydelse, vilka överskridarna försökt göra uppror mot och samtidigt, delvis, behövt anpassa sig efter. Allt detta utgör ett komplext kluster snarare än svartvita förklaringsmodeller. Ordet trans översatt från latin betyder ”tvärs över”, ”bortom” eller ”genom”.

Trans i koppling till människor syftar nästan uteslutande på kön i olika bemärkelser, att personer överskrider könsstereotypa föreställningar eller, vilket har varit möjligt i ungefär hundra år, omvandlar sitt fysiska kön genom kirurgi (en omvandling med hjälp av hormoner har varit möjlig i ungefär 70 år).

Transhistoria går hand i hand med både kvinno- och homohistoria och kan inte ses som ett särskilt kapitel. Det är lätt att stanna i förklaringar om trans med fokus på relativt nya begrepp som ”könsdysfori”, men för att kunna beskriva transpersoners historia längre tillbaka i tiden behöver fokus också, om inte särskilt, ligga på överskridandet av könsroller, som ju har sett olika ut beroende på vilken epok som avhandlas. 

En kvinna i 1600-talets Europa ansågs vara en outvecklad man och avvek från ”det normala” genom sin blotta existens. Drottningen, som av allt att döma ville bli kung, betraktade sig själv som en manlig individ i kvinnoskepnad, eller som en kvinna utan ”kvinnans svagheter” och med ”männens överlägsna karaktär”. Det skriver historikern Kjell Lekeby i sin bok Kung Kristina.* Den lärda 1600-talsmänniskan trodde på Aristoteles så kallade ”enkönsteori”, alltså en föreställning om att den anatomiska mannen var fullfjädrad. Kvinnan tolkades som en ofullgången man, hennes kropp var en missbildning, ett slags ”naturens misstag”, även om detta medfödda fel kunde tilltala de fulländade männen.

Kristina, som var mycket intresserad av sin tids vetenskap och filosofi, instämde i den dominerande manliga tolkningen av enkönsteorin och ansåg att det kvinnliga könet ”var till stort besvär och ett hinder för dygden och värdet”. Det var dock inte helt omöjligt att komma runt detta naturens misstag, bara nästan: ”Få människor har ärofullt räddat sig från det”, skriver Kristina i en maxim. Det fanns alltså ett litet hopp för de ”ofullständiga männen” att fulländas. Inte bara på ett sinnligt plan utan också på ett fysiskt. En kroppslig omvandling, eller fulländning för att referera till enkönsteorin, trodde man var möjlig genom alkemi, alltså en process för transmutation för att ”fusionera eller återförenas med den gudomliga eller ursprungliga formen”. Alkemi ses idag som en pseudovetenskap, men den lade grunden för den vetenskapliga kemin.

Genom alkemi trodde sig utövarna kunna förvandla oädla metaller till guld och det finns, enligt Lekeby, tecken på att man även trodde på att människan, Guds avbild, genom alkemi kunde förädla en kvinna – som var av rätt börd och i övrigt hade manliga egenskaper – till att bli just man. ”Kemin är en vacker vetenskap. Den är naturens anatomi och den enda och verkliga nyckel som upplåter naturens skatter”, skriver Kristina i ytterligare en maxim.

Drottningen, som i sitt högmod såg sig själv som en pånyttfödd Alexander den Store, tolkades av sin samtid som en man i alla avseenden, utom i det kroppsliga. Edvard av Bayern skrev till och med i ett brev till en släkting att Kristina ”är den allra mest ärbara mannen i hela världen”. 

1654 abdikerade drottningen och flyttade till Rom efter att ha konverterat till katolicismen, vilket var en stor skandal, hennes högt älskade far hade ju dött i striderna mot katolikerna (tänk er att kronprinsessan Victoria skulle konvertera till islam och flytta till Bagdad). Även i detta avseende överskred drottningen – eller kungen – hårt befästa normer, lojalitet och förväntningar. I Kristinas italienska palats inleddes de alkemiska försöken på allvar tillsammans med en alkemist som på full tid knöts till palatsets laboratorium. Alkemisten ska i sin tur ha haft en assistent, Giulia, som Kristina kallade för Sibylla eftersom hon spådde i tarotkort. 

Giulia finns beskriven i Veronica Buckleys bok Kristina, Sveriges drottning som en förmodad man i kvinnokläder. En transvestit, transsexuell eller kanske icke-binär med vår tids terminologi, det är svårt att avgöra. Stämmer det att en man på den här tiden överskred sitt ”naturliga kön” är det dock mycket intressant, med tanke på tidens syn på kvinnan som en misslyckad man. Att vilja transformera sitt sociala kön från ”fulländad” till ”ofullständig”, säger det något om den egna driften som starkare än tidsandan?

Enligt ett dokument rubricerat ”1626”, en profetia som förutsåg Kristinas framtid, skulle Gud fullända den anspråksfulla, forna drottningen till att bli en vacker yngling kallad Alexander:

”… hon kommer att göra sitt rike blomstrande ända till 1654, under vilket år hon sedan kommer att lämna det till alla hennes undersåtars stora bedrövelse och under deras aldrig sinande tårfloder för att flytta till världens metropol och ägna sig åt den sanna Gudskult, som endast hennes stora visdom äger kännedom om. Där kommer hon att vara fram till 1682, i slutet på vilket år Gud genom sin stora försyn kommer att tillåta att naturen fulländar verket genom att förvandla henne till ett nytt verk, en mycket vacker ung man, majestätisk, kraftfull och mycket tapper, kallad Alexander.”

När hon senare i livet drabbades av ett livmoderframfall uppfattade hon det därför som framväxten av ett manligt organ. En kammarjungfru fick se och känna på den utbuktande ”lemmen” och ska ha utbrustit: ”Var hälsad svenskarnas konung!” Först när utväxten nått onormala proportioner förstod Kristinas egna läkare att det var livmoderhalsen som trängde ut ur vaginan. Kristina var dock, inledningsvis, så pass säker på den begynnande förvandlingen att hon lät sig bli avmålad i full krigsmundering ridande till häst. Men till sist tvingades den ”pånyttfödde Alexander den Store” kasta in handduken. Hon fulländades aldrig till någon skön yngling, istället åldrades hon i den kropp som vid födseln givits henne. Sent i livet skrev hon: ”Vi är alla dödliga, även jag, likaväl som de andra.” 

På nattduksbordet, dödsdagen den 19 april 1689, fann man ett alkemiskt recept bredvid drottningens bädd. In i det sista sökte hon livselixiret, som skulle ge henne tillgång till visdom, hälsa, evigt liv och en ynglings skönhet. Det är ett vackert slut på en storartad berättelse. Hur detta levnadsöde bör tolkas är dock inte så självklart. Var Drottning Kristina en kvinna som på sitt eget vis slogs mot den patriarkala synen på könet hon tillhörde? Eller var ”hon” en ”han”, en transman i 1600-talets Europa, och utifrån den tillhörigheten missförstådd av sin samtid? Kanske tvingade samhällsstrukturen henne till en identitet som man vilket gör henne till en historisk transperson? 

Oavsett hur man ser på saken så vittnar Kristinas levnadsöde, flera hundra år efter hennes död, om att frågan gällande kroppslig könstillhörighet och social identitet, eller status, knappast är ny. Kanske får vi aldrig veta svaret på gåtan: Vad är kön? Men vad gör det. Livet är större än könets betydelse.

*Drottning Kristina-citaten i texten är ur Kjell Lekebys bok Kung Kristina.

TEXT: Aleksa Lundberg

Aleksa Lundberg är skådespelare, dramatiker, författare och debattör.

kultur@bulletin.nu