KRÖNIKA. För James Joyce var och förblev Dublin en paralyserad stad. Han såg stadsborna som drabbade av kollektiv handlingsförlamning. Det är som sådana han skildrar dem i novellsamlingen Dublinbor och i sina båda romaner Porträtt av konstnären som ung och Ulysses. Den irländska befrielserörelsen uppfattade Joyce som en storm i ett vattenglas. Ett folk som alltid låtit sig duperas av ”teatraliska charlataner” och som fostrar ”världens mest storkäftade pratmakare” kommer på historiens scen inte att kunna spela upp något annat än antingen en tragedi eller en fars.

Så här kan Joyce beskriva Dublinbon:

Dublinbon fördriver sin tid med att oupphörligt sitta och babbla på barer, pubar och horhus. Han tröttnar aldrig på det hopkok han serveras och som alltid består av samma ingredienser: whiskey och självstyre. Och på kvällen, när han har fått nog och av giftblandningen svullnat upp som en padda, krånglar han sig ut genom dörren och tar sig hemåt, vägledd av husväggar som backar upp hans instinkt att behålla balansen. Han går och drar arslet efter sig längs väggar och gathörn. Sådan är han, Dublinbon.

Det är en dyster bild, men bakom pubheroismen, de öldränkta bravaderna och det tomma skrytet såg Joyce även irländarnas positiva sidor. De är präglade på andra sidan av samma mynt:

Ändå är Irland Storbritanniens hjärna. De tröga men praktiskt sinnade engelsmännen har försett mänsklighetens stinna buk med en perfekt bekvämlighetsinrättning: vattenklosetten. Irländaren, som har blivit dömd till att uttrycka sig på ett språk som inte är hans eget, har berikat detta tungomål med sitt snille och sett till att språkområdet kan tävla med andra civiliserade kulturer. Det är detta som kallas ”engelsk litteratur”. 

I tidiga 20-årsåldern bröt Joyce upp från det fosterland han kallade ”en gammal sugga som äter upp sin egen avkomma”, men i fyra decennier fortsatte han att skriva om Dublin och skänkte staden dess mest berömda invånare: Stephen Dedalus, Leopold Bloom och Molly Bloom.

Stephen Dedalus är en ung man som växer upp i staden men sedan lämnar den. En gång var han James Joyce själv. Tre decennier senare var det Samuel Beckett som iklädde sig Stephens roll och lämnade landet.

Dagens Dedalus drar inte till Paris som Joyce och Beckett. Han åker till New York eller Los Angeles för att göra lycka.

Molly Bloom åker till London för att få abort. Hon återvänder inte till Dublin. Hon visar sin åtråvärda stjärt i The Sun, viker ut sin allkvinnlighet i de brittiska herrtidningarna och påbörjar sedan sin karriär som rocksångerska.

Man kan också tänka sig att Molly börjar studera vid Cambridge och skriver en lysande doktorsavhandling i irisk folklore, för att därefter så småningom få en professur vid Harvard i USA.

Bara Leopold Bloom stannar kvar. Under en mängd pseudonymer lever och verkar denne tappre anti-hjälte fortfarande i Dublin. På ett litet oansenligt tegelhus med adressen 52 Upper Clanbrassil Street har han låtit sätta upp en minnesplatta över sin ankomst till staden.

När bysten av James Joyce 1982 avtäcktes i stadens praktfulla park Stephen’s Green, var det Leopold Bloom som höll hyllningstalet och efteråt blev intervjuad i The Irish Times.

Under sin tid som borgmästare i Dublin invigde han Anna Livia Bridge, en bro över floden Liffey som har fått sitt namn från Anna Livia Plurabelle i Finnegans Wake. Leopold hade hoppats att Molly skulle bli svartsjuk, men det blev hon inte.

Som senator och ledamot av parlamentet har Leopold Bloom gått i bräschen för etableringen av ett James Joyce Cultural Centre på 35 North Great George’s Street. Den före detta reklamagenten lyckades driva igenom ett ansenligt statsunderstöd och viggade dessutom ihop sponsorpengar från många håll.

Under sin tid som president för republiken Irland såg pragmatikern Leopold Bloom till att internationella storföretag kunde etablera sig i landet utan att behöva betala någon företagsskatt under de första fem åren. Detta ledde till ett ansenligt ekonomiskt uppsving.

Till uppsvinget bidrog naturligtvis även Irlands medlemskap i EU. Som president har Leopold Bloom naturligtvis varit en hängiven anhängare av EU och har förstått att Irland aldrig skulle kunna klara sig utan hjälp av Tyskland, som alltsedan tyska sjömän under första världskriget smugglade mängder av vapen till Irland för att bistå IRA i kampen för självständighet alltid har hjälpt folket på Guds gröna ö, nu senast under de hårda förhandlingarna om britternas brexit.

Sina få lediga stunder ägnar Leopold Bloom åt läsning och sexuella fantasier. Ofta läser han på nytt sitt kära häfte Sweets of Sin, som han alltid bär med sig i sin portfölj.

Stephen har sina författardrömmar och högtflygande ambitioner, Molly sina frivola nycker och sina drömmar om att vinna ett nobelpris i litteratur för sin sång och alla sina plattor. Men Leopold Bloom vet vem han är och är nöjd med att vara den han är, även om han inte alltid är alldeles säker på vilken pseudonym han för tillfället gömmer sig bakom eller vilket ämbete han innehar å Dublins eller republiken Irlands vägnar.

En sak kan vi vara säkra på. Leopold Bloom flyttar aldrig från Dublin. Trots alla hans skepnader och pseudonymer vet vi var han finns. Den som reser till Dublin kan vara ganska säker på att få stöta på honom, med eller utan munskydd, om han nu bara inte har åkt bort i ett par dagar för något kortvarigt ärende till Bryssel eller Berlin.

TEXT: Tommy Olofsson

Tommy Olofsson är poet, litteraturvetare och kritiker samt professor emeritus i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Han debuterade 1970 och har publicerat tolv diktsamlingar.

kultur@bulletin.nu