Dylan och flickan med smutsigt hår
Kultur
Dylan och flickan med smutsigt hår
Kollage: Frederic Täckström. Foto: David Vincent/AP/TT.
Kollage: Frederic Täckström. Foto: David Vincent/AP/TT.
8 Apr 2021 04:00
Uppdaterad:
8 Apr 2021 08:39

KRÖNIKA. Det är klart att vi är nördar. Vår lilla grupp som träffas regelbundet på ABF för att prata om Bob Dylans texter. Sammanhållningen är stark och saknaden stor nu när vi tvingats till pandemipaus. 

Allt började 2017, när Dylan fått Nobelpriset. En tolv-tretton personer som lyssnar, översätter och analyserar. Och är alldeles lyckliga under Dylans korkek.

Vi är oförargliga, men hängivna. Och grundliga.

Ibland säger vi att vi kunde gått på samma högstadieskola nån gång på 1960-talet. Så nära är vi varandra i ålder, födda i slutet av 1940- och början av 1950-talet. Utom en oändligt bildad dam, född i mitten på 30-talet som slår oss alla på fingrarna med beläsenhet, språkkunskap och förankring i humaniora. Hon började intressera sig för Dylan när han fick Nobelpriset. Vi andra mötte Dylan under tonåren, i takt med att skivorna kom ut. Vi har växt upp med Dylan, han har varit en följeslagare genom livet, och nu åldras vi sakta tillsammans. Together through life, som ett av hans album heter.

Ibland när vi ses tänker jag på Kerstin Ekmans roman Gör mig levande igen. I den samlas en grupp kvinnor i en studiegrupp för att diskutera Krilon-sviten av Eyvind Johnson där en annan diskuterande grupp nagelfar den svenska hållningen till nazismen. Ekmans grupp träffas på ett studieförbund och genom att närläsa Krilon försöker de hitta hållpunkter för moraliska  ställningstaganden i Bosnienkriget.

Precis som dessa två fiktiva grupper undersöker vi moral och humanistisk hållning. Vi vänder och vrider på textrader, analyserar sammanhang, söker infallsvinklar, tolkningar och diskuterar ordets och poesins betydelse för hur vi uppfattar oss själva som tänkande och kännande varelser. Nu har vi noga nagelfarit de väsentligaste verken bland de mer än 500 han skrivit. Ibland kallas han sin tids Shakespeare. Vår Bob. 

Vi arbetar under rubriken: ”Vi hör vad han sjunger, men vad är det han säger?” Vi lyssnar på sångerna, följer samtidigt med i den engelska texten, sedan översätter vi ord för ord. Det är mycket roligt och kan ta hur lång tid som helst.

Jag, som tyckte jag hade hyfsad koll på Dylans liv och utgivning, har häpnat över kunskapen hos mina dylanologiska kamrater. Musikerna på varje album, vilka som hoppade in på olika spelningar här eller där och vilken gitarr som användes i Atlanta 1976. Cirkelledaren har aldrig sinande kunskap om ämnet, ger sedan många år ut ett nyhetsbrev varje vecka med det senaste på Dylanfronten och länkar till aktiviteten på den stora mängd Dylansajter som finns världen över.

Att översätta texter till svenska, det egna språket gör att de kommer närmare, får en annan, djupare innebörd. Det är också mycket avslöjande. Det är lätt att inbilla sig att en viss fras eller uttryck betyder en viss sak, och sedan bygga en hel föreställningsvärld utifrån den felaktiga premissen. Det sociala varat bestämmer medvetenheten, som Karl Marx slog fast. Ett av de mest minnesvärda exemplen bygger inte på någon av Dylans mest utsökt lyriskt komplicerade texter utan på en låt som är ganska anonym och inte i första hand drar fram Nobelprisassociationerna. Det är en söt, till synes ganska okomplicerad kärleksballad, ”Hazel”, från Planet Waves (1974).

 

Hazel, dirty-blonde hair
I wouldn’t be ashamed to be seen with you anywhere
You got something I want plenty of
Ooh, a little touch of your love

 

Redan på första raden utbröt en lång diskussion. Varför berättar Dylan att flickan har smutsigt hår? En man, psykolog, menade att det ska beskriva hennes sociala utsatthet. Är hon fattig, eller narkoman? En annan inflikar att det också visar jagberättarens mognad och betagenhet att han trots detta inte skäms för att visa sig på stan med henne. En tredje associerar till speciella erotiska böjelser, att dras till smutsiga kvinnor, bokstavligt och i överförd bemärkelse. Någon sa att epitetet alltid förstört den i övrigt ganska rara beskrivningen av kvinnan.

Associationerna haglade, det gick mycket livligt till. Jag, som i stora delar av mitt liv haft just denna färg på håret, dirty-blonde, mörkblond, cendré, eller rätt och slätt ”Swedish rat”, försökte förgäves få en syl i vädret. Nej nej! Det är ett misstag! Ingen ville höra på det örat. Inte hade man lust att släppa sitt vackra, stora tankebygge för nåt så simpelt som en hårfärg. Inte förrän jag googlade dirty-blonde och kunde visa en mängd bilder och annonser för hårfärgningsmedel om hur man kunde skaffa den färgen ifall man inte fått den av naturen gav de med sig. En misstrogen och sen häpen tystnad följde.

Nu måste vi omformulera analysen … Ja, eller komplettera den. Dylan har inte valt ordet på måfå. Dirty-blonde kanske även för infödda engelsktalare ger alla de associationer som fanns i gruppen. Flickans namn, Hazel, är också beteckningen på en hårfärg. Varför är det viktigt att slå fast vilken färg flickan har på håret. Är det ett förtingligande? Osv. osv. 

Och allt detta över en ganska okomplicerad och lättolkad sång. Det får mig att sorgset tänka på alla nyanser som går förlorade och rena felaktigheter som kan uppstå när man överger svenska på lärosäten och universitet och låter undervisningen ske på engelska. Halvspråkigheten som uppstår när svenskar föreslår We take it in English  ute i Europa. Och bristen på tankeskärpa som uppstår när en rik språklig verktygslåda saknas. I alla fall när det gäller att beskriva känslor och tankar och det mänskliga varat i världen. Humanioran satt på undantagstillstånd.

Det ligger nära till hands att vilja tolka Dylans texter biografiskt. Den här låten skrev han då och då, när han bodde där och där och hade ihop det med den och den. Vår cirkelledare inskärper vänligt men bestämt att vi måste hålla två linjer i huvudet: den biografiska (med därtill hörande fria fantasier) och texten-i-sig som den är skriven. Vad står det? Som en skådespelare läser en roll. Hamlet finns inte någon annanstans än inom dramats ramar. Det han gör och är finns bara i orden som Shakespeare skrev om honom.

2017 spelade Dylan på Waterfront i Stockholm. Jag hade varit på många konserter genom åren, genom ett folkhav sett en liten vitsminkad prick på en scen långt borta, eller knappast kunnat se en okommunikativ ryggtavla vänd mot publiken. Men nu hade jag satsat. Konserten var slutsåld men jag köpte en biljett svart på en obskyr sajt till ett pris som motsvarade en bättre weekendresa till London eller Paris. Jag satt på andra bänk. Framför mig en tom stolsrad, sedan luft, sedan scenen och mindre än åtta meter bort Dylan. En liten tunn man. En broderad väst. Jag såg hans ansikte tydligt ­– åtta meter är inte långt. Jag satt blickstilla, vågade nästan inte andas, ville inte blinka. Jag tyckte att våra ögon möttes. När han började sjunga såg jag hur hans bröstkorg hävdes och sjönk under det blanka tyget. Andningstekniken som en blåsbälg. Han har sjungit varje dag i hela sitt liv, tänkte jag, som han har syresatt blodet. Det är därför han håller sig frisk, det är därför han orkar.

Där stod han, framför mig. Han fanns på riktigt, inte bara som en idé, eller andlig bror, kamrat eller älskare. Det huvudet har tänkt ut alla sångerna. Ögonblicket finns inom mig fortfarande. Jag kan när som helst återvända till det.

Dylan var på gott humör under konserten, kostade på sig en eller annan kommentar mellan sångerna,  ett och annat leende. Han hade just fått Nobelpriset överräckt i kulissen, hur det gick till har både Klas Östergren och Sara Danius beskrivit. En Million Dollar Bash, (som en av hans låtar heter).

Pandemin satte stopp för Never Ending Tour, Dylans konsertturné som pågått sedan 1988. Dylan passade på att i juni ge ut sitt 39:e album med nyskrivna låtar, Rough and Rowdy Ways. Den är ett mästarprov. Dylan använder all sin kunskap för att skapa svindlande vackra  sånger om tiden vi lever i, om USA, om mordet på Kennedy och om livets gång och korthet.

 What more can I tell you? I sleep with life and death in the same bed (ur ”I contain multitudes”).

I maj fyller Dylan 80 år. Och han har sålt sin låtskatt för tre miljarder. Det tycker jag han gjorde rätt i. Så mycket bråk han besparar sina barn efter sin död. Det är lättare att ärva stålar än trassliga juridiska rättigheter.

Pandemin har också satt vår studiecirkel på paus. Ännu har vi inte hunnit prata igenom hela plattan eller min favoritlåt på den, ”Key West”, där ett sommarparadis skildras som en dödens förstuga och ett Arkadien i ett. Solens spegling i det ljusa vattnet som en bild för evigheten. Och där en man sjunger i en broderad sidenväst.

Key West is under the sun, under the radar, under the gun
You stay to the left, and then you lean to the right
Feel the sunlight on your skin, and the healing virtues of the wind
Key West, Key West is the land of light.

Key West is the place to be
If you're looking for immortality
Key West is paradise divine
Key West is fine and fair
If you lost your mind, you'll find it there
Key West is on the horizon line.

TEXT: Henrietta Hultén

Henrietta Hultén, dramaturg och tidigare producent vid Sveriges Radio, främst f.d. Radioteatern. Medverkande i P2-serien ”Dylankvinnorna” och flera andra program om Bob Dylan. Producent för Radioteaterns Nobeldramatisering 2016 av Dylans enda roman, ”Tarantula”, i regi av Andreas Boonstra.

kultur@bulletin.nu