KRÖNIKA. Detta ska först tydliggöras: inte någonstans i min första krönika i Bulletin hävdar jag att det var bättre förr. Men att jag under många år av mitt liv varit ohjälpligt fast i det förflutna måste bekännas. Ödetorp och gamla byar lagda i ruiner lockar mig mer än Turning Torso och Öresundsbron. Dösen, gravhögen och skeppssättningen lever inom mig på ett annat sätt än kyrkogården, som i cement, ljussättning och funkisvurm ska bevisa att den hör till vår tid. Ötzi gör mig mer begeistrad än vilken beryktad lit de parade-människa som helst.
Kalla mig gärna retrogardist. Eller varför inte drömmare och nostalgiker?
Det bästa ljud jag vet är en gammal klocka som tickar i vardagsrummet i en gård långt ute på landet. En känsla av försvunna tiders långsamhet infinner sig under sådana stunder. Gårdens historia ger sig till känna i klockans tick-tack-tick-tack-tick-tack, som kan uppfattas som ett tack från en värld som gått förlorad. Jag tror att ni hör hur det låter. Människorna som levt och arbetat här tackar för sig och påminner om sina liv. Om villkoren som styrt under flydda tider. Bortsprungna dagar vill oss något som inte ska nonchaleras. För mig är detta hälsotecken, inget plågsamt ältande av svunna tider. Glömmer vi det förflutna bygger vi en dålig framtid.
Annat gammaldags kan också beröra mig. Fascinerande är hur människor – de mer privilegierade – förr sökte och prövade varandra inför ett möjligt samliv. Ett exempel får belysa dejtingsättet. När Emilia Fogelklou gifte sig med Arnold Norlind – hon första kvinnan i Sverige med en teologie kandidatexamen, han geograf, Dante-översättare och mystiker – hade de två umgåtts, sedan varit ifrån varandra under långa perioder, mötts igen för att så åter lämna varandra innan kyrkans bröllopsklockor ringde. Det kan i våra Tinder- och dejtingtider tyckas mossigt med sådan betänketid. Men äktenskapet blev hållbart och kärleksfullt, vilket vackert och innerligt gestaltas i Fogelklous fina roman Arnold (1944). Det långsamma vill oss något.
Mitt intresse för det gamla och försvunna får mig att tro att bortglömda konstnärssjälar söker mig. De pockar på min uppmärksamhet för att påminna om sitt skapande. Mina texter har genom åren velat levandegöra författare och konstnärer, vars skapande sällan förs på tal i vår tid. Jag tänker på Bulletins kultursida återkomma till några av dem. Så kära läsare, det är bara att ställa in er på att jag är en obotlig romantiker. De glömda vill oss något.
*
Här ska ett talande exempel ges utrymme. När jag för en tid sedan fick se namnet Anna Riwkin i vitt skilda sammanhang, gick larmet inom mig. Varför bankade denna fotograf så ihärdigt på dörren till mitt medvetande? Varför fick några trygghetsskapande fotografier samtidigt liv inom mig, likt svartvita ekon från min barndom? Denna skapande kvinna, som så klokt tog tillvara sin stund på jorden 1908–1970, trots att förutsättningarna till en början var eländiga – varför ska vi tala om henne idag? Jag har på annat håll försökt uppmärksamma pionjärinsatsen, bland annat i Tidningen Kulturen. Min essä, ”Aimez-vous Anna Riwkin?”, väckte knappast något större gensvar, utom – hör och häpna – i Israel, där filmaren Dvorit Shargal reagerade med glädje eftersom hon uppfattat det som att Sverige glömt Riwkin. Efter att ha rest runt i världen och filmat i spåren av Riwkins fotoreportage har Shargal uppmärksammats för sina filmer – nota bene i sitt hemland, inte i Sverige, trots ihärdiga försök att lansera dem här.
Under Annas uppväxtår i vitryska Gomel bemöttes familjen inte som ryssar. Inte ens ryska judar. Man var judar. Antisemitismen blev ett stigma som tvingade bort familjen. Sverige skulle efter 1915, då familjen flyttade hit, erbjuda möjligheter att skapa och utvecklas. Först ville Anna bli dansare, och ”den lilla barfotadansösen med den oemotståndliga charmen”, som en tidning kallade henne, tjusade folkparksbesökarna på 1920-talet. Men när det stod klart att hon aldrig ”skulle bli någon Pavlova”, som hon själv uttryckte sig, byttes ett konstnärligt uttryckssätt mot ett annat. Världen fick bli det nya dansgolvet, kameran danspartnern.
Ja, Anna Riwkin skulle bidra till att öppna världen för Sverige. Hennes fotokonsts spegling av barns och vuxnas livsvillkor gestaltade ett memento: Vi måste lära känna varandra och samsas om detta jordklot. Riwkin var ju som globalist tidigt ute. Bildreportagen om samer och romer, om barn i bland annat Korea, Thailand, Etiopien, Finland, (forna) Jugoslavien, på Hawaii och i Sverige tillkom i samarbete med författare och journalister. I en av böckerna till vilken Riwkin bidrog med bilder, Astrid Lindgrens Mina svenska kusiner (1959), återfann jag ett av de där trygghetsskapande fotografierna. Gammelmormor i folkdräkt sitter vid sängkanten hos en liten pojke som inte vill somna utan att först ha fått höra den gamla kvinnan berätta.
Men Riwkin fotograferade inte bara världens barn. Vilken litteraturintresserad människa har inte sett de klassiska ungdomsporträtten av Harry Martinson, Artur Lundkvist och Karin Boye? Eller av den mogne Hjalmar Söderberg, som ser på oss som om vi vore hans romangestalter? I ansiktena framträder livsvisdom och karaktär, allt införlivat med personligheten. Också en svårfångad lärka som Elin Wägner tittar in i kameran, klokt och modigt och utan rädsla.
Man kan ana att Riwkin besatt något slags trolleritrick med vilket hon kunde tackla människors inre spänningar. Hon var sin tids Lütfi Özkök, vilket inte säger så lite. Porträtten avslöjar mycket om Riwkin själv. Vännerna menade att hon var ”naturklok”, knappast intellektuell; naiv, alltid klarseende; noggrann, sällan spekulativ; impulsiv, aldrig beräknande. Värmen och mänskligheten som kameran kunde gestalta var det stora, inte kamerans teknik och specialfunktioner.
Hon insåg tidigt att det var hos barnen som en hållbar internationalism kunde slå rot och växa. Det judiska ödet präglade henne så pass att Israel blev en hjärtefråga, vilket bland annat resulterade i bildreportageböckerna Palestina (1948) och Israel (1955), tillkomna i samarbete med maken Daniel Brick. Här finns ingen anledning att politisera detta engagemang, men man kan konstatera att böckernas foton ger sken av tillförsikt och framtidshopp utan att det arabiska exkluderas. Kanske var det insikter om nationsbildningens konsekvenser för närområdet som bidrog till att bildreportagen var avsedda för vuxna. Det var för övrigt i Israel som Riwkin gick ur tiden 1970 efter att ha drabbats av en obotlig cancer. Idag vilar hon i Holon, en stad belägen nära Tel Aviv.
Under 1930-talet utvecklades Anna Riwkin till att bli den skickliga reportagefotograf, vars gärning var så banbrytande. I det tidiga folkhemmets bildtidningar, exempelvis Se och Vi, fanns utrymme för sådan fotokonst som frigjort sig från måleriets påverkan och därför börjat fungera som unikt världsspråk. Snart uppmärksammade man henne utomlands. 1959 fick Anna Riwkin och Astrid Lindgren New York Herald Tribunes Spring Festival Award för Sia bor på Kilimanjaro (1959), för övrigt första gången en fotobok för barn tilldelades detta prestigefulla pris. Fyra år senare erhöll Anna Riwkin som första fotograf Elsa Beskowplaketten för sina böcker om barn runt om i världen.
*
Dvorit Shargal, som försökt intressera Fotografiska för sina filmer om Riwkin, fick kalla handen. Noll gensvar. Söker man namnet på museets hemsida ges snabbt besked: ”Inga resultat funna”. I rättvisans namn måste Moderna museet omnämnas – här finns ett arkiv Riwkin-fotografier, 2001 arrangerade man en utställning om modernismen, i vilken Riwkin fick visst utrymme. I övrigt är det i vårt land tämligen nattsvart.
Själv for jag för några månader sedan till Skarhults slott i Skåne, där Alexandra von Schwerin arrangerat uppmärksammade utställningar, senast om Ester Blenda Nordström. Efter att ha lämnat mina texter och talat med personal fick jag i min naivitet för mig att Anna Riwkin var ett givet affischnamn. Ett telefonsamtal och ett mejl några veckor senare blev dock klargörande. Ingen kunde påminna sig att jag satt min fot på slottet. Texterna som jag överlämnat skulle ingen hitta. Ridå.
Men Anna Riwkin ville ju något på allvar med sin fotografering. I bildreportagen är barn inte ett folk som bor i ett främmande land. Glöd, liv och kraft växer ur barnen när hon ser dem med kameran. Vuxna framstår som värdiga och solidariska människor i balans och med hopp om framtiden. Klockans tick-tack-tick-tack ljuder åter när jag ser porträtten, reportage- och barnboksfotona – allt är levande för den som vill ta till sig budskapet.
TEXT: Michael Economou, kulturredaktör på Bulletin
Michael Economou, författare och skribent, är under 2021 aktuell dels med en översättning – i samarbete med Stefan Albrektsson – av ett urval dikter av Tomas Merton, den amerikanske trappistmunken, dels med en bok om Ted Hughes och Sylvia Plath.
michaelec@bulletin.nu
