Vem som än vinner dagens val hoppas de flesta amerikaner i morgon kunna glädja sig över att valrörelsen är över. Förvisso bara tillfälligt, fram till det så kallade mellanårsvalet 2026, men ändå. För de flesta skulle bara ett halvårs frihet från politiskt käbbel och skandalös mediabevakning kännas som en enorm befrielse. För amerikanerna har nu genomlidit en i praktiken tio år lång valrörelse.

Denna började sommaren 2015 när demokratiska och republikanska kandidater började positionera sig för att bli sina partiers presidentkandidater. Och redan denna dust blev ett kattrakande på bägge sidor. Donald Trump och Hillary Clinton fick nämligen båda kämpa hårt för att vinna sina respektive nomineringar; den förre mot en lång rad partiaristokrater som Jeb Bush, den senare mot kvasikommunisten Bernie Sanders, som sånär besegrade henne. Varpå de två genast började bekämpa varandra i en av de smutsigaste valrörelser som USA någonsin upplevt.

Eftersom det blev Trump som likt David mot alla odds gick segrande ur denna närmast bibliska kamp mot etablissemangets Goliat följde sedan ingen vila. Tvärtom gaddade demokrater, media och andra redan på valkvällen ihop sig om att motarbeta, baktala och om möjligt avsätta Trump till vilket pris som helst.

Detta gjorde de kommande fyra åren till en burlesk dramakomedi vari USA:s sittande president anklagades för allt mellan himmel och jord utan att ett enda hållbart argument mot honom presenterades. Trump friades också från alla beskyllningar, inklusive de i en rapport beställd och betald av Hillary om att han samarbetade med Putin, samt två riksrättsåtal som baserades på häxdekokter av rykten, grodvårtor, misstolkningar, fladdermustårar, lögner och malört.

När valet 2020 närmande sig gick tillståndet från illa till värre när demokraterna och media kunde börja vända allt som Trump sa om och gjorde mot covid-19 till hans nackdel. Att säga att det kinesiska viruset var kinesiskt? Rasim! Att påstå att det kom från ett regeringslaboratorium? Lögn! Att inte stänga ner allt, tvinga alla bära mask och tvinga folk ta ett dåligt testat och (som det visat sig) ineffektivt vaccin? Oansvarighet i kvadrat gränsande till folkmord! Och så vidare.

Efter att Biden tack vare denna stämpling mellan eliter, medier, akademiker och kollektiva skräckreflexer lyckats bli president, sades det att allt skulle bli som vanligt igen. Av detta bidde dock inte ens en tummetott. Biden utlöste nämligen genom enorma utgiftsökningar, rekordstora budgetunderskott och ett hysteriskt penningtryckeri för att betala kalaset, omedelbart den första inflationskrisen i USA sedan 1970-talet. Varpå han efter ett halvår också drog sig ur Afghanistan på ett så klantigt sätt att USA fick utstå sin värsta utrikespolitiska nesa sedan evakueringen av dess ambassad i Hanoi 1975.

I ljuset av detta dröjde det därför inte länge innan Trump började sända signaler om att han tänkte göra comeback som president för att om möjligt reda upp i röran. Varpå årets valrörelse ögonblickligen drog igång på alla cylindrar. Och helvetet bröt ut på riktigt.

Ty inför hotet om Trumps återkomst greps de styrande ånyo av panik och det djupstatliga maskineriet tuffade troget igång, likt en gammal Fergusontraktor. Bland annat flockades åklagare i domstolsbyggnader från New York i norr till Florida i söder för att lämna in stämningar om det mesta från sexuellt ofredande (av en kvinna som varken visste var eller när Trump skulle ha kluddat på henne) till att han brutit mot en lag (som ingen tidigare brytt sig om) genom att ha tagit hem hemligstämplade papper när han lämnat Vita Huset. Varpå det strax visade sig att Biden hade hela garaget fullt med just sådana akter. Fast det blev bara Trump som åtalades för sin hantering då en utredare fann att Biden hunnit bli så dement att det inte längre gick att hålla honom ansvarig för hans handlingar.

Hur detta gick ihop med att ”alla” svor heligt på att Biden var klar som kristall och högst lämplig som president var det ingen som riktigt kunde förklara. Men då media spelade med i detta storskaliga bedrägeri spelade det ingen roll, och han åternominerades enhälligt, likt Leonid Brezjnev, för ytterligare en fyraårsperiod.

Detta gick bra fram tills Biden i juni i en debatt till allas (utom den absoluta majoriteten amerikaners) förvåning visade sig knappt kunna stå, gå, tänka eller tala själv. Detta blev som om någon, likt i sagan, ropat, ”Men gubben är ju senil!” – varpå en kabal demokrater fick tvinga Biden att avstå nomineringen. Samt i absolut brist på andra kandidater ge den fullständigt inkompetenta vicepresidenten Kamala Harris att ta sig an uppgiften att besegra Trump.

Och här är vi nu, tio år senare. Det är därför inte underligt att amerikanerna är hjärtligt trötta på allt som utmärker politik: rävspel, bök, stök, lögner, bedrägeri, korruption, skandaler, baktaleri, fiaskon, arrogans, fummel, sex och snusk (för att nu bara nämna de vanligaste avigsidorna). Jag fruktar dock att vi inte sett slutakten på denna cirkusföreställning. För om Harris vinner kommer republikanerna inte att slå sig till ro med hennes utlovade skattehöjningar, censurambitioner och annat. Och om Trump vinner kommer liberaler, elitister och åsiktsmaffiosos bara att erbjuda ytterligare fyra år av rent trams.

Det blir med andra ord garanterat ingen rast och ro för det politiktrötta amerikanska folket, vem som än vinner i kväll…