Efter en vecka börjar effekterna av det amerikanska valet framstå i redigare dager. Medan det var uppenbart på valnatten att Kamala Harris’ brakförlust berodde på hennes kombination av extrema idéer och usla kandidatkvalitéer så har många förståsigpåare behövt tid att smälta Donald Trumps storseger. Likt hans seger över Hillary Clinton 2016 kom den nämligen för vissa som en överraskning. Detta är i sig överraskande.

Man behöver nämligen inte vara MAGA-entusiast för att inse Trump är mer än bara en skicklig missnöjespolitiker. Faktum är att hans segrar 2016 och 2024 skall ses som naturliga utfall av ett i decennier undertryckt folkligt missnöje. Redan vid kalla krigets slut syntes nämligen många amerikaners ogillande när Ross Perot, en färgstark affärsman, skakade om etablissemanget genom att få hela 18 procent i presidentvalet 1992 – vilket i sin tur öppnade vägen till Vita Huset för ekivoken Bill Clinton.

Under resten av nittiotalet lyckades Clinton, trots blomstrande högkonjunktur, lägga grunden för de senaste decenniernas svällande politiska missnöje. Hemmavid forcerade han nämligen sociala och kulturella utvecklingar som retade gallfeber på många. Som den politiska korrekthetens fader gick Clintons idéer nämligen ofta stick i stäv mot befolkningens, bland annat gällande den för många religiösa ömma frågan om homoäktenskap. Även utrikespolitiskt drev Clinton en impopulär linje som senare också ledde vidare till George W. Bushs meningslösa invasioner av Afghanistan och Irak efter 11 september-attackerna.

Barack Obama kodifierade därefter denna duala radikal-aggressiva linje genom att piska igenom progressiva reformer hemmavid och driva en fortsatt aggressiv utrikespolitik som ledde till kostsamma krig i bland annat Libyen och Syrien. Detta bara ökade det dubbla missnöje som efter Obamas omval 2012 började skära djupt igenom både de alltmer tokliberala demokraterna och de av neokonservativa krigshökar fortfarande dominerade republikanerna.

Detta gjorde det lätt för Donald Trump att få en flygande start när han sommaren 2015 startade sin presidentkampanj. Hans krav på bland annat färre krig, lägre skatter och krafttag mot illegal invandring tilltalade en majoritet av amerikanerna även om många året efter – speciellt i demokratiska storstäder och universitetsorter – alltjämt inte vågade rösta på honom. 2016 vann han därför ”bara” det så kallade elektorskollegiet medan Hillary Clinton fick en majoritet av rösterna i landet som helhet.

Beroende på det senare blev Trumps första fyra år som president stormiga, då både många inom hans eget parti och demokrater, media och akademiker kunde säga att han bara representerade en minoritet. Vissa försökte till och med få honom avsatt genom två riksrättsåtal. Detta lyckades förvisso inte, men det allmänna kaos som ”motståndsrörelsen” mot Trump skapade hjälpte, tillsammans med coronapandemin, till att 2020 få den tillsynes ”normale” Joe Biden vald.

Biden visade sig dock snabbt vara både inkompetent – han lyckades på ett halvår både skapa en akut inflationskris och genomföra ett katastrofalt uttåg från Afghanistan – och dement. Demokrater inom rättsväsendet försökte därtill få Trump dömd för ett statskuppförsök, en trettio år gammal påstådd våldtäkt och för att ha tagit med sig hemliga dokument från Vita Huset. Detta spektakel ledde i slutändan bara till att en klart partisk jury lyckades klämma dit honom för ett mindre bokföringsfel. Att likt sydamerikanska bananrepubliker försöka låsa in sina motståndare i fängelse gick dock inte hem hos amerikanerna, och Trump seglade 2023 därför på nytt upp som självklar presidentkandidat.

Då Trumps seger förra tisdagen alltså blev mycket övertygande finns nu mycket som talar för att hans andra sejour som president blir annorlunda (läs: mer framgångsrik) än hans första. För då han även förde republikanerna till seger i både representanthuset och senaten har han nu inte bara ett brett mandat utan också de röster som behövs i Kongressen för att trumma igenom sina förslag om allt från sänkta skatter, till minskad invandring, till hårdare tag mot brottslingar.

Och som om inte detta vore tillräckligt, kan valresultat också läsas som att amerikanerna i år gett Trump tummen upp för att verkligen driva ett långt, glödgat spett igenom det tvärpolitiska etablissemanget av liberaler och neokonservativa i Washington DC. Och då han denna gång dessutom både är bättre förberedd och hunnit lära sig hur det politiska spelet där fungerar kommer kvasten garanterat direkt att börja gå inom departement, verk och myndigheter så fort han tillträder 20 januari.

Trump har exempelvis lovat att lägga ned det bedrövliga amerikanska utbildningsdepartementet, bygga färdig muren mot Mexiko och sänka skatter på både övertid och dricks. Han har också lovat att skära i byråkratin och rensa statsförvaltningen från personer som – istället för att ojävigt sköta sina jobb – försenar, försvårar och blockerar olika reformer. Den ”djupa staten” av vänstervridna byråkrater har varit ett aber för konservativa presidenter sedan 1950-talet, och inneburit att byråkratin fortsatt växa jämsides med att skatter och regleringar fortsatt öka, trots givna löften om motsatsen.

Att Trump menar allvar med att bryta denna utveckling har den gångna veckan också visat sig genom olika utnämningar. Han har bland annat redan utsett sin nära allierade som Susie Wiles till stabschef i Vita Huset, kongresskvinnan Elise Stefanik till FN-ambassadör, och den kraftfulle Mike Waltz till nationell säkerhetsrådgivare. När detta skrivs meddelas därtill att Trump skall ha frågat Floridasenatorn Marco Rubio om att bli utrikesminister. Vilket alla är tecken på att Trump direkt utrikespolitiskt kommer försöka både att tvinga fram ett slut på blodbadet i Ukraina och hjälpa Israel att slutligen förinta Hamas.

De kommande veckorna kommer Trump vidare avslöja vilka som får Herkulesuppgiften att pressa tillbaka den ”djupa staten.” Bland annat har Twitter/X:s ägare Elon Musk sagt sig vilja hjälpa till att ordna upp USA:s krisartade statsfinanser. Vilket behövs, för statsskulden skenar numera som en drogad travhäst. Att Trump vill ha nya tag även inrikespolitiskt antyds också av att han utsett Lee Zeldin till ny chef för den federala miljömyndigheten EPA, vars medarbetare nu därför bland annat kommer tvingas sänka temperaturen på sitt eviga klimatkackel ordentligt.

Sammanfattningsvis ser det ut som om Trump kommer rivstarta. Och med majoriteter inte bara i kongressen utan också i den viktiga Högsta Domstolen har han alla möjligheter att göra detta. Detta bör leda in USA – och därmed även västvärlden i övrigt – på nya, bättre och mer frihetliga banor. Vad som händer i USA de kommande månaderna bör inte minst följas av den i många PK-frågor fortfarande strykrädda svenska regeringen som snarast bör börja efterapa Trump på de flesta områden.