Jag har under flera år väntat på beslut från Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF). Trots att myndigheten själva anger att genomsnittstiden för handläggning är omkring åtta månader har mitt ärende dragit ut på tiden i åratal. Frågorna är många – men svaren uteblir:

– Varför tog det så lång tid att utse externa sakkunniga?

– Varför valdes en sakkunnig som saknar ämneskompetens i arabiska källor, trots att min avhandling kritiskt granskar just användningen av sådana?

– Kan personens kända politiska ställningstaganden ha spelat in i bedömningen?

När beslut dröjer utan tydliga skäl och sakkunniga utses utan relevant kompetens väcks misstanken att det inte längre handlar om en objektiv vetenskaplig prövning – utan om politik och maktspel.

En farlig signal till unga forskare

Det som nu sker skickar en tydlig och farlig signal till hela den akademiska världen: den forskare som utmanar etablerade nätverk riskerar att frysas ut, stämplas som oseriös och hållas i ovisshet på obestämd tid.

Organisationer som anmäler forskare kan fortsätta ta emot stora offentliga medel även när deras anklagelser faller. Samtidigt kan tongivande akademiker offentligt misstänkliggöra en forskares psykiska hälsa eller avfärda banbrytande forskning som ”en skam” – utan sakliga motargument.

Konsekvensen är att unga forskare lär sig att inte ifrågasätta. De ser hur karriärer kan slås sönder genom långdragna processer och politiserade bedömningar. De väljer då tystnad och anpassning framför nyfikenhet och kritisk analys.

Byråkratins makt hotar demokratin

Det här är inte bara ett internt akademiskt problem. Det handlar om Sveriges demokratiska kärna. När en forskare som presenterar nya källor och kritiska perspektiv kan hållas i ett slags byråkratiskt vakuum i åratal – utan besked, utan transparens – då är forskningsfriheten i praktiken satt ur spel.

Forskningsfrihet är inte bara rätten att publicera. Det är rätten att göra det utan att riskera karriärförstörelse genom osakliga, långsamma och politiskt färgade processer. Sverige bygger sitt internationella rykte på öppenhet och kritiskt tänkande. Men ett system där makt kan användas för att tysta obekväma resultat är ett system på glid bort från det idealet.

Dags för reformer

Det behövs konkreta förändringar:

– Tidsgränser måste bli bindande

– En myndighet ska inte kunna hålla en forskare i ovisshet i flera år.

– Transparens i valet av sakkunniga

– Deras ämneskompetens och eventuella intressekonflikter måste redovisas öppet.

– Skydd för akademisk yttrandefrihet

– Forskare ska kunna presentera obekväma resultat utan att riskera repressalier.

Utan sådana reformer riskerar Sverige att bygga en akademi som premierar lojalitet och tystnad framför mod och nytänkande.

En väckarklocka för Sverige

Mitt fall är inte unikt – det är ett symptom på ett större systemfel.

Om vi accepterar att byråkrati och politiserade nätverk kan avgöra vilken forskning som får finnas, är vi på väg mot ett tystare och mer räddhågset samhälle.

Sverige behöver en ärlig debatt om forskningsfrihetens verkliga villkor. Om vi inte försvarar den nu riskerar vi att förlora mer än en enskild forskares karriär – vi riskerar att förlora den öppna och demokratiska akademi vi vill vara stolta över.

Sameh Egyptson är teologie doktor vid Lunds universitet och riksdagskandidat för Kristdemokraterna.