Trots skärpta demokratikriterier och införandet av den så kallade försiktighetsprincipen har samfundet Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) med organisatoriska, ideologiska och politiska kopplingar till Muslimska brödraskapet, beviljats statligt bidrag för 2026. Beslutet väcker frågor – inte minst eftersom myndigheten ännu inte redovisat vilka konkreta underlag som ligger till grund för bedömningen.

Under de senaste åren har staten betonat vikten av att offentliga medel inte ska gå till organisationer som riskerar att motverka demokratins grundläggande värden. Den nya regleringen syftar just till att säkerställa detta: även osäkerhet kring en organisations verksamhet ska kunna beaktas genom försiktighetsprincipen.

Detta sker samtidigt som nya uppgifter nyligen uppmärksammats i media kring två av samfundets församlingar i Kristianstad. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att ett samfund som FIFS nu beviljas fortsatt stöd.

Ett beslut som kräver transparens

Jag har begärt ut underlagen för beslutet och ställt följande frågor till ansvarig myndighet:

• Vilka konkreta handlingar och bedömningar ligger till grund för beslutet att bevilja bidrag?
• Hur har demokratikriterierna tillämpats i detta fall?
• På vilket sätt har försiktighetsprincipen beaktats?
• Har tidigare uppgifter och offentlig dokumentation om samfundets verksamhet vägts in i prövningen?

Hittills har jag inte fått några tydliga svar på dessa frågor.

Detta är problematiskt. När staten fattar beslut om att bevilja offentliga medel till civilsamhällets organisationer måste det finnas en hög grad av transparens – särskilt när det gäller organisationer som varit föremål för offentlig diskussion.

Regelverkets syfte – och dess tillämpning

Demokratikriterierna infördes för att säkerställa att statliga bidrag endast går till verksamheter som respekterar och främjar grundläggande demokratiska värden. Försiktighetsprincipen innebär i sin tur att staten ska kunna avstå från att bevilja stöd även när det finns osäkerhet kring en organisations verksamhet eller kopplingar.

Det handlar alltså inte bara om vad som kan bevisas i strikt juridisk mening – utan även om riskbedömningar och helhetsbedömningar.

Just därför blir frågan central: hur har denna princip tillämpats i fallet FIFS?

Frågor som kvarstår

Beslutet att bevilja bidrag är i sig ett ställningstagande. Men utan insyn i underlagen blir det svårt att förstå hur myndigheten resonerat.

• Har relevanta uppgifter beaktats?
• Har risker identifierats – och i så fall hur har de vägts?
• Eller har dessa frågor helt enkelt inte prövats tillräckligt noggrant?

När svar uteblir uppstår ett glapp mellan regelverk och praktik.

En fråga om förtroende

Detta handlar ytterst om förtroendet för systemet. Om demokratikriterier och försiktighetsprincip ska vara mer än symboliska markeringar, måste de också tillämpas konsekvent och transparent.

Annars riskerar de att förlora sin funktion.

Jag kommer att fortsätta begära klarhet i vilka underlag som legat till grund för beslutet.

Frågan är enkel – men avgörande:

På vilka grunder beviljas statliga bidrag i dag?