Folkbildningsrådets beslut att dra in statsbidragen till Kista folkhögskola efter konstaterad spridning av homofobi och rasism framställs nu som ett chockerande avslöjande. I själva verket borde beslutet inte förvåna någon. Det som nu blivit offentligt är inte ett nytt fenomen, utan ett uttryck för skolans grundläggande värdegrund och organisatoriska fundament.

Kista folkhögskola följer samma mönster som andra utbildningsverksamheter som etablerats av islamistiska nätverk med kopplingar till miljöerna kring Stockholms moské. Samma idéer, samma slutna lojalitetsstrukturer och samma form av nepotism återkommer. Problemen är inte personbundna – de är systemiska.

Detta är också samma mönster som legat till grund för problemen vid Islamiska skolan i Växjö, där återkommande varningssignaler inte handlat om administrativa missar utan om ideologisk styrning och nätverkslojalitet. När likartade missförhållanden gång på gång uppstår i olika skolor är det inte längre rimligt att tala om olyckliga undantag. Det handlar om en modell som tillåtits verka inom ramen för svensk välfärd.

Samtidigt visar statistik och rapporter på ökande antisemitism, hedersförtryck och intolerans mot hbtq-personer. Detta sker parallellt med att Sverige under flera decennier anlitat antidemokratiska aktörer med kopplingar till islamistiska miljöer för att ansvara för integration – genom skolor, folkhögskolor, studieförbund, föreningar och samfund.

Media och forskare har länge visat hur dessa aktörer talar med kluven tunga: ett språk utåt, anpassat till bidragsgivare och myndigheter, och ett annat inåt, där man aktivt skyddar nyanlända från sekulära, jämställda och individualistiska värderingar. Trots detta har systemet fortsatt att legitimera dem.

Det tog decennier innan Folkbildningsrådet reagerade mot Ibn Rushds studiematerial. I flera fall krävdes Säpos utlåtanden för att skolor överhuvudtaget skulle stängas. Först efter grova ekobrottsdomar föll skyddet för vissa rektorer. Nu agerar Folkbildningsrådet mot Kista folkhögskola – sent, men nödvändigt.

Sverige är ett extremt tillitsbaserat land. Välfärdsstaten bygger på antagandet att mottagare av offentliga medel delar demokratins grundvärden. Denna tillit är värdefull – men den har missbrukats. När varningssignaler ignoreras urholkas själva samhällskontraktet.

Jag har under lång tid varnat för Kista folkhögskola, på samma sätt som i andra islamistiskt präglade sammanhang. Jag har sökt dialog med skolans ledning och lämnat konkreta råd – utan resultat. Jag har även informerat Svenska kyrkan och Sida om samarbeten med Islamic Relief, samt lämnat uppgifter till Skolinspektionen om Växjö islamiska skolor.

Ändå fortsätter staten att finansiera och legitimera organisationer som sprider antidemokratiska värderingar och i praktiken håller nyanlända gisslan i patriarkala och religiöst dogmatiska miljöer.

Många av dessa strukturer har vuxit fram med socialdemokratiskt beskydd. Företrädare inom myndigheter som fortsatt skyddar dem bör ställa sig en enkel men obekväm fråga: vems intressen försvaras egentligen?

Hur länge ska Växjö islamiska skola tillåtas fortsätta sin verksamhet trots återkommande varningssignaler? Hur länge ska Islamic Relief betraktas som en legitim samarbetspartner, trots dokumenterade kopplingar till miljöer som motverkar grundläggande demokratiska värden?

Att dra in bidrag i efterhand räcker inte. Sverige behöver ett systemskifte. Demokratin kan inte vara naiv – särskilt inte när den finansierar sina egna motståndare.