Kyrkohistorikern Joel Halldorf skriver att det inte är konstigt att kristna präster protesterar mot Tidö-partiernas migrationspolitik, och anklagar Kristdemokraterna för att svika sitt arv. Detta är ett missförstånd, skriver religionsvetaren och Kristdemokraten Sameh Egyptson.
När Joel Halldorf i Expressen skriver: ”Vill KD inte vara kristna – byt namn”, pekar han på en fråga som faktiskt går att diskutera: partinamnet Kristdemokraterna har genom åren skapat missförstånd. Samtidigt fastnar han själv i just ett sådant missförstånd när han gör kristna värderingar till en trosprövning och reducerar kristen etik till politisk godhetssignalering. Det är både historielöst och teologiskt fel.
EXPRESSEN: ”Vill KD inte vara kristna – byt namn” skriver Joel Halldorf
Kristdemokraterna har aldrig varit ett konfessionellt parti. KD:s partisekreterare Liza-Maria Norlin påminde nyligen om detta genom att citera en av partiets grundare Lewi Pethrus, som redan 1973 slog fast:
”Meningen är ju att vem som helst som hyllar kristna samhällsprinciper kan ha sin hemortsrätt i detta parti.”
Detta är avgörande för att förstå partiets identitet – och borde vara känt även för Halldorf. Partiets tidiga företrädare var tydliga med att skilja mellan politikens och församlingens uppdrag. Politik handlar om att fatta gemensamma beslut i ett pluralistiskt samhälle, inte om att tillämpa en viss teologisk tolkning. Att kräva detta är i sig ett sätt att politisera kyrkan.
Här ligger kärnan: kristna värderingar är inte värdeobjektivism. Med värdeobjektivism avses här föreställningen att politisk moral är entydig, tidlös och oberoende av konsekvenser – att det goda alltid är detsamma, oavsett sammanhang. Kristen etik fungerar inte så. Den förutsätter ansvar, omdöme och hänsyn till verkliga följder. Som KD-grundaren Birger Ekstedt uttryckte det 1964:
”Man kan icke omforma Jesu bergspredikan till ett politiskt punktprogram.”
Detta är särskilt relevant i migrationsfrågan, där Halldorf menar att Kristdemokraternas politik innebär ett avsteg från kristna värderingar. Den slutsatsen bortser från att politiskt ansvar också handlar om att skydda demokratin och rättsstaten.
Erfarenheten visar att en migrationspolitik utan realism riskerar att slå hårdast mot de mest utsatta – inte minst kvinnor, barn, minoriteter och nysvenskar som vill bli en del av Sverige. När parallella samhällen, klanstrukturer och islamism tillåts växa försvagas både friheten och tilliten.
Att därav dra slutsatsen att kristen etik kräver öppna gränser utan hänsyn till samhällskonsekvenser är att göra tron till ideologi. Kristen demokrati har aldrig handlat om att avskaffa gränser, utan om att upprätthålla ett etiskt minimum som gör mänsklig gemenskap möjlig, ibland även med lagens hjälp.
Halldorfs resonemang leder i praktiken till att människors kristendom ska bedömas utifrån deras politiska åsikter. Det är fel väg. Kristdemokratin handlar inte om att skapa himmelriket på jorden, utan om att värna människovärdet, skydda de svaga och försvara demokratin. Det är inte ett avsteg från kristna värderingar – det är ett uttryck för dem.
