Liberalerna säger sig stå för frihet, demokrati och tillit. I verkligheten har partiet utvecklats till en splittrad rörelse som lever på att skapa konflikter snarare än lösningar. Ett tydligt exempel är den kontroversiella frågan om SD:s inkludering i nästa regering. Förtroendekapitalet är förbrukat, och för borgerliga väljare borde slutsatsen vara enkel: Liberalerna är inte längre ett parti att räkna med.

Sprickan blev tydlig redan efter valet 2018, då Liberalerna valde att lämna borgerligheten och istället ge sitt stöd till en socialdemokratiskt ledd regering. Det beslutet skapade en misstro som fortfarande präglar partiet. I dag är klyftan mellan de två falangerna inom (L) ofta större än avståndet till något annat parti i svensk politik. Resultatet är en rörelse som ständigt skickar dubbla signaler och undergräver hela Tidösamarbetets trovärdighet.

Men det handlar inte bara om taktik eller blockpolitik. I flera avgörande sakfrågor har Liberalerna misslyckats kapitalt. Partiets stöd till det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd i kommun efter kommun är ett exempel. Skattepengar har använts för att möjliggöra infiltration av civilsamhället – trots att varningarna funnits där länge. När den franska staten slog larm om ”kommunal islamism” i Sverige kallade utbildningsminister Mats Persson (L) till en expertgrupp. Det lät handlingskraftigt. Men i själva verket fanns varken mandat, diarieförda handlingar eller konkreta resultat. Frågan rann ut i sanden, precis som så många andra liberala initiativ.

Ironin är att en redan godkänd doktorsavhandling från Lunds universitet undersökt frågan på djupet. Men författaren bjöds inte ens in till mötet. Kanske därför att slutsatserna pekade mot Liberalernas egen roll i utvecklingen. När retorik och verklighet krockar väljer (L) alltid det första.

Mönstret återkommer. Förra partiledare Johan Persson och Mats Persson lovade agera mot cancelkulturen i akademin. Än i dag har ingenting hänt. Tvärtom har forskare, inklusive jag själv, fått uppleva hur politiskt känsliga projekt stoppas eller marginaliseras. Professor Sten Widmalm kallade den typ av censur jag utsatts för för karaktärsmord, och det är svårt att inte säga emot.

Liberalerna, som säger sig försvara den akademiska friheten, stod passiva. Den enda som reagerade var Robert Hannah, som bjöd in mig och Sten Widmalm till riksdagen för att föreläsa om ämnet. Ironiskt nog lämnar Robert Hannah nu Liberalerna. Han känner sig inte längre hemma där.

Ett tredje exempel är etikprövningslagen. Här lovade Liberalerna reformer, men resultatet uteblev. Istället har lagen blivit ett verktyg för att kväva samhällsforskning. Min egen forskning om offentliga handlingar drogs in i en rättsprocess som kunde ha gett två års fängelse. Åklagaren la ner ärendet, men signalen var tydlig: den som forskar i obekväma frågor tar stora risker. Även här har Liberalernas tystnad varit öronbedövande – trots deras åtaganden.

Sammantaget visar detta att partiet inte levererar i de frågor som verkligen betyder något och som de själva utlovat ansvar för. Istället för att stå upp för demokrati, frihet och tillit, har Liberalerna blivit en kraft för splittring, svek och förhalning. För mig, som kristdemokrat och forskare, är slutsatsen klar: Sverige behöver partier som faktiskt står för sina löften. Kristdemokraterna är beredda att ta det ansvar Liberalerna övergett.

Slutklämmen blir därför enkel, och kanske lite ironisk: om Liberalerna någon gång lyckas ena sig själva, kanske de kan bidra till att ena Sverige. Men tills dess förblir (L) mest ett monument över sitt eget sönderfall.

Sameh Egyptson – forskare och partimedlem (KD)