Stockholms biskop Andreas Holmberg har nyligen, vid ett seminarium, presenterat gästfrihet och behovsbaserad rättvisa som kristna kärnvärden som bör speglas i migrations- och socialpolitiken. Dessa värden är, enligt honom, ”djupt förankrade i den bibliska traditionen och löper som en röd tråd genom både Gamla och Nya testamentet”. Att värna främlingen och att se till att människor får det de behöver är centrala kristna motiv.

Underförstått antyds att en politik som inte motsvarar dessa ideal brister i kristen legitimitet. Det är här problemet börjar.

Frågan är inte om dessa dygder är giltiga. Frågan är hur de ska omsättas i ett modernt samhälle.

Det är svårt att invända mot gästfrihet och rättvisa. Men en dygd är inte detsamma som ett lagförslag. Dygder vägleder personligt handlande och kyrkans förkunnelse. Politik däremot handlar om institutionell förvaltning, rättsordning, resursfördelning och långsiktigt ansvar för en konkret politisk gemenskap. Att direkt översätta en moralisk dygd till lagtext är ett kategoriskt språng som kräver mer än hänvisning till tradition.

Gästfrihet i Bibeln handlar om att öppna sitt hem för den som står utanför. Den utgår från relation och personligt ansvar. Staten är inte ett hushåll. Den är en rättsordning med ansvar för gränser, medborgarskap, trygghet och samhällelig stabilitet. Att förvandla hushållets etik till statens styrprincip är både teologiskt och politiskt oreflekterat.

Detsamma gäller rättvisebegreppet. Påståendet att rättvisa innebär att alla ska få det de behöver är moraliskt tilltalande. Men i politiken uppstår genast frågan: vilka är ”alla”? Gäller detta statens medborgare? Alla som befinner sig inom territoriet? Hela världen? Utan en tydlig avgränsning upplöses den politiska gemenskapen som ansvarsbärande enhet.

En stat har särskilt ansvar för sina medborgare. Den har moraliska skyldigheter gentemot andra, men dessa är inte identiska. Om man suddar ut denna skillnad ersätts politisk realism med moralisk maximalism. Resultatet blir inte mer rättvisa – utan större spänningar och minskad legitimitet.

När kyrkliga företrädare säger att migrationspolitiken måste spegla gästfrihet och behovsrättvisa uppstår därför en avgörande fråga: talar man om principer som formar samveten – eller om konkreta lagförändringar? Ska religiös identitet få juridisk särställning? Ska rättsstatens neutralitet underordnas teologiska tolkningar?

Det är just här som den moraliska retoriken riskerar att ersätta den institutionella analysen. Projektet erbjuder starka symboler, men få konkreta och hållbara samhällslösningar. Det talar i absoluta termer om vad som är kristet, men undviker de svåra avvägningar som varje regering måste göra: integration, rättssäkerhet, resurser och social sammanhållning. När dygder förvandlas till politiska slagord utan institutionell förankring uppstår något som liknar populism – inte i betydelsen folklig, utan i betydelsen förenklad. Komplexa samhällsproblem reduceras till moraliska etiketter. Den som invänder riskerar att framställas som mindre barmhärtig.

Den lutherska tvåregementsläran utvecklades just för att undvika denna sammanblandning. Evangeliet ska predikas utan att göras till partipolitiskt program. Staten ska styra med lag och ansvar utan att bli teologisk aktör. Att värna gästfrihet och rättvisa är en kristen plikt. Men att göra dem till direkt politiskt program utan att ta hänsyn till rättsstatens och den politiska gemenskapens särskilda ansvar är varken teologiskt genomtänkt eller politiskt hållbart.

Frågan är inte om kristna ska bry sig om migration. Frågan är om kyrkan ska ersätta politisk analys med moraliska symbolord – och kalla det kristen politik.