Makt tar sig många former. Den mest uppenbara är den formella, explicita makt som utövas av statliga organ genom lagar och regler, och som ytterst vilar på polisens våldsmonopol. Det är denna makt vi möter i förbudet mot att köra mot rött eller i plikten att betala skatt.

En annan form av makt är den ekonomiska. Den verkar genom materiella villkor som sätter gränser för vad som i praktiken är möjligt, oavsett vilka beslut som fattas på papperet. Vissa bostadsområden är endast tillgängliga för höginkomsttagare. Marknadskrafterna kan tvinga regeringar till reträtt genom räntor och valutaflöden.

Ytterligare en form av makt kan kallas kulturell makt. Den verkar genom sociala normer som sätter gränser för vilka beteenden och idéer som uppfattas som acceptabla, och vilka som tvärtom riskerar konsekvenser för relationer och karriär. Normerna formas och upprätthålls genom utbildningsväsendet, den intellektuella och kulturella eliten samt medierna. Det sociala ”bestraffningssystemet” utövas av kollektivet självt, av alla som socialiserats in i den rådande kulturella ordningen.

Slutligen finns institutionell makt. Den verkar genom etablerade organisationer som har tolkningsföreträde inom sina respektive områden: myndigheter, domstolar, universitet och mediehus. Tjänstemän på Migrationsverket avgör vem som beviljas uppehållstillstånd. Redaktörer på stora tidningar bestämmer vilka åsikter som får utrymme, och på vilket sätt.

Dessa former av makt samverkar och påverkar varandra. Den institutionella makten tenderar att verka i samklang med den kulturella. När så inte är fallet uppstår spänningar: en institution vars maktutövning uppfattas som otidsenligt eller moraliskt tvivelaktigt utsätts för tryck. En tjänsteman ifrågasätts. Kanske räcker en reprimand. Kanske får hon lämna sin tjänst. Övriga förstår vartåt vinden blåser och anpassar sig.

När den institutionella makten däremot är i takt med den kulturella, vilket är dess ”naturliga” tillstånd, det den i längden tenderar att återgå till, blir den särskilt stark. Tänk på hur vissa fall leder till åtal och fällande domar, medan andra, trots likartade omständigheter, avskrivs.

Man kan alltid förklara detta neutralt, rent tekniskt, quasi-juridiskt. Men en enklare förklaring är att det hänger samman med den kulturella makten: vissa grupper betraktas som utsatta och förtjänar skydd, andra inte. Det är denna samverkan mellan institutionell och kulturell makt som ofta avses när man talar om den så kallade ”djupa staten”.

Begreppet den ”djupa staten” låter emellertid smått konspiratoriskt.

Det för tankarna till en avgränsad krets av individer som medvetet arbetar mot gemensamma mål. Förmodligen är det också så de som använder begreppet föreställer sig att det ligger till: att det rör sig om människor som själva upplever sig tillhöra en och samma grupp, med ett tydligt ”vi”, där man planerar och agerar tillsammans för att utöva makt över dem som står utanför detta ”vi”.

Som alla konspirationsteorier lider denna föreställning av två avgörande svagheter. För det första är den inte trovärdig. Där människor organiserar sig uppstår alltid meningsskiljaktigheter, maktkamp och småaktiga konflikter.

Det slarvas och begås misstag. I öppna och offentliga miljöer blir det därför i praktiken omöjligt att hemlighålla en samordnad verksamhet så snart antalet inblandade överstiger några få personer. För att kontrollera regeringsdepartement, domstolar och mediehus skulle det krävas långt fler, och ett sådant nätverk skulle snabbt avslöjas.

Den andra svagheten är att teorin är onödig. Det är fullt möjligt för verksamheter som i allt väsentligt ter sig som organiserade att äga rum utan att någon faktiskt organisation existerar. Människor kan agera mot samma mål, i enlighet med vad som verkar vara en plan, utan att någon planerare någonsin formulerat den.

Detta sker genom en informell social reglering som kännetecknar alla mänskliga sammanhang. Tidigare nämnde jag tjänstemannen som ser en kollega bli tillrättavisad efter att ha brutit mot en oskriven regel. Ingen ny lag har stiftats, inga direktiv har utfärdats. Men signalen är tydlig. Att utmana normer kan få konsekvenser för anställningstrygghet och karriär.

Tjänstemannen anpassar sig och undviker liknande övertramp. När det sedan är hennes tur att anställa väljer hon en kandidat som hon tror kommer att ”passa in”.

Inte så att kandidaten uttryckligen ombeds skriva under på ”värdegrunden”, men en sådan screening sker ändå, subtilt och ofta omedvetet från båda håll. Skulle den nyanställde inte ha normerna helt klara för sig sker ändå en socialisering: i samtalen på lunchen, genom blickar och kroppsspråk, genom återkoppling på arbetet. En kultur etableras och förstärks, och blir till en självklar ordning, inpräglad i människors föreställningar om vad som är rimligt, moraliskt och professionellt.

Detta sker på ett regeringsdepartement, och sedan på ytterligare ett, i mediehus, i akademin och i rättsväsendet. Det sprids och arbetas in över tid, ibland under flera decennier. Och det sker i enlighet med en gemensam diskursiv hegemoni: samma värdegrund, samma grundantaganden om vad som är rimligt och orimligt, professionellt och oprofessionellt, och om vilka auktoriteterna är.

Då börjar institutionerna, som en del av sitt ordinarie uppdrag, att agera på liknande sätt. Man reagerar på samma händelser från olika håll: i tidningarna skriver man alarmistiskt om ”högerextrema” och ”rasister”, polisen agerar och rättsväsendet följer upp.

Men gentemot andra strömningar, sådana som upplevs ligga i linje med värdegrunden, som ”goda”, skrivs inga artiklar med uppskruvad ton. Polisen bemöter dem ”mjukt”, med ”dialog”. Eventuella anmälningar läggs ned. De juridiska argumenten är aldrig svåra att hitta.

Hela samhällsapparaten, varje organisation och institution, tycks agera i tandem, enligt vad som förefaller vara en gemensam agenda. Men det sker utan hemliga möten i rökiga rum, utan krypterade meddelanden med instruktioner om att sätta planer i verket. Det sker utan att någon någonsin tecknat ned en ”masterplan”. Inget av detta behövs. Det fungerar utmärkt ändå.

Detta är den ”djupa staten”. Men begreppet är problematiskt. ”Den” i bestämd form antyder ett avgränsat subjekt, ”djupa” antyder något hemligt, och ”staten” antyder organisation. Det låter alltså som en dold struktur med enhetlig vilja och gemensam plan. Begreppet inbjuder därmed till alla de uppenbara motargumenten om hur orimliga den typen av sammansvärjningar verkligen är.

Dessutom finns det många människor som arbetar i dessa organisationer, och ännu fler som känner någon som arbetar där, och de vet ju att de själva eller deras vänner inte är några lömska mörkermän som arbetar för dolda agendor. Och de har rätt.

Men det är viktigt för dem som politiskt motsätter sig den hegemoniska ordningen att kunna tala om fenomenet – att sätta fingret på det och namnge det.

Att göra det är ett första steg i att störa och utmana hegemonin. Men då krävs ett annat språk. Vi behöver inte, och bör inte, tala om den ”djupa staten”. Vi kan tala om den såsom den är: organisationer och institutioner som agerar i enlighet med gemensamma värderingar och mål, därför att de socialiserats till att göra just det.

Det jag beskrivit här är knappast nytt. Det är väl etablerad politisk teori. Marx beskrev en besläktad mekanism i sitt Förord till Kritik av den politiska ekonomin (1859): ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” Det är alltså en ordning utan planerare, där summan av individuella handlingar skapar en systemisk logik.

Foucault formulerade något liknande i The History of Sexuality (1978):

”De många maktrelationer som tar form och verkar i produktionsapparaterna, i familjerna, i mindre grupper och institutioner fungerar som stöd för vida effekter av skiljelinjer som löper genom hela samhällskroppen.” Maktutövningen är alltså inte centrerad till formella maktcentra som regeringar eller parlament. Foucault förklarar också att denna makt, som genomsyrar hela samhället, inte är själalös utan har ett slags framträdande telos, även om de individer som deltar i maktutövningen kan vara omedvetna om den implicita strategin: ”Det finns ingen makt som utövas utan en serie syften och mål, men det betyder inte att den härrör från någon enskild individs val eller beslut... Maktens logik är fullständigt tydlig, dess syften avläsbara, och ändå händer det ofta att ingen har tänkt ut dem och få har formulerat dem.”

Dock är det så att denna typ av kritik framför allt har framförts från progressivt håll. Man har talat om kapitalismen och patriarkatet som politiska subjekt vilkas syfte är att bevara och stärka den rådande samhällsordningen.

Utstuderade och fyndiga planer har tillskrivits dessa system. Som hur kapitalismen, genom varufetischismen, döljer de sociala maktrelationer den vilar på och därigenom neutraliserar arbetarklassens opposition. Eller hur patriarkatet verkar genom språket och kulturella representationer för att upprätthålla kvinnors underordnade ställning.

Ett klassiskt exempel är Lenins teori om arbetararistokratin, enligt vilken ett skikt av arbetare i de rika industriländerna inkorporerades i kapitalismen genom högre löner, förbättrade villkor och delaktighet i konsumtionskulturen. På så sätt förlorade de sin revolutionära potential och kom i stället att fungera som systemets stabiliserande kraft.

Men enligt den marxistiska analysen är detta inte följden av någon medveten plan, utan av kapitalismens egen strukturella logik: systemet fungerar som om det hade en strategi för självbevarelse och reproduktion, utan någon planerare.

Det som skiljer samtalet om den så kallade ”djupa staten” är, förutom den olyckligt konspiratoriska terminologin, att det riktar blicken mot de progressiva krafternas egen maktutövning. Det är naturligtvis provocerande. Inte minst därför att det placerar de progressiva i en ovan roll: som elit, som etablissemang, som de som i sin självbild länge stått utanför systemet och kämpat mot det.

Just detta narrativ, där man ser sig själv som ständig opposition, har sannolikt bidragit till att osynliggöra hur djupt den progressiva agendan trängt in i samhällets institutioner och blivit till etablissemanget självt.

Ur ett högerperspektiv är det därför av yttersta vikt att detta lyfts fram och utmanas. Men det måste göras med intellektuell skärpa, inte med konspiratoriskt språk som direkt sätter ett retoriskt underläge. Vi kan tala om den vänsterhegemoniska diskursiva ordningen, om den institutionella hegemonin, eller helt enkelt om vänsterhegemonin. Men tala om den bör vi. Tala om den, belysa den, ifrågasätta den och, med tiden, ersätta den.