När Venedigfestivalen presenterade programmet till sin åttionde upplaga lyftes det på en del ögonbryn gällande två filmer som visades utom tävlan.

Woody Allen’s Coup de chance och Roman Polanskis The Palace. Båda har i någon form varit persona non grata den senaste tiden. Polanski på grund av fallet med Samantha Geimer när han 1977 erkände sig skyldig till sex med minderårig. I Allens fall handlar det om ett påstått övergrepp mot adoptivdottern Dylan Farrow. Något som det aldrig presenterats några bevis för.

Trots att Allens film är inspelad i Frankrike och på franska så valde Cannespresidenten Thierry Frémaux att rata filmen. Hans förklaring var att kontroverserna skulle ta över. Beslutet kom aningen oväntat då filmen omgärdades av positiva rykten efter interna förhandsvisningar. Dessutom har regissören en historik med Cannes där hans filmer ofta varit ett självklart inslag så det hade varit naturligt att hans femtionde film skulle ha premiär där.

Allen har också haft problem med att få distribution i USA för de senare filmerna. A Rainy Day in New York (2019) hade sin världspremiär i Polen. Dessutom bad filmens skådespelare om ursäkt för sin medverkan i filmen och donerade sina gager till välgörenhet. När det gäller Polanski så blev hans senaste film, En officer och en spion, hyllad i Europa men sågad i USA. När filmen visades på Camerimagefestivalen i polska Torún, fick en föreläsning av regissören ställas in efter protester från feminister.

I ett sådant kulturklimat kan det vara vanskligt för festivaler att navigera terrängen och fatta rätt beslut. Venedigpresidenten Alberto Barbera förklarade elegant i The Guardian varför festivalen tog beslutet att inkludera filmerna. Han konstaterade att Polanski gjorde stora misstag på sjuttiotalet, men sade att han inte är någon domare. Allra minst i ett fall där offret har mottagit förövarens ursäkt och dessutom poserat på bilder tillsammans med Polanski och hans fru Emmanuelle Seigner.

Barbera fastslog också att Allens juridiska situation är helt annorlunda. Han har inte ens blivit åtalad och har genomgått två undersökningar av en klinik specialiserad på sexbrott utan att något har framkommit. Det är svårt att se något rimligt skäl till att stoppa hans filmer, 25 år efter att de påstådda övergreppen skulle ha inträffat. Barbera avslutade med att uttrycka sin irritation över att Allens filmer numera inte får distribution i USA.

Om man antar ett fågelperspektiv på de tre stora europeiska festivalerna så kan man skönja ett mönster av skillnader i synsätt. Berlinalen bytte namn på ett av sina mest kända priser, Alfred Bauer-priset, efter rapporter om att Bauer arbetade för nazisterna någonstans i Goebbels organisation. 2020 bytte priset namn till ännu en silverbjörn. Detta trots att Bauer var en av grundarna av festivalen.

Jämför man det med Venedigfestivalen så märker man att priset för bästa skådespelerska fortfarande kallas Copa Volpi, namngivet efter greve Giuseppe Volpi som var en av festivalens grundare. Trots att han var en ledande gestalt i det italienska fascistpartiet så bär priset fortfarande hans namn. Däremot har det finaste priset bytt namn. Det hette Coppa Mussolini fram till 1943 men bytte sedan namn till Guldlejonet av lätt insedda skäl. Att namnge ett pris efter Mussolini skulle ju vara lika bisarrt som att ha ett Leninpris.

Jag såg både Polanskis och Allens filmer i Venedig. Mottagandet av filmerna kunde inte vara mer olika varandra. Polanskis film blev, rättmätigt, sågad. Inte av moraliska skäl utan för att den var närmast overkligt svag och slapp. När det gäller Allens film applåderade publiken redan under förtexterna när hans namn kom upp på duken. Allens första film på franska blev väl mottagen av publik och kritiker i Venedig. Jag är själv inte hans största fan, men det är lätt att se att det var hans bästa film på flera år. Det finns intresserade distributörer i Europa, exempelvis i Italien, Frankrike och Spanien, men i USA verkar det fortfarande trögt

Oavsett vad man tycker om filmerna, så förtjänar Venedigfestivalen beröm för att de valde att visa filmerna och låta åskådarna bilda sin egen uppfattning. I motsats till Polanski kom Allen till festivalen och hade en presskonferens där han hävdade att han aldrig känt av någon cancel culture utan snarare uttryckte tacksamhet för alla filmer som han fått göra.

Läs även: Capote hade en till berättelse - nu är den ute

Christer Emanuelsson är filmvetare