Jag föddes i en sömnig småstad i Bosnien, och flyttade som 5-åring till en ännu mindre och ännu sömnigare ort djupt i Smålands skogar. 1990-talets Småland präglades tack och lov inte av krig, men däremot av lågkonjunktur och arbetslöshet. Carl Bildt och Bengt Westerberg ansåg att det var en klok idé att dumpa tiotusentals invandrarfamiljer i ekonomiskt och socialt deprimerade svenska orter där det fanns lediga bostäder men få lediga jobb.

Jag ska inte besvära med att berätta om ännu en blatte med ännu en jobbig uppväxt. För vem har egentligen en perfekt lycklig uppväxt? Men det är kanske intressant att använda min ungdom som exempel på hur bidragssamhället och socialistisk välvilja kan förvärra för ungdomar på glid, som jag i efterhand får erkänna att jag var. Jag är tacksam för de hårt arbetande svenska skattebetalare som gett oräkneliga miljarder till oss invandrare, egentligen utan att tillfrågas.

Men mina fem år som ung vuxen på socialbidrag hjälpte mig inte att integreras och bli en produktiv skattebetalare, utan förslappade och förbittrade mig, och var nära att förspilla mitt liv. Det var dyrt för svenska skattebetalare, men även dyrt för mig. För svenskar som kanske själva aldrig levt på bidrag eller ens känner någon som gjort det, kan det vara värt att beskriva varför.

Ambition var ett främmande koncept för mig som ungdom, eftersom jag inte såg någon möjlighet att integreras i det svenska samhället. Jag kände mig varken hemma bland invandrare med ghettomentalitet eller svenskar med konflikträdd medelklassmentalitet. Detta skapade ett existentiellt tomrum.

Som ung fick jag ingen vägledning. Om någon frågat mig vad jag ville göra med mitt liv hade jag spydigt svarat att jag bara ville ha roligt och förmodligen skulle dö innan trettio. Detta ledde mig rakt till socialkontoret, där jag blev förvånad över hur lätt det var att leva på bidrag. Denna ”snällhet” förlamade min utveckling och gjorde mig passiv.

Under fem år levde jag på bidrag, utan någon riktning. Min marxistiskt nihilistiska livssyn fick mig att tro att livet inte behövde ha någon mening. Men trots mitt utanförskap var jag fortfarande intresserad av samhället. Jag studerade filosofi, historia och religion, och blev alltmer medveten om det svenska samhällets brister, särskilt genom alternativa medier.

Det var under denna period som jag utvecklade idén till ”En Arg Blatte Talar,” en YouTubekanal där jag antog en vulgär karaktär och använde provokativ humor för att belysa samhällsproblem. Inspirationskällorna var George Carlin, Bill Hicks och Dave Chappelle. En annan avsikt var att agera känslomässig ventil, då det finns djupt ohälsosamma aspekter i svensk kultur. En av dessa är känslomässig förstoppning, och att svenskar tycker det är fult att bli arg även när man möter sociala orättvisor.

Denna humor hjälpte mig tackla svåra ämnen på engagerande sätt, och många svenskar har tackat mig för att jag hindrat dem från att bli rasister. Det betydde mycket för dem att en invandrare vågade säga ifrån, på sätt de själva inte klarade. Även många invandrare och nyanlända stoppar mig ute på stan för att skaka min hand, vilket bekräftar min kritik av medias ensidiga rapportering.

Här fann jag beviset för att politisk korrekthet radikaliserar, och med tiden skapar en politisk tryckkokare. Vi ser numera hur den vänsterliberala medelklassen som röstat för massinvandringen och kallat andra rasister, reagerar starkare på att få invandrare som grannar än vad sverigedemokrater gör. I detta finner vi en mörkrets potential i deras undermedvetna, som lägger grunden för framtida radikalisering.

Min resa från socialbidragstagare till egenföretagare på heltid som journalist, författare, skådespelare, videoredigerare, och marknadsförare blev Sveriges kanske största politiska Youtubekanal. Men detta bjöd på många utmaningar. Jag blev smutskastad i media och fick hatkommentarer som påverkade min självbild. Att ha flera yrkesroller på en gång ledde till obalans i mitt privatliv, och jag fann mig ofta mer bitter än inspirerad.

Trots framgångarna kämpade jag med att hantera relationer och personlig utveckling. Jag var på väg att gifta mig, men efter 7 år tillsammans dumpades jag en nyårsafton. Jag hade över 70 000 i skulder. Jag sålde min lägenhet utan att ha en aning om vart jag skulle ta vägen härnäst. Hemlös, ensam, och utan stabil ekonomi insåg jag att jag offrat mina relationer för arbetet. Detta tvingade mig att omvärdera mitt liv och inse att jag hade försummat de viktigaste delarna av att vara en människa.

En vän rekommenderade mig att läsa Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Där fann jag insikten att motgångar och svåra situationer har hjälpt mig att växa. Jag insåg att den snällhet och förståelse jag fått genom åren snarare hindrat min utveckling än hjälpt den. Jag behövde motstånd, auktoritet, och gränser för att utvecklas. Inte fikastunder med batikhäxor.

I början av året konverterade jag till kristendomen, efter att ha förstått att jag misslyckats trots att jag haft alla förutsättningar att lyckas. Jag insåg att framgång, kärlek, och glädje ofta funnits tillgängligt, men att jag själv varit den största hindret. Att förstå detta har hjälpt mig att inse att den enda makten människan har är över sitt eget sinne.

Idag ser jag ett stort behov av konservativa värderingar i Sverige. Psykisk ohälsa och politisk apati sprider sig, och vi saknar ledare som förespråkar dygder som mod, rättvisa och självdisciplin. Vi behöver inte mer snällhet eller förståelse, utan utmaningar och krav som driver personlig utveckling.

Jag ser nu att det som tidigare framstod som snällhet i själva verket ledde till förlamning. Jag hade behövt tillrättavisning och disciplin, inte mer förståelse. Den insikten är min största lärdom, och jag hoppas att fler människor inser vikten av att möta svåra situationer med styrka och dygd, snarare än att falla offer för en passivitet som ofta underlättas av samhällets välvilja.

De fem åren på bidrag blev mina sista. Jag ska aldrig tillbaka.

En Arg Blatte

Youtubekanalen ”En Arg Blatte Talar” återfinns HÄR.