KRÖNIKA. Ända sedan jag var liten har jag tillsammans med mina föräldrar frekvent besökt det danska konstmuseet Louisiana för att uppleva spännande samtidskonst. Många är de verk som ingår i den fasta samlingen som gjort stort intryck på mig. Särskilt ett kan jag se idag som omedvetet har smugit sig in i ett par av mina egna arbeten. Skulpturen och installationen med den lika utmärkta som hoppingivande titeln: Attempt to Raise Hell, skapad av den amerikanske konceptkonstnären Dennis Oppenheim 1974. Betraktaren möter en liten människolik figur med kropp och ansikte av aluminium. Han sitter på ett podium. Ögonen är slutna. Han är iklädd en vit skjorta och en kostym som är för stor. Benen är platta. Han sitter som fastnaglad på sin lilla scen. Figurens panna är placerad alldeles intill en stor mässingsklocka. Klockan hänger från taket framför honom. Vid oregelbundna tillfällen startar en mekanism, en motor, som gör att kroppen med ett ryck tar sats och pannan skallar klockan. Ett kraftigt ljud hörs.
En dansk skalle i Humlebæk.
Det är ett skrämmande verk, i alla fall för en treåring. Men eftersom det är ett viktigt verk, ett tidlöst verk och ett högaktuellt verk, vill jag hävda att det spelar mindre roll att det är skrämmande. Överraskningssmällen och oregelbundenheten i när den kommer och sättet ljudet spiller av sig på rummet, på åskådarna och på de andra konstverken är slående. Denna lilla stålman. Han har sett nog av världen och blivit hårdhudad. Hade han befunnit sig på en fotbollsplan och hade han haft ben hade han skallat ner sina motståndare och ensam gått mot mål.
Oppenheim lämnade tillvägagångssättet att använda sin egen fysiska kropp genom performanceverk till förmån för maskiner. I verk där marionetter får stå som symboler för oss människor. I detta fall också ett surrogat för sig själv i egenskap av konstnär. I akten som utspelas på podiet får vi bevittna konstnärens idoga och masochistiska strävan i sin kreativa process. Ett verk som berättar hur svårt det är att göra konst. Och tvetydigheten effekten genererar när betraktaren sätter sitt nervösa skratt i halsen efter att ha överraskats av smällen.
Det är svårt att verka och leva i en värld där människan tröttnat på känslor. I en värld där det är tabu att vara hudlös. I en värld i vilken man kan fundera över vilken vikt Konsten egentligen har. Före nästa zoommöte, varför inte dunka huvudet i dagens femte kaffekopp. Ingen av de låtsasengagerade simmiga blickarna på skärmen märker ändå hur du mår. Ty att sitta ensam på sin kammare är normalt. Nu. Det har det inte varit förut. Före pandemin satt bara enstöringar hemma självmant. Gamers och loners. Kufar som spelade schack. På den tiden då schack var föråldrat och förbi. Nu tvingas alla göra det. Sitta och spela schack online med någon random indier. Skärpa sitt slutspel. Bleka i ansiktet. Bäst att fylla på med Holistic D3-vitamin och låta pillret omslutas av en blodig entrecôte. Med en ordentlig fettkärna i mitten.
Då jag som barn var skräckblandat förtjust i Oppenheims namnlöse figur, känner jag som vuxen en ömhet inför denna förkrympta man. I sin allt för stora kostym. Så rätt i tiden i pösiga byxor och kavaj i bredspårig manchester. Manchester, materialet som osannolikt nog trendar. Det bakåtsträvande men slitstarka materialet. Vävt av tvinnade parallella fibrer. Som gjort för en särling.
Jag studerar figuren på ett nytt sätt och undrar om jag har burit med mig hans ensamhet sedan mitt första möte med honom. Hans ensamhet men också hans självkontroll och inneboende latenta vrede. Vi är jämngamla, han och jag. Jag kan tänka på hur han sitter där ensam om nätterna i mörkret på Louisiana. I vila. Sitter stilla likt en burfågel med slutna ögon. Hur han kontemplerar över en värld han inte ens behöver se för att reagera på. Det är lika bra att jag också blundar. Istället för att stirra på tapeten. Istället för att stirra rakt ut i rummet. Det finns ändå inget av vikt att se. Jag vänder handflatorna uppåt. Som en rakryggad yogamänniska med goda intentioner gör. Jag stålsätter mig. Visar att jag trots allt är lojal med Konsten. Konsten som kräver min tid och mitt uppriktiga engagemang. Konsten som kräver ett monomant tålamod. Samma Konst som jag tvivlar på kommer att överleva en pandemi.
Jag har sett till att föda fram verk som kommer att leva vidare efter mig. Avkommor som inte kommer att dö. Ont har det gjort. Om det kommer att vara värt smärtan får tiden utvisa. Jag har pressat fram tunga fotografiska verk. Premium glossy pigmentprintar. Sammansatta av distanslister och syrafria adhesiv. Dyra doningar. Dana upp i dagen. Det är inte förrän efter 25 års konstnärlig verksamhet jag upptäcker att jag omedvetet gjort en parafras på Attempt to Raise Hell. Mitt pågående videoperformanceprojekt, Special Announcements, fritt översatt: viktiga samhällsmeddelanden, har jag arbetat med sedan 2006. Långt innan Fhm grundades.
Projektet är ett av mina strikt reducerade och konceptuella långtidsprojekt som jag planerar att jobba med tills jag tar mitt sista andetag. Dessa filmer innehåller korta kärnfulla monologer som dels är ett undersökande av själva språket och talet, fonologiskt och lingvistiskt, dels är en studie av upprepning och repetition. Fraserna uttrycks av ett (mitt) ensamt ansikte i en svart rymd. Utan referenser till tid eller rum. Liksom Oppenheim använder jag mig av mitt eget ansikte som form, som skulptur.
I mitt videoverk MAXIMUS (2015) låter jag mitt huvud i närbild repetitivt smälla pannan i kameran. Verket är en storskalig installation bestående av 30 stycken tjock-TV-apparater ihopbyggda till ett rutnät i ett stort hyllsystem. Mitt försök att bakom skärmen skalla åskådaren. Få den att vakna upp ur sin passivitetsslummer. Videosnuttarna smäller av dunkar i oregelbunden rytm. När jag skallade kameralinsen använde jag en gammal videokamera eftersom jag visste att efter 200 tagningar skulle det inte vara något kvar. Min rodnande panna spelade mindre roll. Jag skallade den där kameralinsen tills pixlarna strösslades ut över bildytan.
Detta verk, som saknar språk, visar ett desperat försök till kommunikation. Det handlar inte om destruktivitet. Det finns bara inget annat att göra när orden tagit slut. Det är ett desperat rop på hjälp när dialogen fallerat. Ett försök att slå sig ur en bild. Slå sig ur ett sammanhang. Skalla sig ur monotonin. Sedan loopas allt. Repeteras. Nya försök som inger hopp.
Jag lever med en annan persona i mitt persongalleri. Figuren som endast existerar i text är självvalt instängd i sitt hem, före covid-19. Personen lever som i en bakteriefri bunker till hem. Den (vars könstillhörighet, ålder eller namn vi inte får veta) brukar luta sig med pannan mot väggen i hallen. Luta hela sin kroppstyngd. Personen känner ingenting. Den är i vila. Har inga trycksår. Den beskriver sin värld som att gravitationen i hemmet har upphört. Den attraherande dragningskraften mellan kropp och underlag. En naturkraft. Naturen är ju dagens Gud. Personen är en trög oformlig massa. En Golem. Ett råmaterial som går omkring i krökta rum. I olika dimensioner. Hen funderar över hur det skulle vara att tappa greppet. Men utvecklar inte den tanken utan håller ihop. Är kvar på banan. Med sin kompakta bentäthet. Går och går i sin egen omloppsbana i hemmet. Går eller ligger på den semiantika mattan i vars lugg spår växt fram efter mången steg och mycket kontemplation. Lutar åter huvudet mot väggen med hela kroppen bakom sig och filosoferar över vart mänskligheten är på väg.
Världen har återigen fått sig en törn. Ingenting har förändrats sedan Oppenheims stålman slog pannan i klockan. Många är de samhällsmedborgare som sitter stilla som nickedockor bakom sina skärmar. Inte ens konsten (som jag under det senaste året tvingats nedgradera till att stavas med ett litet k) kan rädda oss. Nu återstår bara att raise some hell i hemmets härd och sedan sminka över märket i pannan.
TEXT: Dana Sederowsky
Dana Sederowsky, född 1975 i Helsingborg, är en prisbelönt och uppmärksammad bildkonstnär. Med utgångspunkt i sin egen kropp och med hjälp av fotokonst, textinstallationer och videoperformances undersöker hon våra möjligheter att fungera som människa i en alltmer komplex tillvaro.
kultur@bulletin.nu
