Efter novellsamlingen Vi hör av oss har nu Jacob Sundberg återkommit med romanen Förunderlig nåd. Och den är verkligen för jävla underlig, Förunderligt bra – undantaget en bristfällig korrekturläsning vad gäller såväl grammatik som bortsprungna ord. Synd på så rara existentiella ärtor.

Jag har inte läst Vi hör av oss, men har uppfattat att den kretsar kring fenomenet anställningsintervjuer. En eller ett par sådana ges även plats för här. Och de känns SÅ mycket Sverige. Samtidigt som vi får en himla massa glesbygd satt i både svensk och europeisk kontext. Jag tillåter mig att citera begynnelsen av en ovanligt lyckad baksidestext:

En motvillig helbrägdagörare. En bruksort på nedåtgående. En annorlunda pilgrimsfärd från Bosnien till Bergslagen – och ett litet hotell i skogen.

Det går emellertid inte åt skogen. Eller jo, det gör det på olika sätt och vis. Men vad Jacob Sundberg här går i land med (kastar ankar) är att ömsint infånga och skildra ett gäng helt vanliga ovanliga människor av olika kön, etnicitet och i förekommande fall religion. Under ett lyster av den övernaturlighet som jag vanligtvis har svårt för, men som jag nu glatt låter mig beskinas av.

Boken kan påminna om Majgull Axelssons, exempelvis Aprilhäxan, lite om John Ajvide Lindquist samt rentav den definitivt antireligösa Elsie Johansson. Plus förresten den franska romanen Igelkottens elegans av Muriel Barbery, där klass, kön och ursprung också blandas i en humoristiskt smaskig röra.

Via en varligt precis penna framträder Harri Kangas som något av en finsksvensk variant av pappan i Lena Anderssons Sveas son. Storyn utspelar sig 2006 i den fiktiva orten Silverfors i Bergslagen, där vår icke så talträngde Harri ett par dagar efter en ofirad alla hjärtans dag hittar sin fru Sirpa stendöd i soffan framför tv:n. De som skulle se på OS-sändningarna tillsammans. Utan utropstecken. Dylika förekommer inte ens när Harri tar in att hustrun verkligen är död, att deras ritualer i form av ”Korsord. Text-tv. Kaffe. Promenader, Sirpa entusiastisk, Harri motvillig, han stod ju upp hela dagarna på jobbet” är förbi.

Jobbet är stålverket. Stålverket avskedar. Två förluster på nästan samma gång. Sorg och befrielse om vartannat. Begravning och den jäkla kyrkan med få närvarande. Harri är ateist, agnostiker eller rentav ”o-teist”.

Läs även: ”Bloom fick mig att plocka fram klassikerna igen”

Efter sitt besök på Arbetsförmedlingen (sök tjänsten som kyrkvaktmästare!) träffar en vilsen Harri på Ica den kraftfulle, bosniske Bogdan som har grandiosa planer på ett hotell vid namn Lilla Norrland vilket ska sätta bygden på den så kallade kartan och skapa nya arbetstillfällen.

Väl hemma läser Harri Bibelns ”Predikaren” med ”stor behållning. Den innehöll egentligen bara vanligt finskt bondförnuft och lät inte alls speciellt religiös.

Allt har sin tid. Det finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta av livets goda. Dåraktighet föds av mycket prat.

Och han vågar så söka kyrkvaktmästarjobbet, vilket han också får. Varvid mirakler inträffar när människor börja söka sig till just Harri, vars tafatta förböner tycks kunna bota allt från onda knän till konstaterad leukemi.

Samtidigt kämpar Bogdan med den svenska glesbygdsbyråkratin, satiriskt igenkännlig: kommunens detaljplan, friluftsområde, bygglov, lantmäteri, blankett GR2342. Men med lokalpressens hjälp och hyllningar får han till slut sina tillstånd. Hotellet blir dock ingen omedelbar succé. Dessutom ruvar Bogdan, som kallar sig jugoslav, på en mörk hemlighet i sin ensamhet: ”Det närmaste en vän han hade var Harri, en liten halvmänniska som åtminstone var uppfriskande fåordig.”

Läs även: Vem vänder i ljus mitt mörker?

Ryktet om Harris förmågor sprids ända till Balkan, närmare bestämt Bosnien. Där bestämmer sig Mirko, hans hustru Branka och hennes väninna Ljubica för att köra bil ända upp till Silverfors så att den sistnämnda ska få hjälp med sin onda höft. En lång och äventyrlig resa genom Europa till ett tyst land där rapsfälten, skogarna och ”asfalten och betongen, alla sa samma sak: ingenting.” (Inte för att rapsen brukar blomma i oktober, men okej då.)

Mirko och Branka sörjer den i Balkankrigen brutalt avrättade sonen Stjepan, och småningom börjar läsaren ana ett thrillerartat samband mellan människorna från det forna Jugoslavien. Men den förförståelsen hindrar inte romanens dramatiska skönhet där det ändå existerar nåd och försoning: ”Du är inte ursäktad. Du är förlåten.”

Man måste säga att Sundberg verkligen kastar ankar i sund och svingar sig fram över berg med den äran. Jag frestas att med Ekelöf utbrista:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.