Den amerikanske historikern och författaren Timothy Snyder har samlat anteckningarna från sin tid inom vården till en tunn volym: Our Malady, om sin egen och den amerikanska nationens sjuka. Snyders erfarenheter som patient och hans personliga associationer kring sitt liv och släktingars öde sammanflätas med tillståndet hos ett samhälle i förfall. En lägesrapport som inleds med Snyders buksmärtor i München december 2019 och utvecklas till en rasande politisk pamflett om frihet, hälsa och ojämlikhet mitt i den amerikanska coronapandemins dödliga utfall och presidentvalkampanjens politiska feber.
I Tyskland missar läkare hans inflammerade blindtarm och tolv dagar senare opereras den bort hemma i Connecticut. Snyder skrivs ut efter knappt ett dygn och påbörjar nu nedstigningen till det inferno av lidande som är fysisk och psykisk ohälsa; dessutom utlämnad till ett vinstdrivet vårdsystem där profit, inte patientens bot, är det primära. Efter 17 timmar döende på en kaotisk akutmottagning får Snyder äntligen rätt diagnos, läggs in och överlever blodförgiftningen. Och han börjar skriva i ett tillstånd av fysisk, existentiell och politisk chock buren av stark vrede och djup medkänsla.
I sin sjuksäng föreställer sig Snyder att vi egentligen är sammanlänkade som bräderna i en flotte på gemensam färd nerför livets flod. Men ojämlikheten som separerar oss är också ett mentalt tillstånd. Sjukvård, mödravård och barnomsorg genom pengar eller kontakter skapar ett välbefinnande byggt på känslor av att vara innanför och medräknad. Det väcker också njutning inför lidandet hos dem på utsidan. Vi skapar tillsammans ett sadistiskt system av kollektiv smärta som framstår som naturligt. Vård som privilegium istället för rättighet demoraliserar dem med tillgång och dödar dem utan. I sjukdom och rädsla finns ingen frihet eller lycka. De amerikanska politikerna måste därför behandla och implementera hälsa som en mänsklig rättighet.
Snyders resonemang grundas på några få statistiska exempel där hudfärg, inte klass, illustrerar ojämlikheten och USA jämförs med både rika och fattiga nationer. Svarta kvinnor som dör under förlossningen är fler och spädbarnsdödligheten högre än i 70 respektive 40 länder. Medelålders vita kvinnor i sydstaterna dör i förtid. Vita män dör av opiater och begår självmord.
Kritiken mot det omänskliga vårdsystemet är välbekant, angelägen och Snyder levererar träffande formuleringar om den amerikanska dystopin: ”Vi föredrar att tro att vi har en hälso- och sjukvård som råkar involvera ett visst mått av förmögenhetsöverföring, men i själva verket har vi en förmögenhetsöverföring som råkar involvera ett visst mått av hälso- och sjukvård.”
Men jag saknar en nivå mellan det egenanekdotiska och det principiella. Snyders skrift lider brist på information som kunde ge läsaren in- och översyn utanför hans subjektivitet och moraliska raseri. Istället för att jorda resonemangen om vinstdriven vård i det konkretas hur, när och varför stegrar han den retoriska energin till de höjder där Hitler och Stalins totalitära regimer glider ihop med vår samtid. Jämförelsen med förintelsen och gulagarkipelagen får kraft och legitimitet av Snyders egna arbeten inom forskningsfältet, men det ökar knappast läsarens förståelse för just det amerikanska samhället.
Liksom i exempelvis filosofen Harald Ofstads klassiker Vårt förakt för svaghet så riskerar både då- och nutid att relativiseras när historien ska bevisa eller belysa det dagsaktuella. Frågan är om det ens existerar några företeelser eller tendenser i våra nuvarande samhällen som inte kan associeras med nazismen. Analogins värde devalveras till en schablon och övertalningsmetafor, som varken ger förklaringar till hur politik och kapital sammansmält i vår tid eller argument mot profitdriven privatvård. När förtryckande eller ojämlika system reduceras till en fråga om människosyn och ondska förblir samtiden en gåta.
Snyders perspektiv kan förklaras av att Our Malady även var ett inlägg i den amerikanska valrörelsen och kokas därför ner till en sorts diagnos av Donald Trump, som via USA:s coronastrategi blir sinnebilden för den sjuka vårdindustrin. Men är det verkligen en adekvat analys värdig en välrenommerad historiker att Trump och andra politiker motsätter sig tillgänglig hälso- och sjukvård för att de vill att människor ska ”vackla under lidandet”?
För Snyder både förklaras och definieras Trump som tyrann av de dödliga konsekvenserna av hanteringen av covid-19-epidemin. Hans exempel på presidentens felslut, misstag och misslyckanden får dock som oavsiktlig konsekvens att de även gör statsminister Löfven, ansvarig för Sveriges coronastrategi, till en personlighetsstörd narcissistisk, auktoritär tyrann. Och de amerikanska medier som Snyder lyfter fram och vill stärka då de ifrågasatte och avslöjade tyrannens dödliga coronafiasko får svenska journalister att framstå som en samling systemlojala hovmän. Det blir ännu en gång uppenbart att covid-19 – liksom andra samhällsfenomen – drabbats av grav politisering. Beroende på vem som sitter vid makten eller i opposition så kan samma åtgärd eller antagande vara bevis både för fascism eller för evidensbaserat förnuft.
För några årtionden sedan skulle jag läst Snyders skrift som en exotisk skräckskildring, men idag är hans erfarenheter i mångt och mycket svensk vårdvardag. Han nämner att amerikaner uppfattar det vinstdrivna systemet med dess mentalitet som naturgivna och delger läsarna som kontrast och förebild egna erfarenheter från några europeiska välfärdstater. Men välfärdsstat är inget enhetligt koncept. Den fantastiska förlossningsvård och barn- och mödraomsorg Snyder upplevde i Österrike påminner om ett svunnet Sverige och är lika ofattbar för oss som för honom.
Det naturgivna beror på frånvaron av politiska alternativ och i vårt fall också glömskan. Nya generationer har växt upp utan minnen av tiden innan svenska politiker omorganiserade välfärdens strukturer med näringslivet som förebild, öppnade skola, vård och omsorg för aktiebolag och omfördelade förmögenheter från det offentliga till privata plånböcker.
I 90-talsdebatten om välfärdstaten och systemskiftet förutspådde jag med flera att de nya marknadsliknande organisationsmodellerna, med exempelvis ständiga effektiviseringar, det vill säga nedskärningar, till slut skulle utarma den offentligfinansierade välfärden tills privata försäkringar framstod som det enda rationella för medborgarna.
Och idag anses gruppen arbetarklassmän som traditionellt tillhört socialdemokratins väljarbas som evigt förlorade då de lämnat partiet bland annat på grund av sin skatteovilja. En attityd opinionsbildare både till höger och vänster missförstår, idag som under 90-talsdebatten, och som också Snyder misstolkar när det gäller amerikanska förhållanden. De antar att bristande solidaritet förklarar varför Trumps- och SD:s väljare inte vill betala för andra utsatta grupper. När Snyder exempelvis ska förklara varför de valkretsar som drabbats hårdast av opiatkrisen röstade på Trump 2016 tycks han se omtöcknade missbrukare som i smärta och vrede tappat sin mänsklighet.
Välfärdsstatens moraliska ekonomi och unika storhet handlar dock om att den befriat fördelningen av resurser från godtyckliga känslor. En välfärdsstat är i grunden inget annat än ett rationellt, kostnadseffektivt kollektivt försäkringssystem, som i bästa fall kan leda till solidaritet och sammanhållning. Men stödet och legitimiteten för systemet villkoras av vilken utdelning medborgare får på sin skatteinbetalning. Så om politiker, oavsett parti, under knapphetens kalla stjärna fördelar men utan att leverera så prövar de bortprioriterade, i Sverige som i USA, att rösta på andra politiker vid nästa val.
Snyders kritik bärs av moralisk indignation, vilket får till följd att ojämlikhet och profitdriven vård framstår som konsekvenser av att en diffus allmänetisk kompass har kraschat. För det verkar vara människosyn, inte företagsprofit, som driver den amerikanska vårdapparaten och som förklarar dess misslyckanden. Han ger oss inga övergripande beskrivningar av systemet, hur det uppstått och gemensamt underhålls av politik och kapital. Och läsarna blir, som Snyder i sin sjuksäng, vreda och empatiska men tyvärr, utan en djupare analys, knappast klokare.
Ann Charlott Altstadt, krönikör i Bulletin och Aftonbladetskribent.
kultur@bulletin.nu
