Munskydden var på. Det var nyheten i riksdagen när utrikesminister Ann Linde (S) på onsdagen presenterade regeringens utrikesdeklaration. Talmannen Andreas Norléns (M) rekommendation är numera att ledamöterna ska bära munskydd i kammaren, med undantag för i talarstolen.

Utrikesdeklarationen är en av riksdagsårets viktigare tilldragelser. Läktarna brukar vara fyllda, när det inte är pandemi, av utrikes diplomater som tar anteckningar till sina depescher hem. Varje ord i utrikesdeklarationen är vägt och viktat för att undvika missförstånd om Sveriges linje i det internationella samarbetet. Det centrala budskapet brukar vara att Sveriges utrikespolitik ligger fast.

Och så blev det också i år, trots att det gångna året blottat svagheterna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det faktum att munskydden åkt på i kammaren, betyder inte att utrikespolitiken dragit några större lärdomar av pandemin.

Utrikesminister Linde gjorde redan i preambeln en närmast parodisk sammanfattning av den svenska linjen. Hon framhävde ”vår tydliga säkerhetspolitiska linje, vårt solidariska bistånd, våra klimat- och miljöinvesteringar, vår feministiska utrikespolitik, och en stark handelspolitik”.

Men svensk säkerhetspolitik är tyvärr tydlig bara i så måtto att den uppenbart bygger på önsketänkande. Vårt försvar vilar på en förhoppning, där den i stället borde bygga på ömsesidiga garantier. I utrikesdeklarationen heter det: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Som visats under pandemin väger svenska förväntningar lätt i händelse av kris. I verkligheten agerar stater själviskt. Gränser stängs. Leveranser av förnödenheter stoppas. Eget intresse går före. Att bygga svensk säkerhet på att ”vi förväntar oss” att andra länder inte ska förhålla sig passiva om vi utsätts för en prövning är naivt.

2020 var året då illusionen om internationell solidaritet fick sig en törn. Inte ens EU, centralpunkten i Sveriges utrikespolitik, bestod provet.

Linde noterade EU:s arbete med att köpa vaccin till fattiga länder som en framgång. Vi andra har snarare med skräck sett hur EU har sjabblat med vaccineringen av den egna befolkningen. Fundamentet för svenskt internationellt samarbete har alltså visat sig vara oroväckande bräckligt. Det borde leda till självrannsakan på Utrikesdepartementet, och handlingsplaner snarare än skryt. 

Munskydden är visserligen på i kammaren, men i säkerhetstänkandet har man ännu inte vägt in erfarenheterna från pandemin.