I slutet av 1990-talet stod jag en natt utanför bokhandeln på Storgatan i Västervik. Snöslask utmed fasaden och underkylt regn. Små kalla droppar mot ansiktet, som om regnet stod stilla i luften. Detta var på den tiden då folk gick till öppningen av bokrean vid midnatt. Jag var femton eller sexton år gammal. Inne i den trånga butiken hittade jag en bok som skulle förändra mitt liv.

Idag skulle jag inte vilja läsa om Paul Austers tre kortromaner som finns samlade under benämningen New York-trilogin. Med vissa saker är det så att minnet av dem är det viktigaste. Jag var en tonåring som kom i kontakt med något för mig omvälvande. Fortfarande idag ryser jag lite vid tanken på de tre berättelserna Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Om den rysningen är följden av en ung persons första enkla möte med tankar om verklighet som berättelse och berättelser som verklighet så är det bra nog. Det är inget som behöver återupplevas.

Huvudpersonen i den första boken, Stad av glas, är en författare som får i uppdrag att följa en annan person samt nedteckna vad denna gör. Resultatet överlämnas till en uppdragsgivare. Följden blir genreupplösning när detektivroman och filosofiskt verk smälter samman, samt metafiktion då litteraturens förhållande till verkligheten är centralt för berättelsen.

Trilogin har kallats för postmodern, något som blir allt svårare för mig att förstå vad det betyder ju längre tiden går. Jag har sökt förståelse för mötet mellan det vi kallar fiktion och det vi kallar verklighet på andra håll. För det var den aldrig avbrutna tankebana Austers romansvit startade hos mig, ett grubblande över vad vi människor menar med att skilja på både olika genrer av berättande och på berättande och verklighet.

Det som kallas ”realism” har fått sig en viss törn på senare tid när någon kom på att det är svårt att skilja ut verkligheten i berättande. Skildringar av känslor måste väl kunna vara realism? Sagan om ringen måste väl innehålla mängder av känslor, relationer, tankar, moral och mängder av andra saker som återkopplar till verkligheten? Och om det är på det viset så är det orealistiska i verket att det som står i det inte har hänt på riktigt. Men det har inte det som står i Émile Zolas Thérèse Raquin heller.

Om fiktion i någon mening är fiktion oavsett om den är realistisk eller inte, så är ändå företeelsen i sig märklig nog även utan genreindelningar. Vem var den första människan att sätta sig ner och berätta en historia som inte var sann utan att föra lyssnaren bakom ljuset om detta förhållande? Och vem ville lyssna på detta som inte var sant?

Rimligtvis är svaret att frågan om berättandets ursprung blir obegripligt om man inte antar att sanningshalten i berättelsen var oklar för lyssnaren och sedermera läsaren. Genrer var ännu okänt. Men i samma stund som någon inte enbart lyssnade till eller läste berättelsen utan också började ställa frågor ur ett externt perspektiv uppstod teoretiserandet och oklarheterna.

Människan skapade genrer för att komma tillrätta med otydligheten. Historieskrivning, religiösa texter, reseskildringar, vetenskapliga texter, fiktiva berättelser. Pedantiskt placerade vi olika texter (vid det här laget hade den muntliga traditionen tappat greppet om oss) i fack.

Så småningom kom journalistiken. Sanningen blev allt viktigare, men det var en speciell form av sanningsbegrepp som inte innefattade allt som tagits för sanning.

Samtidigt griper berättandet in i det vi kallar verklighet. Somliga påstår att Shakespeare och Montaigne inte enbart skildrade tillkomsten av den moderna människan utan i minst lika hög utsträckning skapade henne. Dessa båda herrar skrev fram oss västerlänningar så som vi ser ut idag.

Paul Auster var knappast först, men för mig var han den som tydligast pekade mot genrernas upplösning. En författare som trots sin berömdhet är underskattad gällande just denna fråga är August Strindberg. När man idag talar om autofiktion borde kanske flera av hans verk ha en starkare ställning som tidiga exempel. Tjänstekvinnans son och Inferno är de verk som man först kommer att tänka på.

Strindberg som började så strikt genrebunden slutade i en fiktiv självbiografi eller självbiografisk fiktion som fortfarande är mer kreativ än vår tids stora massa av trist inrutad utgivning.

I vår tids offentliga samtal märks genreupplösningen inte minst genom journalistikens sammanbrott. I USA har utvecklingen gått längst. Där kan sedan ganska många år observeras en utveckling där försöken att upprätthålla journalistiken som genre i vilken ingår neutralitet och objektivitet leder till ifrågasättande av densamma. Den som spänner bågen så hårt får se strängen brista. När amerikanerna inte längre tror på journalistiken som genre uppfattar de det som ärligare att låta den smälta samman med opinionsbildning.

Truman Capote gjorde som bekant ett försök att skriva verkligheten genom sin bok Med kallt blod. Kanske peakade tanken om sammanfallande verk och verklighet där.

I Europa har Michel Houellebecq stått för vår tids kanske största bedrifter i att smälta samman fiktion med historieskrivning, framtidsvisioner, kulturanalys och självbiografiskt skrivande. Flera gånger om har han lyckats pricka in de mest känsliga ämnena i vår tid. När huvudpersonen i Kartan och landskapet görs just vad titeln antyder och skapar ett konstverk där kartan sammanfaller med geografin uppfattar man det som själva berättandets död. Till slut sammanfaller människan med verkligheten. Endast natur återstår.

Det sistnämnda skiljer Houellebecq kraftigt från idealen inom såväl historieskrivning som journalistik. När det avbildade och den som avbildas överensstämmer har det västerländska tänkandet upphört. Då når vi tillbaka till den punkt där enbart liv finns. Det såväl Nietzscheanska som Schopenhauerska går inte att missa. Det vi kallar sanning kan enbart betyda att något existerar. Det i sin tur betyder att vi inte avbildar eller återger utan är i det existerade i samma stund som det existerar.

Vad gäller Strindbergs Inferno låter författaren Lars Gustafsson något liknande ske. I romanen Tennisspelarna hittas en bok som bevisar att Strindberg inte alls inbillat sig att han var förföljd under vistelsen i Paris då Inferno utspelas. På det viset uppstår en fysisk förklaring till Strindbergs galenskap, men gör den kopplingen till verklighet berättelsen mer eller mindre realistisk?

Man kan ställa sig frågan om vi ibland själva glömmer bort att alla genrer bara är påhittade av oss.

Av någon anledning försöker den stora massan skribenter i vår tid upprätthålla genrers gränser. När de inte klarar av det ses det av andra eller av dem själva som misslyckanden. Var sak på sin plats. Texter ska vara ”genrespecifika” vilket är ett annat ord för att för att de ska anpassa sig. Men anpassa sig efter vad? Efter vad vi tidigare godtyckligt hittat på, frestas man svara. Harold Bloom ansåg att litteraturen drivs framåt genom författares försök att befria sig från föregångare. Om han har rätt borde en strävan efter att inte anpassa sig vara varje skribents utgångspunkt.

Genreupplösning och anpasslighet går hand i hand och det är förmodligen rimligt. I tider av oro blir trygghet viktigare. För det är inte den enskilda skribenten som förfogar över genreupplösningen i samhället. Den är en följd av krafter som ligger bortom vad de flesta av oss kan mer än marginellt påverka. Svårigheterna för den neutrala journalistiken, den privata och offentliga sfärens sammanflätning, berättelsen och verkligheten. Det är våra institutioner som krackelerar runt oss.

Om man så vill kan man säga att det är berättelsen om oss själva som ändrar karaktär. Liksom huvudpersonen i Stad av glas kämpar vi på med att berätta om vad vi ser, känner och tänker. För vissa av oss är det en tröst att kunna berätta. Det gör både oss själva och det vi berättar om mer verkligt.

Huvudpersonen i Stad av glas läser ur Marco Polos reseskildring där författaren menar att allt som återges är så nära sanningen som möjligt. ”Vi kommer att återge saker vi sett så som vi sett dem och saker vi hört så som vi hört dem för att vår bok skall bli ett sanningsenligt dokument fritt från uppdiktningar”.

Nu vet vi att det inte kan ha förhållit sig så. Allt som står i denna skrift kan inte ha hänt i verkligheten. Författaren såg det inte som sin uppgift att skildra, åtminstone inte på det vis vi menar. Verkligheten är inte tillräckligt nära skriften, vilket ofta anses otillfredsställande. Men ibland kan det vara tvärtom, verkligheten är för nära skriften och då blir läsare upprörda av den saken istället.

Och när vi väl når fram till sanningen, det som existerar då det existerar, är både berättandet och människan överflödig.