Första veckan

Det är skärtorsdag och min fyrtioandra födelsedag. Jag är i bilen på väg ner till Öland där vi ska fira påsk med min mor. Barnen pratar om påskägg och om att det tydligen finns en fyra meter hög påskhöna på torget i Borgholm. Kanske är den tre meter.

Dagen innan har Expo sökt mig, men jag har låtit bli att svara. In i det sista är jag osäker på om de ska våga publicera sin artikel om mig när jag inte har bekräftat deras uppgifter. Men de lägger ut nyheten om att det är jag som står bakom pseudonymen Teodor Gustafsson.

Redan efter några timmar ringer min chef. Arbetsgivare har aktiverat en krisgrupp och vi ska höras igen till kvällen. Jag är van vid att ha ångest. På sätt och vis är jag nästan bekväm med det, vilket är en självmotsägelse.

Men overklighetskänslan, trycket över bröstet och intrycket att världen sluter sig om mig är bekant. Som en gammal vän. Men krisgrupp? Jag börjar nästan skratta.

Jag chattar med olika kontakter under hela helgen. Nya meddelanden på skärmen hela tiden. Ivar Arpi har fått mitt nummer av en gemensam bekant och vi bestämmer redan på påskaftonen att han ska intervjua mig.

Vi tar oss igenom påsken. Barnen äter godis. Jag saknar matlust, men tvingar mig att äta lite av påskbordet.

Redan första arbetsdagen efter helgen enas jag och min arbetsgivare om att försöka få till ett bra avslut på min anställning. Tidningen Arbetsvärlden har hakat på avslöjandet om mig.

När barnen är i skolan går jag och gymmar, försöker hålla mig sysselsatt. En vän som är van vid mediastormar skriver till mig att jag ska undvika alkohol, men se till att få sömntabletter utskrivna om jag behöver.

Jag behöver inte sömntabletter. Istället kontaktar jag en läkare och får ångestdämpande som komplement till den antidepressiva medicin som jag tagit regelbundet under många år.

Andra veckan

På tåget till Uppsala där jag ska intervjuas av Ivar Arpi pratar jag över telefon med den lokala fackliga representanten. Samtalen mellan mig och arbetsgivaren fortsätter med jämna mellanrum hela veckan. Arpi tar emot mig in lokalen där han spelar in sina poddar. Samtalet är trevligt.

Den första veckans generella ångest har släppt. Jag tar sällan av de ångestdämpande tabletterna. Tidningar fortsätter att skriva om mig och jag har ingen kontroll över vilken riktning berättelsen om mig är på väg i.

Det är inte möjligt att peka på någon enskild stund då jag bestämmer mig för att bli mer aktiv. Det växer fram. Men jag vet att jag kommer ställa upp på intervjuer, att jag kommer skriva, att jag vill synas.

Det tar tid för mig att landa i en syn på vad det jag har gjort. Jag ser ingen poäng i att gå ut och klaga. Men inom mig växer övertygelsen fram: Jag har haft privata politiska åsikter och skrivit en roman. Jag är konservativ. Man får vara det. Jag får vara jag.

Jag lunchar med Dan Korn som äter sill och hårt bröd, firar Valborg vid brasan i Årsta och ser sonens fotbollsmatch. En långhelg i fritidshuset ger viss distans.

Vi enas om villkoren för avslut av min anställning och det känns rätt. Jag har alltid gjort mitt jobb på ett bra sätt, men den tiden är över. I tidningen Arbetsvärlden står det att mina uppfattningar bryter mot Visions ”värdegrund”. Det är dags för mig att säga adjö till en fas i livet.

Tredje veckan

Det skrivs om mig i fler tidningar. Jag träffar personer som vill ta in texter av mig i sina publikationer. Nu är jag aktiv på ett helt annat sätt. Jag är ingen skådespelare längre, skillnaden mellan mig och den jag varit offentligt blir mindre.

När jag ändrar namnet på min offentliga profil från ”Teodor Gustafsson” till ”Carl Eos” känner jag lättnad.

Många hör av sig till mig. På söndagen har Victor Malm skrivit en artikel om mig och om min bok på Expressens kultursida. Jag bokas in på fler intervjuer. Jag börjar på allvar planera flera artiklar och får kontakter som vill ta in dem.

Jag vill skriva klart min bok om svensk konservatism. Någonting lättar inom mig. Jag tänker framåt.

När är något över?

Jag har börjat gå hos en psykolog. Han har mottagning i ett sekelskifteshus i Vasastan. När jag berättar min historia lyssnar han nyfiket. Vid andra besöket frågar han om jag tror att det som har hänt är bra för mig. Jag svarar att jag känner mig fri, men att jag är rädd för en backlash.

Det finns något som gör mig lyckligare som människa med att inte längre behöva skilja på vem jag är i arbetet och vem jag är privat. Men hur vet jag när jag har kommit dithän att jag är klar med den fas i mitt liv som startades antingen när jag skrev boken eller när Expo outade mig?

Det är nog så att ingenting tar någonsin slut så länge man lever. Det bara fortsätter i en annan form.

Och hur hamnade jag ens där jag är? Slump? Men jag tror ju faktiskt på den svenska partsmodellen. Den har åtminstone sedan Industriavtalet 1997 fungerat bra. Varför är det så omöjligt att arbeta på ett fackförbund när man håller med om den fackliga idén?

Men inget av det där spelar någon roll nu. Min vänlista på Facebook tickade nedåt när alla de som hatade mig lämnade. Sen tickade den uppåt när alla nya kontakter tillkom. Har jag bytt ut mig själv? Är det egentligen inte vännerna som skiftat utan jag som blivit en annan?

Det har lugnat sig nu. Ingen orkar vara upprörd särskilt länge i vår tid. Koncentrationsförmågan till det saknas. De som är kvar har lugnat ner sig. Somliga trodde att jag var nazist när Expo skrev om mig.

Däri ligger det förrädiska med Expo; de antas fokusera på det extrema. Men de avslöjade det vardagliga. Jag är bara en vanlig människa. Efter ett tag upptäcker folk det. Jag lunchar med en kollega på en arbetsgivarorganisation. Vi har förhandlat med varandra många gånger.

”Vad säger de om mig i branschen?”

Han ler. ”Först var det några som fick panik. De trodde att en nationalsocialistisk terrororganisation infiltrerat förhandlingarna. Sen läst vi vad du faktiskt skrivit. Då lugnade sig alla. Så dramatiskt var det inte”