På bara ett par decennier har Malmös tidigare blomstrande judiska befolkning krympt till en spillra. Och de judiska barn som är kvar utsätts återkommande för antisemitism. Möjligheterna till ett judiskt vardagsliv har beskurits och begränsats. Församlingen har ståldörrar, övervakningskameror och vägpollare. Det judiska dagiset göms bakom pansarglas. Småbarnens utevistelser kräver säkerhetsarrangemang.

Malmö stad har tillsammans med Judiska församlingen kartlagt antisemitismen i skolväsendet och publicerat rapporten "Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap". Samtliga intervjuade judiska barn upplever sig vara potentiell måltavla för hat eller attacker.

Malmörapporten har uppmärksammats i en rad medier och debatter. Det är ett framsteg. För bara några år sedan var den så kallade nya antisemitismen kontroversiell att ens beskriva. Ledande politiker lade skulden snarare på staten Israels agerande än på antisemiterna själva.

Men ännu i dag har ledande opinionsbildare svårt att dra rimliga slutsatser av utvecklingen.

Sveriges största morgontidningar berättar – föredömligt – på ledarplats om förekomsten av antisemitism. Men sedan tar det stopp. Dagens Nyheter nämner nazister, vänster-antisionister, extrema islamister, Trump-anhängare och vaccinmotståndare. Svenska Dagbladet saknar ledarskap i skolorna. Korrekt, allting, men utan att nå fram till pudelns kärna.

Huvudanledningen till Malmös judefientliga utveckling är den demografiska förändring som skapats av den förda invandringspolitiken. Antisemitismen är utbredd i muslimskt dominerade länder, och lever kvar även efter flytt.

Studier av antisemitiska attityder i Sverige visar att de i mycket stor grad har rötter i islamiska länder. Inte heller är de begränsade till extremister. Denna kunskap är långtifrån ny.

Forum för levande historia publicerade 2006 studien “Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige”, byggd på enkätsvar från knappt 3 000 personer i åldrarna 16–75. Bland dem som betecknade sig som muslimer hyste 39 procent “en systematisk antisemitisk inställning”, jämfört med 5 procent i hela populationen.

Samma myndighets granskning “Den mångtydiga intoleransen” från 2009 grundades på en attitydundersökning bland knappt 4 700 gymnasieungdomar. Bland elever som definierade sig som muslimer hade 55 procent en negativ inställning till judar.

Invandringen till Sverige de senaste decennierna har haft ett kraftigt, för att inte säga dominerande, inslag från just de regioner där antisemitismen är grasserande.

En mycket förenklad överslagsräkning kan få illustrera. Under 2010-talet hade Sverige omkring 100 000 invandrare om året. Ponera att hälften av dem, 50 000 på ett år, kom från Mellanöstern, Nordafrika, Västasien eller andra områden där antisemitismen närmast är statsideologi. Många har förstås flytt just från detta – men säg att häften ändå bär på antisemitiska attityder. Det innebär i så fall att vi varje år har tagit in 25 000 antisemiter. Det är en grovt simplistisk bild av migrationen, jag vet, men den kan tjäna som tankeexperiment. Varje år har fler antisemiter invandrat, än det finns judar i Sverige.

Det är detta som har gjort Malmö till vad staden blivit, och kommer att göra fler städer obeboeliga för judar, om Sverige inte lägger om invandringspolitiken.

Förhoppningen att de antisemitiska attityderna skulle försvinna vid gränsövergången har inte infriats. Det beror inte primärt på bristande ledning i skolorna eller på svaga informationsinsatser. Anledningen är i huvudsak att förväntningen var orealistisk. Kulturellt betingade föreställningar och vanföreställningar är sega och ihållande. De traderas över generationer. De kan bara övervinnas i långsamma, omvälvande processer. Decennier, sekler.

Den ökande antisemitismen i Sverige är det förväntade utfallet av den förda invandringspolitiken. Inte sällan påhejad av just de opinionsbildare som påstår sig vara oroade nu.