KRÖNIKA: Det finns oväntade likheter mellan tre nyutkomna böcker som fått mitt liv i coronapandemins slagskugga att framstå som inte bara uthärdligt utan också ganska angenämt. Likheten mellan de tre böckerna består främst i att alla tre refererar till ett vetenskapligt verk som publicerades för jämnt 75 år sedan. Vad jag tänker på är Erich Auerbachs litteraturhistoriska mästerverk från 1946, Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen.
Det är denna bok som Lars Norén syftar på, då han i sista delen av En dramatikers dagbok skriver: ”Det är nyttigt och hälsobringande att läsa Auerbach varje morgon, innan världen har vaknat.” På Mimesis anspelar också Lydia Sandgren, då hon i sin prisbelönta roman Samlade verk skriver: ”De hade diskuterat Auerbach, och han hade ögnat igenom texten i tron att det borde räcka.” Därtill kommer att Auerbach spelar en viktig roll i Conny Svenssons lysande bok De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson.
Detta återbruk av Mimesis kan tyckas överraskande. Man kunde kanske tycka att ett vetenskapligt verk från 1946 borde ha passerat sitt bäst före-datum med råge. Det hindrar inte att Auerbachs bok verkar vara mera aktuell än på länge. Ett vittnesbörd om det är en nyligen publicerad artikel om klassicisten Daniel Mendelsohn, författare till den uppmärksammade boken An Odyssey: A Father, a Son, and an Epic (2017). Den 23/1 2021 berättade Jehanne Dubrow i Los Angeles Review of Books att Mendelsohn fick idén till sin senaste bok genom läsning av det ryktbara inledningskapitel i Mimesis som jämför Odyssén med berättelsen om Abraham och Isak i Genesis.
Auerbachs aktualitet kan väl i någon mån bero på det stundande sjuttiofemårsjubileet – femtioårsjubileet firades ju med vederbörlig pompa – men det viktigaste skälet är nog ett annat. Mimesis kan nämligen läsas som ett heroiskt försvar för den judiska och kristna humanism som idag framstår som alltmer hotad. När Auerbach påbörjade sin bok hade han som jude tvingats bort från sin professur vid universitetet i Marburg. Det blev början till en internationell karriär som först förde honom till en lärartjänst på universitetet i Istanbul (1936–1947) och senare till amerikanska forskartjänster på Pennsylvania State University (1947–1950) och Yale (1950–1957).
Flykten till Turkiet innebar dock inte att Auerbach helt undkom trakasserier från den nazistiska regim som tagit över i hans hemland. På den germanistiska institutionen vid universitetet i Ankara hade nazisterna gott om partitrogna hantlangare som inte missade en chans att göra livet surt för judiska flyktingar. Bättre var det då på hans arbetsplats på universitetet i Istanbul, men också här fanns det stridbara nazister, däribland Auerbachs kollega Henning Brinkman som var professor i germanistik.
Detta hindrade inte att Auerbach blev mycket väl mottagen av det officiella Turkiet. Ledarna för den nygrundade republiken var vid denna tid angelägna om att locka till sig utländska forskare och man gjorde inte något undantag för judar. Skälet till det var enligt dåvarande utbildningsministern Resit Galip att man ville kompensera för den ”brain drain” (med andra ord kompetensflykt), som nästan 500 år tidigare blev resultatet av turkarnas erövring av Konstantinopel 1453.
En konsekvens av detta var att Auerbach kunde leva ett i många avseenden privilegierat liv under de elva år han blev kvar i Turkiet. Som utländsk professor fick han en lön som var fyra gånger så hög som de inhemska professorernas. Därtill kom att han fick exklusiv tillgång till de värdefulla manuskript och boksamlingar som förvarades i Istanbuls dominikanska kloster. Anledningen till det var en rekommendation från en i Turkiet stationerad kardinal vid namn Angelo Roncalli. Han skulle längre fram göra sig känd som folkkär påve under namnet Johannes XXIII.
I Turkiet blev Auerbach också mentor för en skara studenter och assistenter som under återstoden av 1900-talet skulle komma att spela en dominerande roll för det intellektuella livet i landet. Dit hörde Mina Urgan som med åren blev en legendarisk författare, översättare och professor i engelska. (Dessförinnan hade hon gjort sig känd som den första kvinnliga skidåkaren i Turkiet.)
Tack vare Mina Urgan och andra studenter kunde Auerbach få sina forskningsresultat översatta till turkiska och på så sätt göras tillgängliga för en turkisk läsekrets. Dessa unika texter har nyligen återutgivits under titeln Yabanin Tuzlu Ekmegi (’exilens bittra bröd’). I Turkiet kunde Auerbach också fullfölja den forskning som han inlett under sin tid som professor i Marburg. Resultatet blev den epokgörande uppsatsen ”Figura” och den monumentala boken Mimesis, en kärleksfull presentation av huvudlinjerna i det upplysta litteraturarv som under krigsåren tycktes vara dömt till undergång eller åtminstone vulgarisering.
I Figura-uppsatsen presenteras en tolkningstradition med judiskt och kristet ursprung som skulle spela en central roll i Mimesis. Ordet figura var från början en retorisk term, som i den antika retoriken betecknade tekniken att göra förtäckta anspelningar på sådant som av olika skäl inte kunde sägas ut öppet. Hos kyrkofäderna får begreppet emellertid ett helt nytt betydelseområde genom att det börjar användas vid den typ av bibeltolkning som brukar kallas typologisk. Den går ut på att låta händelser och personer i Gamla testamentet peka fram mot och fullbordas i evangelierna.
Hos Tertullianus tolkas Josua sålunda som profetisk föregångare till Jesus. Liksom Josua ledde Israels folk till Palestina, så fördes själen till den eviga saligheten genom Jesu nåd. Josua kallas därför figura Christi, och samma eller liknande uttryck användes också i flera andra exempel. Sålunda betecknas både Adam och Moses som figura Christi, medan Eva ses som figura ecclesiae, alltså en figura för kyrkan.
När Auerbach lyfte fram figura-begreppet hade han en baktanke. Hans syfte var att rädda den judiska och kristna humanismen från hotet från de totalitära regimer som vid denna tid dominerade världen. Men han hoppades också att boken skulle kunna fungera som ett motgift mot fundamentalismer av alla slag. Den figurala tolkningsstrategin blev ju för Auerbach ett sätt att överbrygga motsättningar, först och främst mellan judiskt och kristet men i förlängningen också mellan det sakrala och det sekulära.
Det sistnämnda är en viktig poäng i det lysande kapitel i Mimesis som handlar om Dantes Den gudomliga Komedin. Här motiverar Auerbach sin övertygelse att Dante inte med nödvändighet måste läsas som teolog. Han kan enligt Auerbach också läsas som ”det jordiska livets diktare”.
TEXT: Torsten Rönnerstrand
Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap. Han senaste böcker är Krisernas Grekland i politik och litteratur (2015) och Kärleksinviter i litteraturen från Bibeln till Millennium (2019).
kultur@bulletin.nu
