Den mest typiska associationen när man nämner ordet förfall är förmodligen Romarriket: dess uppgång, det successiva sönderfallet och till slut dess försvinnande in i historiens töcken. En stark konkurrent till den mentala arketypen för förfall är de bibliska städerna Sodom och Gomorra, vilka sägs ska ha förfallit så starkt i synd att en vredgad Gud lät förstöra dem ca 1 900 f. Kr.

Begreppet förfall är inte alldeles lätt att hantera. Inte minst gäller detta den standard av icke-förfall som impliceras som måttstock för att kunna säga att något ”fallit”. Går det till exempel med någon grad av säkerhet hävda att en sådan standard är universell eller rör vi oss med nödvändighet med helt godtyckliga, och därmed också relativa måttstockar, när vi säger att något förfallit?

Och hur är det med målstandarder in abstracto, det vill säga en utgångspunkt som mer bygger på ett ideal snarare än en konkret historisk situation? Kan man säga att verkligheten har förfallit i relation till någons icke-realiserade vision av ett visst sorts samhälle? Knappast. Eftersom samhället aldrig varit i det ideala tillståndet kan man inte konstatera ett förfall.

Däremot kan självfallet den som bär på sitt ideal uppleva att det existerande tillståndet sviker hans eller hennes önskningar och därmed ur någon synpunkt är förfallet, i betydelsen undermåligt, värt förakt eller långt ifrån dess egentliga inneboende potential. Denna subjektiva upplevelse kan dock, som allt subjektivt, kontrolleras mot verkligheten – i den mån den gör anspråk på att beskriva den.

Vi behöver inte uppfinna ett begrepp för denna subjektivism utan kan använda det träffande begreppet utopism. Begreppet är användbart eftersom det indikerar idealism; de faktiska konsekvenser för människor om respektive utopia skulle realiseras är inte utredda. Dessa konsekvenser kan visa sig vara både eftersträvansvärda såväl som mordiska eller förtryckande. Endast en prövning mot verkligheten, mot historien samt allmän mänsklig erfarenhet kan visa det verkliga eller sannolika utfallet.

Från vilken tidpunkt förföll Romarriket?

Det är naturligtvis oerhört svårt för att inte säga omöjligt att peka ut en exakt punkt eller händelse utifrån vilket Romarriket förföll och vilket historiskt läge som i så fall konstituerade en höjdpunkt (målstandard) från vilken det sedan gick utför.

Men vi kan konstatera att det faktiskt föll och att någonstans på vägen gick det så snett att dess livskraft inte kunde vidmakthållas. Även om vi alltså inte kan fastställa ett exakt datum från vilket riket började glida mot sin undergång så finns ändå svaren där i människornas handlingar inom rikets ramar – och utanför. Varje verksamhetsområde som borgade för dess överlevnad måste därför analyseras var för sig för att sedan kopplas tillsammans med övriga i en konsekvensanalys. Man kan i en sådan svårligen gå förbi rättsväsendets tillstånd, militärens organisation, näringsliv och skatter, det politiska systemet, kultur och religion, identitet och medborgarskap, för att nu nämna några uppenbart viktiga områden.

Mått för välstånd

När det gäller så stora entiteter som hela samhällen med den myriad av komplexa verksamheter och mänskliga företeelser som försiggår därinom, går som sagt någon fast punkt eller enskild orsak svårligen att peka ut. Dock finns det förstås mått som indikerar tillståndet i de olika behovs- och verksamhetsområdena i ett samhälle vid varje historisk tidpunkt: tillgången på mat och arbete för ett större flertal, fungerande infrastrukturer i form av vägar, distributionskanaler för färskvatten, avlopp och liknade. Vidare kan nämnas valutans stabilitet, fungerande avtalsinstitut som möjliggör handel och därmed välståndsuppbyggnad, en rättsordning som kan lösa tvister, en statlig skyddsmakt som kan utmäta straff för civilt våld och vendettor (och därmed implicit stävja dem), närvaron/frånvaron av möjligheter till skolgång och utbildning, för att nämna några saker av principiell vikt för en rimlig definition av en målstandard.

Det är värt att notera att det mått mot vilket ett samhälles förfall kan konstateras, knappast kan betraktas som godtyckligt eller ens relativt utan tvärtom kan sägas vara generellt överenskommet och underförstått ur en allmänmänsklig, frihetlig och humanistisk synvinkel.

Visst kan man tänka sig någon som skulle hävda att ett samhälle med undermålig distribution av färskvatten, usla vägar och kommunikationer, möjligheten att träffa på godtyckligt våld på gator och torg utan någon möjlighet till institutionell bestraffning eller beskydd, utbildning via muntlig tradering, handel via rena byten eller rofferi, att ett sådant samhällstillstånd skulle vara präglat av ”icke-förfall”. Men rimliga argument för en sådan relativisering saknas.

De allra flesta vet, förstår och kan slå fast den objektiva skillnaden i förfallsnivå mellan att till exempel ständigt vara utsatt för möjligheten att stöta på godtyckligt våld i en sönderfallande beväpnad anarki och att leva i en fungerande rättsstat med en någorlunda effektiv och okorrumperad polismakt.

En annan sak är den historiska relativiseringen visavi det sluttande planet: möjligheten av att det kan bli ännu värre. I exemplet ovan kan man ju tänka sig möjligheten av att den usla våldsplågade anarkin ersätts av ett regelrätt folkmord, masstortyr etcetera. I det fallet blir ju det senare ett förfallstillstånd i relation till det föregående – som dock ändå inte kan karaktäriseras som en ”målstandard” eftersom detta begrepp relaterar till ett allmänmänskligt ”gott” tillstånd. Vi får snarare olika grader av förfall vilka säkerligen också har logiska kopplingar till varandra.

Det finns säkert några som skulle förneka att förfallsbegreppet är användbart överhuvudtaget och istället tala om slumpens skördar eller kanske med hegeliansk accent mena att det som är per definition – genom den dialektiska processens framåtriktade rörelse – aldrig kan vara sämre än det förflutna. En idiotisk tanke naturligtvis, men inte alls ovanlig och ofta underförstådd i olika resonemang av typen: ”Det är ju i alla fall modernt” (om än vedervärdigt, fult eller plågsamt) eller ”När vi var unga så fanns det också många våldsbrott (oavsett hur den faktiska statistiken ser ut) eller ”de unga reder sig alltid till slut och kommer in i samhället”.

Underförstått i sistnämnda utsaga är att traderingen av sådana primära moraliska värden som respekt för människovärdet, hederlighet, ansvarstagande för det egna livet alltid och under alla förhållande traderas från en äldre generation till en yngre på ett effektivt sätt. Något som det naturligtvis inte finns några som helst garantier för.

Med den hegelianska tankefiguren så skulle vidare till exempel Hitlerriket vara ett (nödvändigt) framsteg över Weimarrepubliken eller Lenins statskupp ett (nödvändigt) framsteg framför den konstituerande församlingens påbörjade demokratisering. En sådan teori kan möjligen användas som djävulens advokatyr men juryn torde vara mer än lovligt svagsint för att ta intryck. Historiens dom är ändå given.

Tillbaka till Rom

Hur var det då med människorna själva i Romarriket? Upplevde de runt om i riket plötsligt att nu har något hänt, nu är vi alla på väg in i kaos och mörker? Säkerligen inte.

Förändringarna kom stegvis och bakom det numera välkända uttrycket ”de små stegens tyranni” torde vi finna en av de mest relevanta mekanismerna bakom ”acceptansen” av mänskligt och samhälleligt förfall. Människans enorma anpassningsbarhet gjorde att man vande sig och gick vidare med livet som det var givet.

Några insåg naturligtvis varthän det barkade, men eftersom bildning och historiskt minne ofta är ett av förfallets första offer visste man inte så noga vad man skulle jämföra med. Vad man successivt fasades in i var ett alltmer korrumperat rättssystem, allt mer drakoniska skatter (med påföljande svart marknad), en allt mer lokal handel, försämrat eller obefintligt underhåll av vägar och övrig infrastruktur samt en ökning av kringströvande rövare och våldsmän, då och då uppblandade av soldathopar anförda av någon ny lokal furste eller potentiell kejsaraspirant på väg till Rom.

Sverige, ett land i förfall?

Om vi tittar på Sverige kan vi vara överens om en målstandard utifrån vilken vi kan applicera förfallsbegreppet? En övertygad kommunist i den leninistiska skolan eller en islamist som ser på sina upplevda historiska förverkliganden med nostalgi betraktar säkerligen själva den svenska marknadsekonomin och sekulära demokratin som ett förfallstillstånd.

I islamistens fall blir dennes antisekulära stans och krav på till exempel teokrati och kvinnans täckning och underordning, som en demokrat kallar för regression (tillbakabildning), till en progression (framsteg) i linje med lärans bokstav. Detta innebär dock förstås inte att vi inte på goda humanistiska grunder kan säga att både islamisten och kommunisten har fel.

De har inte bara fel ideologiskt och värdemässigt utan också rent objektivt utifrån de faktiska konsekvenser för välstånd, jämlikhet och mänsklig frihet som de förordade systemen oundvikligen genom sin inneboende logik producerar.

Som konstaterades i fallet med Romarriket kan man studera en mängd vitala verksamhetsområden i ett samhälle, för att utifrån en historisk analys och sökande efter en målstandard se hur ett eventuellt förfall fått fäste.

I Sveriges fall skulle det kunna vara rättssystemets utveckling, utbildningsväsendets funktionssätt, demokratins förmåga att fatta viktiga beslut utan att fastna i byråkratiska långbänkar och intressegruppslåsningar, vålds- och brottsutvecklingen, yttrandefrihetens- och äganderättens ställning, det konstitutionella systemets (exempelvis bristen på maktdelning i staten) funktionssätt med flera områden.

Ett till synes givet fall för förfallsanalys är den ekonomiska kräftgång som Sverige gjort sedan 1970, jämfört med länder som till exempel Schweiz och visat i valutautvecklingen. Till sistnämnda bör också läggas en analys av förfallet inom media som inte klarat att förmedla denna nedgång tillräckligt tydligt för att kunna påverka opinionen att välja nya ledare för att korrigera utvecklingen. Ett annat tydligt exempel är den tilltagande ”funktionella analfabetiseringen” inom skolan.

Det är svårt att se ekonomisk kräftgång som något gott, lika lite som slagord som ”sluta med fossil energi” (som gjort oss robusta mot allehanda klimathändelser) med flera i samma anda. Ännu mindre går det att se något positivt med bristande språk- och allmänkunskaper hos de ungdomar som ska ta över ett högteknologiskt samhälle.

Slutligen måste nämnas den media- och politikerdrivna massinvandringen av människor från, för Västerlandet och upplysningstänkandet, främmande kulturer och länder vilka orsakat både samhällelig etnoreligiös enklavering, splittring och en unikt grov och våldsam kriminalitet.

Det finns alltså, som vi sett, mycket att göra vad gäller forskning och studium för att etablera ämnet ”Förfallet i Sverige”. Den som ser sig om i riket finner material i överflöd.

Professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren skrev en intressant artikel om samhällsförfall i Epoch Times nr 47, 2022 där han säger följande:

”Dekadens utmärks bland annat av brist på ansvarstagande, förlust av högre osjälviska värden och infantilisering”.

Han avslutar sin text med adress till vår nutid:

”Att bygga en bättre tillvaro för kommande generationer, byggd på respekt för tidigare generationers möda, ersätts med att undvika ansvar. Att odla bilden av den egna godheten ersätter verkligt ansvarstagande”.

Det är inte svårt att hitta exempel på detta i det dagliga nyhetsflödet under senare år.

Några tänkare kring förfallsbegreppet

Att se samhällen och samtidigt se en livscykel är en oändligt gammal företeelse i människans tänkande. Idag inser de flesta att denna typ av holism – att se hela samhällen som agerande helheter vars handlingar och rörelser kan förutses – är förfelad. Det är historicism, för att tala med Karl Popper. En myrstack kan möjligen ses som ett enda handlande kollektiv eller en ”metakropp” men med den ständigt närvarande möjligheten av fribrytande kreativa mänskliga individer blir allt annorlunda.

Min tes är att man endast kan tala om förfall (egentligen en slags kompetensinfarkter i både ledningsfunktioner och kunskapstradering) inom begränsade verksamhetsområden men att spridningseffekter kan påverka en hel samhällskultur och kanske även en hel civilisation. Men av detta följer inte att alla verksamhetsområden med nödvändighet måste drabbas.

Ett visst hantverk, en viss teknologi eller skribentverksamhet kan fortsätta utvecklas och förfinas ett tag till samtidigt som det politiska ledarskapet förfaller. Insikter kan göras, fickor av motstånd bildas, sanningssträvan och bildning uppmuntras, nya existentiella kraftfält skapas. Tillsammans möjliggör detta nya kulturella strömningar med en starkt formbildande förmåga.

Som den mest typiska exponenten för av historicism i Poppers mening brukar man nämna Oswald Spengler, som i ett krigstrött Europa efter första världskriget nådde en stor men kort ryktbarhet med sin Västerlandets undergång. Spengler såg alla samhällen eller snarare civilisationer som genomgående fyra faser korresponderande med de fyra årstiderna, väst befinner sig nu i det sista stadiet av ”faustisk vinter”.

Spenglers teorier är vidhäftade med så många oklarheter att de omöjligen idag kan ses från annan synvinkel än den rent poetiska: ofta slående analogier men med tveksam empirisk stringens.

Karl Marx är en annan typisk historicist som förutsade samhällens omvälvning utifrån några skevt förenklade betraktelser om klasskamp och produktivkrafter. Naturligtvis kom hans förutsägelser på skam.

Edward Gibbon med sin Romerska rikets nedgång och fall hade en betydligt sundare syn på samhällsförändring och såg det numera uppenbara: att ett samhälles utveckling kan vara motsägelsefull med samtidig blomstring och förfall med korsvisa påverkningar beroende på samhällsområde och de regler och människor som styr och verkar i dem, och att områdenas betydelse för omgivande samhällen kan variera i olika historiska skeden.

Beträffande Romarriket kan man mycket kort nämna att Gibbon, som jag tolkar honom, såg dess fall så som ett resultat av att kejsarmaktens seger över republiken successivt urholkade de breda befolkningslagrens delaktighet i staten och därmed utplånade den allmänanda eller virtú – med vilket avses en bred och aktiv delaktighet i statens utveckling och affärer – vilket ledde till en allt större polarisering mellan folket i gemen och de besuttna vilka sög upp resurser till prål, krig, intriger, korruption och skådespel; allt medan den verksamhetskraft som fanns i medborgarandan (virtú ) successivt dog ut.

Detta minskade i sin tur försvarskraften mot anfallande barbarhorder och bidrog till en atomisering och en andlig centrifugering av människorna i riket. Kopplingen till det centrum man en gång gjort starkt började brytas och släppa. Det fanns inga starka motiv kvar att ”...bevara det statsskick som är vårt. En sådan känsla, som gjort republikens legioner nästan oövervinneliga, gjorde ett mycket svagt intryck på en despotisk furstes lejda tjänare.”

Den röda flaggan

En modern och av vänstern förkättrad men inte desto mindre stundtals briljant uttolkare av historien är Paul Johnson. Hans analys är ett utmärkt komplement till Gibbons och förmodligen ännu mer mitt i prick.

Efter att ha beskrivit den ekonomiska nedgången på 300-talet e. Kr., krossandet av medelklassen genom en överbeskattning och en förkvävande byråkrati (känns igen?) samt utvecklingen mot den kompletta korporativa staten med huvudsakligen två samhällsgrupper honestiores (godsägare, högre ämbetsmän och präster) samt humiliores (de återstående mer eller mindre förslavade massorna), säger Johnsson:

Det var ”medelklassen, som utgjort själva grunden och instrumentet för den klassiska civilisationen, som hade producerat och prisat det attiska dramat, templen och de offentliga byggnaderna i Grekland och deras skulpturer, Thykydides, Polybios och Herodotos historiska verk, Arkimedes och Euklides naturvetenskap, Platons, Aristoteles och Epikuros filosofi, Vergilius och Horatius diktverk, Juvenalis och Tacitus satir och framförallt den romerska lagen, denna väldiga infrastruktur som bildade grunden för medelklassens moraluppfattning.

Så gott som allting av värde i den klassiska världen hade sitt ursprung i städernas borgerskap och därför betydde dess förslavande och ekonomiska undergång – dessa två var oskiljaktigt förenade – en oundviklig tillbakagång till arkaiska former av social ekonomisk organisation, kort sagt en återgång till det orientaliska tyranniet”.

En brett, starkt och vitalt mellanskikt i samhället tycks alltså vara själva förutsättningen för en livskraftig och blomstrande kultur i varje samhälle och civilisation. Om medelklassen i ett samhälle börja krympa eller för den delen har svårt att uppstå måste det ses som en ”röd flagga” och ett symptom på en mycket allvarlig samhällssjukdom med hög risk för en utdragen – eller snabb – dödskamp.

Leif V Erixell

Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys. Har bland annat skrivit och gett ut böckerna Om den civila freden, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok och Den svenska statsideologin. Denna text om förfallets natur är hämtad ur hans kommande bok Filosofiska reflektioner.