Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som sätt att bereda plats för så många som möjligt. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet, särskilt i realskolan.

Men när kriget var slut år 1945 hade socialdemokratin bytt ståndpunkt – skolorna själva måste förändras. Den höga utbildningsnivån för de bättre bemedlade eleverna måste föras ned till vad arbetsklassens barn förmådde uppnå, menade man. Man svek därmed sina egna genom låga förväntningar.

År 1948 presenterade riksdagens Skolkommission ett förslag om en ”Enhetsskola” med sammanhållna klasser årskurs 1 – 6, viss uppdelning efter förmåga årskurs 7 – 8 och skilda klasser i årskurs 9.

En försöksperiod på 10 år inleddes, men redan år 1957 ändrades direktiven. Att skiljas åt efter årskurs 6 ansågs ojämlikt, medan efter årskurs 8 nu ansågs bättre. Under det sista nionde året fick eleverna delas upp i olika linjer efter förmåga, begåvning och intresse.

Resultaten från de Enhetsskoleförsök som leddes av de pedagogiska experterna Torsten Husén och Kjell Härnqvist under de sista åren av 1950-talet misstolkades emellertid till fördel för sammanhållna klasser och till nackdel för uppdelning. Misstolkningen innebar att man missade att de högpresterande eleverna missgynnades av att vara i sammanhållna klasser med låg- eller medelpresterande.

I verkligheten gick resultaten i flera riktningar. Uppdelade klasser var bättre för högpresterande, men sammanhållna klasser var inte bättre för lågpresterande. Sammantaget visade Enhetsskoleförsöken att sammanhållna klasser ledde till lägre förväntningar på kunskaper, men högre förväntningar på gemenskap.

Av dessa mål valde socialdemokratiska skolfolk det senare. Hellre att alla lär känna varandra men inte lär sig så mycket än att några skiljer ut sig från flocken.

Enhetsskoleförsökens missuppfattade resultat passade de ledande socialdemokratiska skolreformatörerna väl, eftersom dessa var i linje med vad man redan ville. Reformatörerna trodde att uppdelning skulle leda till att barnen lärde sig att olika grupper presterar olika, och dessutom inte få umgås med andra socialgrupper. Enklast och mest jämlikt att alla sitter i samma klass i 9 år oavsett intresse, läggning, begåvning och flit.

Misstolkningen av resultaten avslöjades inte i tid till riksdagens omröstning 1962, och den nya grundskolan var därmed född. Ett system med 8 sammanhållna år och ett 9:e uppdelat år infördes med studieförberedande och yrkesförberedande linjer.

Radikala socialdemokratiska skolreformatörer som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal var fientligt inställda till traditionell skolgång med skilda nivåer och grupper utifrån intresse och prestationer. Uppdelning fick ske inom klassens ram där 30 elever skulle tillfredsställas av en och samma lärare, samtidigt som denna skulle individualisera undervisningen.

Arvidsson trodde på fullt allvar att skoltrötta elever skulle stimuleras av att vara i samma klass som de mest studieintresserade plugghästarna. De skoltrötta var i behov av mer intellektuell stimulans, menade han.

Hur en lärare skulle klara av att organisera flera parallella nivåer i samma klassrum och individualisera undervisningen kunde inte skolradikalen Stellan Arvidsson förklara för skeptiska bondeförbundare och kloka socialdemokrater. Han ville redan år 1962 ha 9 år i sammanhållna klasser men fick bara 8 år.

År 1962 startade den moderna svenska grundskolan, som snabbt blev ett internationellt föredöme för vad som ansågs vara dess framsynta organisation, moderna pedagogiska upplägg och sociala ambitioner.

För att klara av alla nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6. Därmed tappade Sverige 1 till 2 år i generell kunskapsnivå, men eftersom gemenskap och sociala färdigheter stod i centrum var det få som brydde sig utom realskollärarna och vissa folkpartister.

När Olof Palme utnämndes till utbildningsminister 1967 lanserade han flera skolreformer. Först avskaffades det sista uppdelade nionde skolåret så att alla elever följdes åt i 9 år. Nivågruppering tilläts bara i matematik, språk och engelska på högstadiet, något som sedan skulle avskaffas.

Vidare infördes ett helt nytt ämne, Fritt valt arbete. Denna fria veckotimme fick inte användas till läxor, extra undervisning eller att ta igen missade lektioner. Hela högstadiet förändrades till en alltmer konform ämnesmassa där varken de yrkesintresserade eller de studieintresserade fick tillräcklig stimulans. Olof Palme sade i ett samtal med några elever vid slutet av 1960-talet att man inte går till skolan för att uppnå något för sig själv utan för att vara med andra.

Vid grundskolans start år 1962 fanns tillräckligt med tid för studieförberedande ämnen i de högre årskurserna för att övergången till gymnasiestudier skulle fungera någorlunda. År 1968 minskade Olof Palme undervisningstiden för de teoretiska ämnena på högstadiet med totalt 10 timmar mot vad som gavs före grundskolans införande år 1962.

Främmande språk, svenska, kemi, fysik, biologi och matematik fick färre timmar. Vid antagning till gymnasiet skulle alla betyg räknas i lika hög grad. Matematik och fysik jämställdes med hemkunskap och teckning i antagning till naturvetenskaplig linje.

Med denna urvalsmetod kunde meritokratiska farhågor stäckas.
Utbildningsminister Palme sade i en riksdagsdebatt att utbildning har fyra övergripande syften.

1) God samhällsinvestering

2) Personlig utveckling

3) Skapa oberoende värderingar och åsikter

4) Skapa högre jämlikhet i samhället

I inget av dessa mål ingår att de studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter. Sådana kan ses som mål i sig, men för Palme var de endast medel.

Men allt gick inte som planerat för den nya grundskolan. Efter knappt ett decennium av införande av gemensam undervisning i sammanhållna klasser växte behovet av specialundervisning. Från att ha hanterat 2 – 3 procent av elever med särskilda behov på grund av handikapp eller låg intellektuell nivå växte de specialpedagogiska grupperna och insatserna till ofattbara 40 procent av hela elevantalet år 1974. Av dessa elever hade majoriteten problem med uppförandet och var skoltrötta.

Särskilda OBS-kliniker upprättades för att klara av de mest våldsamma och skolkande eleverna, men dessa kliniker kunde sällan klara av alla problem. De ideal om sammanhållna klasser som fostrade alla elever i en gemenskap som hade inpräntats i föräldrar, lärare och skolfolk det senaste decenniet motsades när allt fler elever togs ut från klassen.

En statlig utredning från år 1976 om specialundervisning fann att vissa elever skulle klara sig bättre i mindre grupper, men denna slutsats avvisades då den stred mot idealet om sammanhållna klasser. Slutsatsen blev att alla skulle tillbaka in i klassen, trots att fördelar med motsatsen dokumenterats i utredningen.

Antagningskrav till gymnasiet sänktes genom att inga särskilda kurser i matematik och engelska krävdes för att börja ett studieförberedande program, betyg gavs länge inte förrän i årskurs 8 och utvecklingssamtal ersatte betyg i tidigare årskurser.

Betygsliknande skriftliga omdömen förbjöds och föräldrar kunde förbli ovetandes om sina barns skolgång i sju år. Nationella prov infördes visserligen i årskurs 5 och 8, men de var länge frivilliga i årskurs 5.

För övrigt rättar svenska lärare själva sina egna elevers prov, så någon objektiv och kalibrerad kunskapsmätning existerar inte. Inte förrän år 2011 infördes betyg från årskurs 6.

Huruvida betyg ska sättas har varit ett stridsämne i svensk skola sedan 1970-talet. Skolöverstyrelsen, pedagogiska forskare, lärarutbildare, riksdagspartier till vänster inklusive folkpartiet och elevorganisationer hävdade att betygssättning var odemokratiskt, ineffektivt och leder till att ytliga kunskaper och uppförande bedöms.

Före detta socialdemokratiske skolministern Ingvar Carlsson sade år 1977 att betygens roll som urvalsinstrument till högre stadier kan få till följd att skolan inriktas mot att delge kunskaper och färdigheter. Carlsson menade att betygens roll som kunskapsmätare inför urval kan riskerade att dominera över skolans sociala uppgifter. Att lära sig något var alltså fortfarande en risk i skolan under 1970-talet, en oavsiktlig bieffekt som bör åtgärdas.

Men det fanns fler märkliga socialdemokratiska egenheter i skolpolitiken. Det räckte inte med att skoltrötta arbetarpojkar skulle lära sig sitta tysta och inspireras av plugghästar och att de inte skulle få börja med verkstadspraktik förrän vid 16 års ålder. Nu skulle de och alla andra elever dessutom lära sig såväl i skola som i statsmedier att teknik, naturvetenskap och matematik tjänade kapitalismens onda giriga fabrikörer och ledde till miljöförstöring.

Sedan 1980-talet har inte tillräckligt många ungdomar valt att bli ingenjörer, tekniker, läkare och naturvetare. De få studenter som startar på dessa krävande program får ofta gå ett basår eller läsa i kapp på andra sätt.

Utländska studenter klarar sig betydligt bättre, särskilt östeuropéer och asiater. Svenska studenter börjar sina studier senare i livet och tar längre tid på sig för att bli klara jämfört med andra västländers studenter. Men det fattas inte bara välutbildade ungdomar i Sverige.

Traditionella yrkesmän saknas inom svetsning, rörmokeri, elinstallationer, och andra traditionellt manliga yrkeskarriärer. Polacker och balter tar de jobb som finns och något fungerande lärlingssystem har inte funnits på årtionden eftersom fackliga studierepresentanter har ansett lärlingskap står för nära företagen.

Fackliga organisationer inom traditionellt manliga kroppsarbetaryrken har också stött den teoretisering som skett inom gymnasieskolans yrkesförberedande program, en utveckling som Socialdemokraterna har drivit på.

Ibland har tungan sluntit på socialdemokratiska partiledare som Mona Sahlin och Håkan Juholt när de öppet visat sitt förakt för okvalificerade arbetare. Därmed har de visat sig inte bara förakta utbildade yrkesmän, utan även outbildade arbetare.

I socialdemokratins efterkrigsdröm skulle alla bli radikal medelklass som familjerna Myrdal och Palme. De skulle bli offentliganställda och jobba i kontor snarare än skitiga fabriker.

Sammantaget har fokus i skolan flyttat från att förmedla ämneskunskaper till att fördriva tid i nya vagt definierade ämnen/teman/grupparbeten eller ren fritid – dock organiserad och obligatorisk.

Det bör då inte komma som någon överraskning att inte tillräckligt många elever och studenter väljer svåra ämnen och att de inte studerar tillräckligt hårt. De är inte vana vid det och samhället har befriat dem från skolan krav.

Det mest tragiska i arbetarrörelsens utbildningspolitik efter år 1945 är att den bygger på ett förakt för arbetare av alla slag och dess yrkestraditioner, särskilt manliga. Hur ett arbetarparti och arbetarnas egna fackföreningar kan få ihop detta förakt med yrkesheder och arbetarklasstolthet är en gåta. Gudmund Larsson vid LO:s skolsektion var en av de få som insåg denna paradox men ingen lyssnade då. Ett annat undantag är professor emerita och skoldebattör Inger Enkvist, som nu sitter i regeringens läroplansutredning.

Skolförsöken på 1950-talet bör upprepas, men med sju gemensamma år och sedan nivåuppdelning för åk 8 och 9 efter intresse och med praktiska varianter. Grundskolan är från början felkonstruerad, men den går att reformera. Vi gjorde det förr och kan göra det igen.

För den som önskar veta mer:

Enkvist, Inger. 2013. God utbildning och dålig. Stockholm: Gidlunds förlag
Fölster, Stefan et al. 2011. Konsten att strula till ett liv. Stockholm: Svenskt Näringsliv
Hadenius, Karin. 1990. Frihet och jämlikhet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Huntford, Roland. 1971. The new totalitarians. London: Allen Lane. [Det blinda Sverige 1972]
Larsson, Gudmund. (red) 2001. Resa i första klass. Stockholm: LO
Larsson, Hans-Albin. 2011. Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Stockholm: SNS
LÄRA Stockholm nr 4 2013
McKinsey. 2010 Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin.
Oftedal Telhaug, Alfred, Asbjørn Mediås, Odd och Aasen, Petter. 2006. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 50: 3.”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”.
Ohrlander, Gunnar. 2009. Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal förlag.