Det var en gång två judar och en reporter från Sveriges Radio som strosade runt kring Möllan i Malmö. De samtalade om judar och palestinier, om antisemitism och om krig och fred och om mycket annat smått och gott. Allting var frid och fröjd – till dess att reportern publicerade sitt reportage. Då bröt helvetet loss.

På sociala medier, i poddar och i tidningsspalter tog debatten fyr. Även kända politiker
vägde in i frågan. Det var två huvudsakliga invändningar som framfördes: dels gällande
faktapåståenden i SR-reportaget och dels gällande en av de bägge judarna: mig. Låt oss börja med den första invändningen, gällande själva faktapåståendena. Reportaget i SR syftade till att belysa den ökade antisemitismen i Sverige sedan Gazakrigets början den 7 oktober 2023.

Som stöd för detta lyfte man en rad datapunkter såsom en ökning av anmälningar om hets mot folkgrupp och, baserat på en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå), att det upplevda hatet mot judar eskalerat och att judar i större utsträckning väljer att isolera sig inom den egna gruppen där man kan känna sig trygg. Ytterligare en punkt togs dock upp: att fler judar väljer att lämna Sverige. Just detta blev i det efterföljande drevet starkt ifrågasatt, däribland på Aftonbladets kultursidor av historikern Rasmus Fleischer.

Att just Fleischer valde att rycka ut och fokusera på denna uppgift om en påstådd judisk
exodus är anmärkningsvärt. Fleischer är tämligen sparsam i sitt skrivande och hör inte till de högprofilerade i den palestinistiska kampen. Faktum är att han tidigare visat prov på för vänsterkretsar atypiska positioner, som till exempel stöd för Israel i kriget mot Hizbollah 2006.

Jag vill vara tydlig med att Fleischer har tekniskt sett rätt i åtminstone delar av sin kritik. Brå-rapporten citerade, som han påpekar, en FRA-rapport som bygger på en öppen webbenkät, och den kan absolut ifrågasättas. Det är rent teoretiskt möjligt att, som Fleischer framhåller, en grupp ”högerradikala” utgav sig för att vara svenska judar och fyllde i enkäten med svar som bekräftade deras egen ideologiska berättelse.

Det stämmer också, som Fleischer konstaterar, att även om utvandringen från Sverige till
Israel fördubblades under 2024, så behöver det inte i första hand röra sig om judar. Det kan lika gärna handla om araber, eller för den delen kineser. Allt är möjligt i teorin.

Men detta är inte heller kärnan i SR-reportaget. Poängen var att lyfta fram att fler och fler svenska judar inte mår bra i Sverige. Att fler och fler inte känner sig trygga. Att det förhåller sig så är väletablerat, bland annat genom undersökningar från Judiska Centralrådet och forskning vid Segerstedtinstitutet. Det är också en självklarhet för alla som lever i det judiska Sverige. Detta samtal förs i familjer, bland vänner, på internetforum och i de judiska församlingarna.

SR valde att illustrera detta med några exempel. Möjligen kunde vissa formuleringar ha varit mer precisa. Jag tror faktiskt inte att 40 % av svenska judar seriöst överväger att lämna landet. Men det spelar heller ingen roll. Det kan vara 25 % eller 55 %. Och avsikten kan vara mer eller mindre konkret. Men att den typen av samtal förekommer, samtal som visar på bristande trygghet och känsla av tillhörighet i det svenska samhället, det är solklart.

Därför är jag intresserad av en annan fråga. Jag undrar vad som egentligen fick Rasmus Fleischer att engagera sig i detta. Varför valde han, istället för att fokusera på helhetsberättelsen, angripa den akademiska validiteten i vad som faktiskt bara var en i raden av indikatorer på att judar inte längre mår bra i Sverige? Fleischer påstår att det handlar om ”källkritik”.

Det är såklart omöjligt att med säkerhet veta vilka Fleischers verkliga motiv var. Det är också mindre intressant. Men hans engagemang ägde rum i en bredare kontext som blev tydlig genom den mediala storm som SR-reportaget orsakade. Det är inom ramen för denna kontext som Fleischers inlägg bör förstås.

SR-reportaget berörde uppenbarligen en kritisk nerv i den svenska politiska diskursen, en nerv som också är kopplad till den större kulturkampen som rasar i västvärlden. Det handlar om invandring och invandrare, speciellt muslimska sådana. Detta är en av de huvudsakliga konfliktlinjerna kring vilken den politiska vänstern och högern i vår tid orienterar sig. Det är en fråga som är definierande för varje grupp.

När svenska judar berättar om hur man mått efter den 7 oktober är det inte bara en berättelse om judar. Det är också en berättelse om Palestinarörelsen, om de veckoliga massdemonstrationerna, om de politiska symbolerna och slagorden och om samtalen i sociala medier och om rapporteringen i media. Allt detta drivs och bärs till stor del av invandrare med ursprung i Mellanöstern och av den radikala vänstern. Att berätta om svenska judar som mår dåligt av detta reflekterar alltså illa på Palestinarörelsen och därmed på hela vänstern inklusive Socialdemokraterna som behöver stöd från dessa krafter för att nå regeringsmakten.

Naturligtvis är det precis det motsatta från högersidan som tar varje chans att beskylla
vänstern för tolerans av antisemitism, samtidigt som man själv trots regeringsställning
knappt gjort någonting överhuvudtaget för att på allvar förbättra tillvaron för svenska judar.

Det är i det stora hela ett osmakligt instrumentaliserande av både judar och muslimer/araber, från bägge sidor av politiken. Men hyckleriet gör inte sprängkraften i denna samtidspolitiska sprickzon mindre explosiv. Reaktionen från vänstersidan talar sitt tydliga språk. SR-reportaget handlade för dem inte om hur svenska judar mår. Det var högerpolitik. Den var ett slag mot Palestinarörelsen och mot araber, muslimer och vänstern i stort. Och ett slag för Sverigedemokraterna.

Jag nämnde att vänsterkritiken kom med två infallsvinklar. En vände sig alltså mot mig som person. Jag är nämligen i hög grad politiskt engagerad för Israel och jag framför öppet en för svensk diskurs tämligen radikal hållning. Jag är för ”bosättningar”. Jag är för kriget i Gaza. Jag menar att den israeliska krigföringen är exceptionellt återhållsam jämfört med andra krig i urbana miljöer. Jag ser också kriget som en del av en drygt hundraårig konflikt mellan judar och araber och har varit tydlig med att jag ser de palestinska araberna som ”förövarna” i denna konflikt. Fokus menar jag bör vara på de kollektiva politiska subjekten, folken, inte på en eller annan organisation. På grund av detta ifrågasattes min medverkan i SR-reportaget.

Vänstertidningen Dagens ETC gick så långt som att i en ledare titulera mig ”rasistisk agitator” och menade att jag inte borde ha fått medverka överhuvudtaget. Huruvida min kritik av den palestinska nationella rörelsen är att förstås som rasism är en annan fråga, väl värd en artikel i sig. Men att man inom en rörelse som ser sig som antirasistisk ifrågasätter och relativiserar upplevd antisemitism såsom Dagens ETC gjorde, utan att ge mig tillfälle att kommentera, det om något illustrerar hur långt polariseringen gått och hur ihålig antirasismen är när det gäller judar.

Rasistiska påhopp bör fördömas oavsett vilka politiska uppfattningar den som utsätts för rasismen må ha. Utan om och utan men. Det är något av ett lackmustest för en antirasistisk rörelse när rasismen vänder sig mot någon som man menar har förkastliga åsikter. Här får vi säga att den svenska vänstern med Dagens ETC i spetsen har misslyckats totalt. Det är ingen konst att stå upp för sina politiska allierade. Men det är utmanande att stå upp för någon som jag. Så utmanande att de uppenbarligen inte var förmögna till det.

Rasmus Fleischer är däremot alltför sofistikerad för att hemfalla åt så här uppenbart hyckleri. Jag vill också tro att han genuint skulle tycka att även politiska meningsmotståndare förtjänar skydd mot rasism. Men uppenbarligen var de politiska implikationerna av de frågor som väckts genom SR-reportaget så pass allvarliga att han motiverades till engagemang. Fleishers strategi var då: fokusflytt. Låt oss prata siffror och metodologi istället. Sådant som det inte finns den minsta anledning att gräva ned sig i när det gäller påståenden om svält Gaza eller om rasism bland Sverigedemokrater var här däremot ytterst viktigt.

Fleischer avslutar pliktskyldigt med att konstatera att oavsett om siffrorna som rapporteras stämmer så är antisemitismen oacceptabel och bör bekämpas. Jo, jag tackar. Det vore ju oerhört om han inte bemödat sig om att medge ens detta. Men antisemitism är inte ett abstrakt begrepp som existerar i en Platonsk idévärld. I alla fall inte för de judar som drabbas. Antisemitism är konkreta idéer som torgförs och faktiskt handlingar som utförs.

Ytterst handlar det om våld och förtryck. För att peka på och bekämpa antisemitismen i den verkliga världen behöver vi se hur det yttrar sig och vilka som driver den och vilka effekter den får. SR-reportaget beskrev den verklighet som vi som lever i det judiska Sverige vet är sann: att judar inte längre mår så bra i Sverige, och att det beror på palestinismen. I ett sådant läge valde Fleischer att flytta fokus och diskutera ”källkritik”. Det har gått långt när även en annars seriös intellektuell som Fleischer orienterar sig enligt den vänsterpolitiska karta där antirasism, när judar är de utsatta, underordnas den politiska maktkampen.

Yair Elsner
Senior fellow på tankesmedjan Habayta