Muslimernas antisemitism är inte som vänsterns, grundad i ett moraliskt korståg, utan snarare i frågan om utvaldhet. I Bibelns text står det att Abraham fördrev Hagar och Ismael på uppmaning av sin fru Sara (1 Mos. 21:9-20) och riktigheten i detta val bekräftas av Gud som uppmanar Abraham att hörsamma sin fru. Gud utlovar å andra sidan att Ismael kommer göras till ett stort och mäktigt folk, men att ”mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom” (1 Mos. 16:12, översättning Svenska Bibelsällskapet). Istället blir det den yngre Isak, som är länken till det judiska folket, som får ärva patriarken Abrahams monoteistiska mission.

Detta narrativ suddas ut i Koranens återberättelse av Bibelns berättelse. I stället är det Ismael som får ärva Abraham och hela den muslimska ersättningsteologin grundas i detta. Abrahams ättlingar, som blir lovade det Heliga Landet, det vill säga Landet Israel, blir istället Ismaels och hans ättlingar muslimerna.

Kampen om Landet Israel blir därför en kamp om utvaldheten, där det blir Ismael som ska ärva Landet Israel och inte Isak. Om man sedan lägger till en väldigt lång historia av muslimsk dominans i Mellanöstern, men mer specifikt av Landet Israel, blir kopplingen än tydligare, att muslimerna ansåg sig själva rättfärdigade om att det var dem som var utvalda av Abraham och inte bara fick ärva hans spirituella mission utan även det land som utlovades till hans ättlingar. Landet och den spirituella missionen var intimt sammankopplade.

Muslimska länder har ingenting till övers för västerländska koncept som mänskliga rättigheter och krigsföring enligt Geneve-konventionen. Inget av deras länder bryr sig om detta och har aldrig gjort det heller. Att utmåla Israel som den moraliska boven är enbart en rökridå för att täcka upp den förödmjukelse som återerövrandet av Abrahams utlovade land, och den symbolik detta har för dem, innebär. Under århundraden hade judarna levt som dhimmis i de muslimska länderna, en andra klassens medborgare som också lovades beskydd mot utplåning.

Detta var också kristendomens inställning gentemot judarna under väldigt många århundraden, men efter att judarna kom tillbaks till Landet Israel efter den 2000-åriga exilen uppdaterades teologin, och till och med den förra påven - Påven Franciskus - bekräftade att judarna fortfarande har ett förbund med Gud (och då ska vi inte ens tala om de evangelistiska inriktningarna inom protestantisk kristendom som tillskriver återbördandet av judisk kontroll av det Heliga Landet ett stort religiöst värde).

Men Islams teologi har inte uppdaterats i samma utsträckning som kristendomen, och därför ser vi fortfarande en icke-acceptans bland många muslimer inför det historiska faktum att judarna inte längre är andra klassens medborgare i muslimska länder och dessutom har kommit att erövra ett land som sedan 600-talet, med temporära uppehåll för korsfarare och det brittiska imperiet, har varit i muslimska händer.

En självutplånande allians

Ett exempel på Islam-vänsteralliansen som fick stor inverkan på frånvaron av fred i Mellanöstern och det nuvarande kriget vi ser mellan just Israel och Iran, samt Irans allierade Hamas, Hizbollah och Huthierna, är den muslimska revolutionen i Iran 1979. Denna politiska revolution som ledde till störtandet av den västvänlige härskaren Shahen av Iran föregicks av ett samarbete mellan den politiska vänstern och islamisterna i Iran. Shahen hade infört kvinnlig rösträtt och olika jordreformer men ansågs för västvänlig av både den sekulära vänsteroppositionen samt av islamisterna. Demonstrationer, strejker, massmöten i moskéer riktade mot regimen skedde i samverkan mellan vänstergrupper och islamister. När Shahen störtades 1979 tog islamisterna snabbt makten och började rensa ut och rentav förfölja vänsteraktivister, vilket ledde till fängslandet och dödandet av tusentals människor. Efter 1983 fanns ingen tillåten politisk vänster i Iran.

Det är därför extra ironiskt att i Vänsterpartiet ser vi svenska iranier som Noshi Dadgostar och Ali Esbati, vars familjer flydde mullornas islamistiska regim, fortsätta sin socialistiska kamp mot Israel i det fredliga Sverige (i Esbatis fall ingick stöd till palestinska terroristorganisationen PFLP) och driver en politik som är fientlig till Västs intressen i sitt motstånd mot NATO-medlemskap. Historien upprepar sig med andra ord.

Som det iranska exemplet visar och som vi ser över hela den västerländska världen och även i Sverige har Islam-Vänsteralliansen långtgående konsekvenser för världspolitiken och den inhemska politiken i flertalet länder runtom i världen.