Kulturer har alltid varit i rörelse. Vad människor odlat, jagat och delat har inte bara mättat magen utan också byggt identitet. Att säga att svensk kultur inte finns tyder snarare på bristande historiskt minne. Kultur blir lätt osynlig för den som vuxit upp i den. När något känns självklart upphör det att märkas. Men det vi äter, det vi firar – där finns kulturen. Precis som flodkräftan en gång höll på att försvinna kan också en kultur gå förlorad.

Snart dukas kräftskivor upp i trädgårdar och på bryggor. Bord fylls med dillkokta kräftor, ostpaj och snaps. Sånger sjungs i skymningen, ljusslingor speglas i vattenytan. Men många unga svenskar och invandrare kommer inte att vara där. De känner inte samhörighet med ritualerna, kan inga snapsvisor, har ingen känslomässig koppling till det som försvann med kräftpesten. Det är inte deras fel. Men vad händer när vi slutar minnas det som en gång fanns – när smaken av en kultur inte längre känns igen?

Lomfors och kulturen som aldrig fanns

Överintendent Ingrid Lomfors vid Forum för levande historia har ofta lyfts fram som en person som ifrågasatt svensk tradition och kultur. Under ett seminarium 2015 med titeln Sverige tillsammans uttryckte hon att det inte finns någon svensk inhemsk kultur och att inget traditionellt svenskt går särskilt långt tillbaka i tiden. Detta framfördes som en av huvudpunkterna i hennes presentation och skrevs upp på tavlan inför deltagarna.

Hennes budskap var att det saknas en svensk kultur som kan spåras tillbaka till urminnes tider. Uttalandet väckte starka reaktioner. De konservativa blev arga. Socialisterna blev ännu argare. Men mest arg blev journalisten Henrik Arnstad, som menade att Kristdemokraternas ledare Ebba Busch återgav ett falskt citat hämtat från rasistiska hatsajter, då hon i Aftonbladet kritiserade Lomfors. Arnstad ansåg därför att hon borde slängas i fängelse.

Vad är kultur?

För att förstå denna konflikt måste vi först närma oss vad begreppet kultur egentligen innebär. Ordet härleds ofta till den romerske senatorn Cicero, som år 45 före Kristus använde bruksmetaforen cultura animi för att beskriva människans medvetandeutveckling. Att kultivera något betyder här att vårda och förädla det.

I vardagligt tal syftar kultur ofta på inlärda normer i mänskliga samhällen och utgör summan av vad människor inom ett visst sammanhang uppfattar som sin tillvaro. Enligt socialantropologisk forskning tar sig dessa beteenden uttryck i yttre, synliga former – kläder, seder, mat. Det är här kräftskivan kommer in. Det är detta som vanligen avses när man talar om kultur. Men det är bara toppen av isberget.

Under ytan finns djupare kulturlager som utgör själva medvetandets ramverk. Dessa strukturer formar hur människor tolkar sin omvärld, och påverkar också hur mat upplevs, värderas och ges mening. Vad som anses gott, vad som uppfattas som fest, vad som känns tryggt eller motbjudande vid ett matbord är aldrig enbart biologiskt – det är djupt kulturellt och historiskt förankrat.

Det tog mig själv lång tid och en ukrainsk fru att som 80-talist förstå att Lätta inte är smör – och att riktigt smör faktiskt är godare. Kalles Kaviars gamla antireklam, där vår märkliga kaviar bjuds till intet ont anande japaner och jamaicaner, visar också detta.

I ett historiskt perspektiv formas det som senare uppfattas som ett färdigt kulturellt fenomen under lång tid. Kräftskivan, till exempel, bär spår av sensommar, industrialiseringens fritid och bondesamhällets gemensamma kalas. Den är inte evig, men den har ett ursprung och en berättelse.

Historiens matkulturella arv

Det är just denna förväxling som gjorde att Mona Sahlin i början av 2000-talet hade svårt att förklara vad svensk kultur är. Det vittnar om en form av hemmablindhet. I det grekiska templet i Delfi stod orden ”människa känn dig själv”. Den som inte känner sig själv kan inte heller förstå andra.

Detta märks särskilt i mötet med andra matkulturer. När någon stolt serverar kräftor och en annan reagerar med avsmak, krockar inte bara smaker – hela system av vanor och värderingar möts. När det egna, oreflekterade medvetandet kolliderar med andras beteenden uppstår inte bara förvirring. Själva kommunikationen mellan människor riskerar att bryta samman.

Lomfors har rätt i att svensk kultur inte går tillbaka till urminnes tider. Genom historien har vi ätit olika maträtter, brukat olika jordar, firat olika högtider. Men det gäller alla kulturer. Ingen står stilla. Alla har formats i möten, förändrats över tid och anpassats.
Avsikten är ofta att motverka nationalism genom att betona kulturens föränderliga karaktär. Därför påpekas gärna att potatisen kommer från Sydamerika, köttbullar från ottomanska riket och att kräftkokning i saltvatten har rötter i kontinentala traditioner snarare än i ett gammalt svenskt arv.

Kräftskivans historia

Kräftskivan som vi känner den i dag med långbord, papperslyktor, sånghäften och snapsvisor växte fram i början av 1900-talet. Men själva ätandet av kräftor har äldre rötter. Seden kom från kontinenten, särskilt Tyskland och Frankrike, där kräftor länge betraktats som en delikatess. Under 1500- och 1600-talen tog svenska adelsmän och kungahuset in kontinentala matvanor, och kräftor förekom i hovets festmåltider, ofta tillagade med vin och örter i fransk eller tysk stil.

Under 1700- och 1800-talen spreds seden till borgerskapet, där kräftor serverades kalla, ibland i gelé, vid eleganta middagar. Först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev kräftätandet folkligare och mer särpräglat. När ett statligt förbud mot kräftfiske infördes 1878, med slutdatum 7 augusti, uppstod en årlig förväntan. Kräftpremiären blev en social händelse. Det var då kräftskivan växte fram – som ett resultat av svensk lagstiftning.

Ett genant missförstånd kring kulturens djup är när man påpekar att dagens kräftor ofta är turkiska eller kinesiska. Det stämmer som handelsfakta, men säger inget om kräftans kulturella betydelse i Sverige. På liknande sätt gjorde Åhléns bort sig under 2010-talet när de i en julkampanj försökte slå hål på ”myten om den svenska julen” genom att peka ut jultomtens turkiska rötter och julbordets utländska ingredienser.

Sådana försök att dekonstruera kultur genom att spåra varje inslag till ett yttre ursprung missar helheten. Kultur är inte en lista över ursprung. Den är ett sammanhang, en berättelse, en praktik – och kräftskivan är ett tydligt exempel på just detta.

Människa, känn dig själv

Varför väljer då en historiker en så klumpig formulering som att det inte finns någon inhemsk svensk kultur? Och det på ett officiellt evenemang som med stor sannolikhet riskerar att spä på polarisering snarare än att minska den? Snarare än en övertygelse om att svensk kultur inte existerar, tror jag det handlar om en vilja att markera mot – och provocera – sina motståndare. En sorts politisk luften är fri-lek.

Att svensk kultur existerar borde vara självklart. Vi talar om subkultur, populärkultur, företagskultur, matkultur – alla är uttryck för hur människor formar gemensamma sätt att leva och tänka. Ingen skulle hävda att det inte finns någon svensk hiphopkultur bara för att den inte fanns på medeltiden. På samma sätt borde det vara okontroversiellt att tala om svensk kultur inom ramen för västerländsk civilisation.

Att förneka kulturella skillnader i hopp om att undvika konflikt är varken konstruktivt eller hållbart. Tvärtom försvårar det förståelse och fördjupar klyftor. Den som inte ser sin egen kulturella utgångspunkt saknar också redskap att problematisera sina tolkningar och vanor – även när det gäller traditioner, umgänge och mat. Kännedom om den egna matkulturen är inte bara nostalgi utan ett sätt att orientera sig i världen.
Den som aldrig funderat över varför man äter sill, julskinka eller kräftor vid särskilda tillfällen har svårt att förstå varför andra gör annorlunda. Och utan utövare – utan någon som smakar, minns och för vidare – försvinner en kultur och blir något annat.

När försäljningen och utlåningen av Astrid Lindgrens böcker sjunker och Svenska Dagbladet rapporterar att nationalklenoden inte kan konkurrera med Paw Patrol, väcks frågan: vad håller ihop ett samhälles berättelser? Vad är ett Sverige där Paw Patrol och tacos är mer närvarande för barn än Kalles julafton och kaviar?

Fast kanske är det inte där den stora faran ligger. Kulturell gemenskap kräver inte etnisk likriktning. Det är fullt möjligt att dela referensramar utan att ha samma bakgrund. Men den mångkultur som i dag växer fram utan ömsesidig förståelse riskerar att bli ett lapptäcke av parallella enklaver där människor lever sida vid sida utan kontakt. Vi äter bara vår egen mat, firar våra egna högtider och ser aldrig in i varandras världar. Hur många invandrare kommer till exempel att delta på din nästa kräftskiva?

Människa, känn dig själv.

Carl-Mikael A. Teglund

Doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet