Från början av 2000-talet och fram till antagandet av principprogrammet 2011 pågick återkommande diskussioner inom Sverigedemokraterna om hur idégrunden hade sett ut och skulle se ut framöver. När Jimmie Åkesson tog över som partiledare 2005 kunde en mer genomtänkt riktning för partiet ta form. Fram till dess hade partiets ideologiska grunder pendlat mellan mer rumsrena nationalistiska ansatser och strömningar som behövde rensas ut.

Det var inte självklart att Sverigedemokraterna skulle kalla sig för konservativa och än mindre så att begreppet ”socialkonservatism” skulle komma att användas. Dessutom var man tvungna att lösa hur nationalismen kom in i idégrunden. Till slut kom man alltså att landa i hänvisningar till historiska personer som Teodor Holmberg och Benjamin Disraeli. Men varför den senare?

Benjamin Disraeli (1804-1881) var en brittisk politiker och författare av judisk härkomst. I två perioder var han brittisk premiärminister. Disareli betraktas allmänt som historiskt viktig inom den socialkonservativa strömningen, men av minst lika stor betydelse i fallet Sverigedemokraterna är vad som kom att kallas ”one-nation conservatism” som kan ses som en del av Disraelis socialkonservatism.

En sak som Holmberg och Disraeli har gemensamt är försöken att hantera sociala förändringar kopplade till framväxten av arbetarklassen. För Holmbergs del fanns möjligheten att hämta inspiration från England och Tyskland gällande detta men trots det lyckades svenska socialdemokrater få ensamrätt på allt som rör arbetarklassen. Disraeli var mer framgångsrik i sin politik för ett enat land på konservativ grund som inte lät sig splittras i klasser.

Det konservativa som dessa personer hade gemensamt var försök att balansera olika samhällsgruppers intressen. Detta innebar också ett annat vägval än vad samtida och senare tiders konservativa ibland gjort i ekonomiska frågor. Det är av vikt för denna form av konservatism att välstånd kommer alla inom nationen till del. En samhörighet där nationens medborgare och intressegrupper har ansvar för varandra ska gälla.

När jag gick i den svenska skolan fick jag höra av läraren att den här typen av socialkonservatism var en strategi från de konservativa för att vinna stöd från arbetarklassen. Visserligen ägnar sig alla politiker åt strategiskt tänkande men att socialkonservativa egentligen inte vill arbetarklassen väl är en socialistisk myt. Naturligtvis är det möjligt att vara socialkonservativ och vilja alla i samhället väl. Det är för övrigt också möjligt att vara klassiskt liberal och vilja alla i samhället väl.

Vad gäller Sverigedemokraternas val av begreppet socialkonservatism och att hänvisa till Benjamin Disraeli är samhörigheten mellan arbetarklassen och övriga samhället (inte minst den borgerliga klassen) av stor betydelse. In i vår tid finns viljan att ena arbetare och medelklass. Eftersom Sverigedemokraterna har lyckats få stöd bland särskilt manliga LO-medlemmar tycks det som att detta delvis har lyckats.

Dock är vår tids värld en annan än Disraelis. Dagens socialkonservatism och one-nation conservatism kan inte vara samma som på hans tid. Dagens risker för splittring och konflikter i samhället är delvis samma och delvis andra än vad de var i Storbritannien på 1800-talet. För socialkonservativa gäller att i varje tid göra sina analyser på nytt. Det är vad många sverigedemokrater försöker göra.

I borgerliga kretsar har på senare år ibland förekommit att man säger att Sverigedemokraterna är socialdemokrater just på grund av denna syn på svenskars skyldighet att ta ansvar för varandra. Detta är, när det är uppriktigt menat från den som säger det, ett missförstånd. Socialkonservatism och socialdemokrati kan så klart ha beröringspunkter gällande utformningen av vissa delar av socialförsäkringssystemet, men det gör inte att andra skillnader upphör.

Det tycks som att vi de senaste åren haft en stark rörelse till förmån för one-nation conservatism långt in i borgerliga och kanske även socialdemokratiska kretsar. Vi lever i oroliga tider då svenskar måste hålla ihop för att inte råka illa ut. Försvaret stärks och hela samhället förutsätts sluta upp kring vår gemensamma trygghet på alla områden. Den på senare år så omhuldade ideologin om det mångkulturella samhället tycks vara på väg att även i borgerliga kretsar dö. Nu talar alla om behovet av det gemensamma.

Den största risken för osämja mellan borgerliga partier och Sverigedemokraterna är kanske trots allt trygghetssystemen och skatterna. När röken från kulturkriget skingras är det i de frågorna som Moderaterna och Sverigedemokraterna måste hitta en jämkning som fungerar för dem båda.

Teodor Gustafsson

Författare, aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar