Essä: Tre feministiska myter, del 2. ”Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp”

Kvinnor och män som kollektiv består av olika unikt handlande individer med olika livsöden, som t.ex. en hemlös man respektive en högt avlönad kvinna som skapar lagar i en demokratisk församling eller fotsoldater som dör i tusenden för sitt land medan generalen och den kvinnliga försvarsministern sitter säkert i en bunker eller hundratusentals manliga borgerligt inklinerade medborgare som lider under lagar skapade av en kvinnodominerad vänstermajoritet i riksdagen. Detta är inte harmlösa undantag från en ”regel” utan centrala komponenter med avseende på det man talar om, d.v.s. makt i betydelsen ”överordning”.

En grupp kan inte existera som maktägande grupp utan en majoritet av individer som utgör dess empiriska innehåll. Dessutom är varken politisk eller ekonomisk makt de enda maktrelationer som betyder något i ett mänskligt samhälle.

De empiriska bevisen mot denna radikalfeministiska spekulation om ”överordning” är förstås överväldigande genom allt ifrån kvinnlig dominans på högskolor, inom viktiga medier som public service och inom t.ex. rektorsväsende, domarkåren, partiledarkåren i Sverige och män som sliter hårt för sin kvinna och sin familj. Vidare kan vi ta könsbalansen inom hemlösa och de som sitter i fängelse, de som dör mest av arbetsplatsolyckor, tar självmord, råkar ut för brott och dödligt våld, dör tidigare i genomsnitt med mera i en lång lista. De är alla män och vore de ”överordnade” kvinnor skulle de förstås låta sistnämnda ta de smällar de i stället själva får ta, vilket om något indikerar att de istället är mentalt underordnade kvinnor eller snarare vill skydda dem från så mycket elände som det går – vilket är evolutionsmässigt logiskt.

Att överhuvudtaget tala om en ”överordning” som ett av mannen/”patriarkatet” konstruerat system i ett modernt västland är befängt. I en fri marknadsekonomi med en någorlunda fri arbetsmarknad råder meritokratisk konkurrens om yrken, företagsprojekt och prestationer generellt. Resultatet av detta blir olika kompetenshierarkier, där de mest drivna (såvida de inte kommit fram genom kvotering, korruption eller annan brottslig verksamhet) når toppen, oftast till ett högt pris av tid och ansträngning.

Identitetspolitikens och intersektionalismens kollektivism och rangordning av goda/onda – av vilka ”den vite mannen” enligt överordningsteorin tronar på toppen som Sauron – är lika ogenomtänkt/korkat som maliciöst konfliktskapande.

Många olika ”makter”

Vidare utövar ingen ”makt” bara på grund av en hög ekonomisk eller politisk position: det finns makt eller snarare inflytande och påverkan på olika nivåer, som moraliskt föredöme, genom en beundrad egenskap eller genom kärlek. Vi skulle kunna kalla detta för moralpsykologisk makt, men egentligen är ”makt” helt fel ord. Använder vi det spelar vi på radikalfeministernas och identitetsideologernas planhalva. Istället ska vi tala om inflytande och påverkan. Verklig och odiskutabel makt tillfaller lagstiftarna och/eller de som har kontroll över ett våldsmonopol, men även dessa är, som framgått ovan, påverkade av andra moralpsykologiska inflytelser.

Den hederlige medborgaren anstränger sig inom lagens råmärken i sitt arbete och i sina handlingar och får då en belöning för detta – eller inte. Garantier ges inte. Moralpsykologiskt inflytande är däremot viktigt i det civila samhället och i mänskliga relationer. Detta är ett ständigt pågående spel (det finns inga fixerade ”maktordningar”) mellan människor inom och mellan könen, och mest sker detta spel i enlighet med den evolutionspsykologiska modell som ovedersägligen säger att det på gruppnivå föreligger faktiska skillnader i beteende, preferenser och karaktärsdrag mellan män och kvinnor, vilket sedan förklarar den observerbara skillnaden i utfall mellan yrken och beteenden både i livet och på arbetsmarknaden.

Att kvinnor utövar mycket informell makt, särskilt i den viktiga inre cirkeln (familj, relationer, kultur, påverkan på mannens beteende), är därför logiskt och förväntat, medan mannen agerar mer i den yttre cirkeln (materiellt byggande, försvar och politik, kultur, beskydd av kvinnor och barn), eftersom det generellt sett är hennes och hans evolutionsbetingade och därmed favoriserade beteendeinklinationer. Enskilda undantag finns alltid, men de är, i motsats till det endimensionella feministbegreppet ”överordning”, inget som påverkar det statistiska utfallet.

Därmed inte sagt att kvinnor inte kan delta på mannens vanliga områden, men försåvitt man inte tvingar dem eller aktivt kvoterar dem kommer endast en liten minoritet att välja det som de nivellerande jämställdhetsaktivisterna önskar, på samma sätt som en liten minoritet män kommer att välja (om de har möjlighet) att bli språkpedagog eller småbarnsskötare. Det är också precis det som den empiriska verkligheten visar. Att det är mångdubbelt fler kvinnor som väljer språk- och vårdyrken och mångdubbelt fler män som väljer byggande och ingenjörsyrken är således ingen konspiration av ”patriarkatet” utan ett resultat av just dessa genetiskt betingade skillnader på gruppnivå. Detta illustreras också av den så kallade jämställdhetsparadoxen: ju friare män och kvinnor är att välja väg, desto tydligare framträder de medfödda skillnaderna på gruppnivå.

Tesen falsifierad

Således: exit ”överordningen”. Begreppet är både empiriskt och logiskt falsifierat. Det som återstår är ett dåligt maskerat begrepp för radikalfeministisk entrism i den politiska apparaten: att få makt för att kunna ge sig själva maktpositioner och därefter forma lagstiftningen, med allt från ”jämställdhetsintegrering” (= manlig dominans inom ett område är något orättfärdigt skapat och något ont, dock inte alls lika ont om det är tvärtom, d.v.s. kvinnlig majoritet eller dominans, vilket t.ex. visas med all önskvärd tydlighet i boken Det nya matriarkatet) till krav på myndigheter att ta in ”fler kvinnor” med olika satta procentmål eller alternativa kvoteringsinstrument samt även sådan gravt rättsosäker lagstiftning som samtyckeslagen. I grunden en politik som är direkt motsatt en liberal och frihetlig feminism (likhet i möjligheter med respekt för olika utfall) och helt motsatt både ett betraktande av medborgaren som havandes agens (respektera hennes livs- och yrkesval) och den meritokrati och rättssäkerhet som byggt västerlandets välstånd.

Denna gravt kollektivistiska, antimeritokratiska, medborgarförminskande och illiberala lagstiftning måste därför i frihetens, värdighetens och jämlikhetens namn rullas tillbaka. Statens legitima uppgift är att skydda individens rättigheter och motverka brott. Att aktivt försöka åstadkomma en viss statistisk könsfördelning är motsatt individuell frihet, biologiska realiteter och meritokratiska principer.

P.S.
Nästa gång går vi djupare in på myten om myten om ”könen som social konstruktion”.
Missade du nummer 1 i denna essäserie i tre delar så hittar du den här.

Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys samt ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden/On Civil Peace, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok samt Den svenska statsideologin.