Facebook noscript imageEssä: Vänsterns antisemitism
Opinion
Essä: Vänsterns antisemitism
Demonstranter i antiisraeliska/propalestinska demonstrationer. Arkivbild. Foto: Bulletin
Demonstranter i antiisraeliska/propalestinska demonstrationer. Arkivbild. Foto: Bulletin

Vänsterns rabiata Israel-kritik är ingen slump. Den är del av en urgammal kamp mot den absoluta moral som judendomen representerar, skriver Tobias Goldman i en essä.

Det är många som förundras över intensiteten i det fokus som konflikten mellan Israel och Islam har men väldigt få anstränger sig tillräckligt för att gå till botten med vad intensiteten härrör från.

För att förstå vad det är med denna konflikt som helt och hållet överskuggar konflikter där långt fler människor förolyckas måste man gå hela vägen tillbaka till antisemitismens ursprung.

I Bibeln var det Jakob som valdes att fortsätta det förbund som Isak hade ärvt från Abraham. Esau, Jakobs storebror, gillade att jaga, och valde bort förstfödslorätten i utbyte mot en måltid.

Den judiska Toran var det första gudomliga dokumentet som kom till världen, där begränsningar på mänskligt beteende infördes. Många av judendomens bud handlar om vad du inte får göra i förhållandet med din medmänniska; i den ekonomiska sfären, i sexuella relationer och i diverse maktrelationer.

In kommer Hellenismen som gör en differentiering mellan kropp och själ, filosofi och kroppsdyrkan, och utmanar judendomens syntes av kropp och själ (som bland annat representerades av omskärelsen, som ansågs vara en styggelse enligt Hellenismen) och omhuldar rent allmänt en slags hedonism.

Denna hedonism lever vidare i Romarriket och har blivit som ett västerländskt kulturarv sedan dess. I Mackabéernas bok finns beskrivet det krig som utfördes mellan judarna och hellenisterna och mot romarriket gjorde judarna uppror tre gånger på grund av religiöst förtryck.

Till slut blev judarna helt förvisade från Landet Israel på 70-talet e.v.t. Kristendomen ville göra sig av med de judiska buden och ha en trosbaserad religion och där fortsätter antisemitismen under många århundraden fram till Upplysningseran.

Upplysningseran öppnade upp samhället för den judiska gruppen men påbörjade istället sin egna antisemitiska tradition, bland annat i form av filosofen Voltaire (enligt Voltaire var judarna ett exempel på ”religionens fördärv” och var ”vidskepliga och barbariska”).

Napoleon och Marx tyckte att judarna skulle assimileras bort som distinkt kultur för att kunna erhålla en plats i det nya samhället. Upplysningseran ville frigöra människan från de normer och det maktmonopol som den kristna kyrkan hade pådyvlat samhället.

Som reaktion mot Upplysningseran kommer fascismen som helt vill göra sig av med de judisk-kristna värderingarna och återgå ”till den naturliga ordningen” i inspiration av Nietzsche, där den starke i samhället fick göra vad den vill med den svage.

Fascismen, och speciellt nazisterna, ser just Bibelns begränsningar på beteende som huvudproblemet, vilket klargörs av Hitler i Mein Kampf och i sina tal där han förkunnade att judarna uppfann det moraliska samvetet och den moraliska världsbilden.

Efter Andra Världskriget frodas istället de postmodernistiska tankeströmningarna, främst från 1960-talet framåt, där de gamla ”ismerna” överges till förmån för hyperindividualism, identitetspolitik, radikalfeminism (fjärde vågen), grön tillväxtfientlig politik och så vidare.

Men trots judarnas aktiva medverkande i dessa olika rörelser så slipper de inte undan, eftersom de som kollektiv fortsätter att förkroppsliga tanken om absoluta värden för begränsningar för moraliskt beteende, något som absolut inte går att förena med postmodernismen, där alla får ha sin egen sanning.

Ett centralt steg i att undergräva Toran och den absoluta moralen är att få ner det judiska folket från den upphöjda moraliska positionen den tilldelas i dessa skrifter. För kan man få ner Torans utvalda folk från sin upphöjda moraliska position, kan man undergräva det etiska och moraliska kodex som förknippas med detta folk.

Det är i detta sken vi bör se just Vänsterns demonisering av Israel vars syfte är att konstant försöka utmåla denna stat som omoralisk och orättfärdig.

Den moraliska vikt som tillskrivs kampen mot den absoluta gudomliga moralen som judarna undermedvetet representerar är så stor att ett av de viktigaste ställningstaganden som den globala vänsterrörelsen idag gör är den politiska kampen mot den judiska staten.

Det finns idag inga vänsteraktivister eller vänsterregeringar (socialdemokratiska och till vänster om dessa) som inte är rabiata i sin Israel-kritik. Istället för den gamla socialistiska devisen om ”proletärer i alla länder förena eder!” har vi nästan gått till devisen ”antisionister i alla länder, förena eder!”.

Så begreppet ”woke Anti-Semitism”, som bland annat Greta Thunberg representerar, bör egentligen inte förvåna någon.