Jag växte upp i en religiös och islamistisk familj i Iran. Min far, en före detta marxistisk islamist, fängslades före den islamiska revolutionen. Senare, när han insåg sitt misstag, stod han emot den islamiska regimen och led mycket på grund av det.

Min mor är fortfarande mycket troende och bär islamisk hijab. Hon växte upp i en traditionell familj där till exempel min mormor bar niqab och burka när hon var yngre.

Från sju års ålder till sjutton spenderade jag tio år på en religiös skola. Detta var en plats där individer utbildades för framtida regeringsposter, som islamiska budbärare eller missionärer med uppdraget att sprida islam i väst.

Idag sitter några av mina gamla skolkamrater på nyckelpositioner inom den islamiska regimen eller i religiösa institutioner, både inom och utanför landets gränser. Till exempel flyttade en av dem till England för att sprida islam, officiellt under täckmantel av förlagsverksamhet och pappershandel, men de hade en helt annan agenda. En annan reste till Frankrike, en till Skottland, och flera andra till USA och Kanada.

Jag kommer från en sådan bakgrund. En stor del av min barndom och ungdom ägnades åt att studera Koranen, hadither och islamiska föreskrifter. Jag läste, såg och hörde med egna ögon och öron vad islam ville och vilka planer det hade för världens framtid.

Runt tjugoårsåldern slutade jag vara muslim, utan att deklarera det offentligt av rädsla för att bli anklagad för apostasi, vilket, som alla vet, straffas med döden.

När jag sedan kom till Sverige och stötte på ämnet islamism, väckte det en sorts nostalgisk känsla hos mig. Det var som att se skuggorna från mitt förflutna ta form igen. Allt jag hade lärt mig tidigare blev verklighet i Europa och den fria världen. Den maligna – giftiga – ideologi som en gång ockuperade mitt sinne började växa som små demoner i skuggorna omkring mig.

Tankarna och metoderna var precis desamma som jag hade fått lära mig. Islamens förespråkare sa exakt det jag hade hört i skolan. Diskussionerna var desamma, fallasierna var desamma, och jag såg hur islam hotade frihetens ljus med sin mörka närvaro.

Därför bestämde jag mig för att dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter med andra. Om någon skulle ha för avsikt att träda in i mörkrets djup, skulle de åtminstone veta vad som väntade där inne.

Det finns två ämnen som jag kommer att diskutera kortfattat. Det första är frågan om moskéer i Sverige och det andra är vänsterns allians med islamister.

När det gäller moskéer är den första frågan vilken funktion moskéer fyller i Sverige och vilka rörelser som ligger bakom kravet på att ha moskéer, böneutrop och fredagsbön.

Låt mig ge ett exempel: I Iran, ett land vars regering påstår sig leda den shiitiska världen och som är ett av de största och viktigaste islamiska länderna i Mellanöstern, finns det cirka sjuttiofem tusen moskéer.

Enligt regeringens egna, optimistiska och partiska siffror är ungefär sjuttio procent av dem tomma och utan besökare, vilket ledde till att femtiotusen moskéer stängdes förra året. Ja, femtiotusen moskéer stängdes i ett islamisk land!

Samma situation råder, mer eller mindre, i andra muslimska länder. En del av orsaken till detta är att de nya generationerna vänder sig bort från islamiska sedvänjor och traditioner.

Men en annan, kanske mer påtaglig, orsak är att moskén i grunden är en politisk institution inriktad på makt. Dess drift styrs av rigorösa säkerhetsåtgärder. I många av dessa länder fungerar moskén som en plats för övervakning av kvarteren och utbildning av repressiva styrkor som skyddar makten, vilken ofta är korrupt och despotisk.

Föreställ dig nu att vissa människor flyr från denna despotism och förtryck, och kommer till Sverige för ett bättre liv. Till vår stora förvåning är ett av deras grundläggande krav att bygga moskéer, sända ut böneutrop och återskapa samma strukturer som, även här, direkt eller indirekt påverkas av samma grupper och regeringar som de påstår sig ha flytt ifrån.

Vad ska vi tro? Att detta krav från islamistiska grupper inte representerar invandrarnas verkliga önskemål, eller att invandrarna inte varit ärliga med sina avsikter och kommit hit med en annan agenda?

Samma sak gäller för fredagsbönen. Det är intressant att notera att fredagsbönen i den islamiska diskursen betraktas som en doktrinär-politisk plikt. Det är en kollektiv handling med ett politiskt syfte, för att visa riktningen för det islamiska samhället under ledning av en imam, för att uppnå ett specifikt mål och för att deklarera enighet bland muslimerna.

Detta skiljer sig helt från vad kollektiva ritualer och ceremonier inom exempelvis kristendomen innebär.

Fredagsbönen, både historiskt och i samtida islamiska samhällen, är en av de tydligaste kännetecknen för politisk islam. Återigen uppstår frågan: Vilka personer och grupper strävar efter att sprida politisk islam, och varför finns det en sådan envishet i att införa dessa frågor, som orsakar problem och olycka i stora delar av världen, även i Europa?

När det gäller vänsterpartiernas samverkan med islamister, ser jag tre egenskaper som förenar dem. För det första, båda tror att de alltid har rätt och aldrig begår misstag. Även om det bevisas att de har fel, relativiserar de verkligheten och begreppen rätt och fel så mycket att det i praktiken inte längre finns någon måttstock att mäta det med.

Den andra egenskapen är att för båda helgar målet medlen, även om vägen till målet innebär att trampa på de värderingar de påstår sig representera.

För det tredje, när de ställs inför opposition, istället för att acceptera meningsskiljaktigheter och erkänna att motståndaren också har rättigheter, avhumaniserar de dem genom att sätta etiketter och anklagelser, vilket gör det legitimt att eliminera och avfärda dem.

Vänstern kallar sina motståndare nazister, rasister och islamofober, medan islamisterna kallar sina motståndare otrogna, avfällingar, korrupta och fiender.

Till exempel, när jag skriver en kritisk artikel om islam, agerar en grupp vänsteranhängare och islamister snabbt. De uttrycker oro och ställer frågan: om jag är kritisk mot islam måste jag då inte rimligen bete mig omänskligt och diskriminerande mot mina muslimska klienter?

Detta avslöjar mer om deras synsätt än det säger något om mig. Vissa av dem tror djupt att deras motståndare förtjänar att bli diskriminerade och borttagna, så i deras värld borde jag också tänka likadant som dem. Samtidigt gör andra dessa anklagelser av ren elakhet, för att hota och tysta mig.

Det är precis sådana egenskaper man inte vill att ett barn utvecklar och lär sig. Så islam och den islamvänliga vänstern är inte bara farliga för samhället och demokratin, utan de hotar även kommande generationers välmående.

För den islamiska världen har korstågen aldrig upphört. De lever i en verklighet där världen delas in i muslimer och fiender, och västvärldens civilisation och demokrati, med Israel som fanförare, utgör deras främsta hot.

De ser det som nödvändigt att förstöra väst innan väst kan förstöra dem. Om direkt krig och strid inte är möjligt, måste de infiltrera och förstöra väst inifrån. Drömmen om en värld där islam är den obestridliga ledaren är målet för de muslimska makterna.

Islamisterna anländer här av olika skäl men oftast som asylsökande, människor som har kommit till Europa med drömmar om ett fritt liv. Vänsterns generösa invandringspolitik öppnar dörrarna för många av dem och gör det möjligt för en stor del att slå sig ner här.

De framställer sig som diskriminerade minoriteter och placerar sina föråldrade och extrema övertygelser under vänsterns skyddande paraply. Deras antal växer stadigt, och de tar sig in i nyckelpositioner inom media, politik, utbildning och får inflytande i kultur och sociala sammanhang under täckmantel av multikulturalism.

Sedan börjar de normalisera övertygelser och beteenden som i grunden strider mot principerna i demokratiska länder, som slöja för barn, barnäktenskap, politiskt laddade böneutrop, könssegregering på offentliga platser, och förbud mot koranbränning och så vidare.

Varje gång islamisterna inte uppnår sitt mål, skapar de rädsla och oro genom extrema åtgärder för att signalera att om deras mindre krav inte uppfylls, ökar risken för extremism och skada på samhället.

Det intressanta är att vänstern, genom att förlita sig på detta resonemang, genomför nödvändiga förändringar för att hålla muslimerna nöjda och på så sätt får deras röster och ett tillfälle att anklaga högern för att sprida extremism och ”islamofobi”.

Men islamisterna stannar inte där.

De vet att vänstern genom sin allians med dem har kopplat sitt öde till deras, och varje gång utnyttjar de denna svaghet för att flytta gränserna för normalisering längre och längre.

Med förvåning ser vi hur vänstern försvarar en islamistisk angripare vid en attack på en pridefest och skottlossning mot homosexuella i Norge. Vi ser också hur vänstern, för att behaga muslimer, bidrar till antisemitism och förblir helt tyst när homosexuella attackeras på Malmös gator av pro-palestinier och islamister.

Det är nödvändigt att våga kritisera islam, inte bara för att skydda samhället, utan också för att ge muslimerna möjlighet att förbättra och förnya sina perspektiv.

Islamvänliga politiker inser inte hur snabbt vår demokrati, som vi njuter av, kan gå förlorad. Plötsligt vaknar dessa vänsteranhängare upp och ser att de står vid galgen och normaliserar avrättningen av sina vänner och närstående, precis som har hänt i några andra länder.

Hanna Tehrani är läkare och sitter i Göteborgs stads HBTQ-råd för Sverigedemokraterna.