För hundra år sedan publicerade Oswald Spengler Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes). Han lyckades tyvärr korrekt förutspå att den västerländska kulturen skulle gå in i en fas av utmattning och dekadens. 20 år efter publiceringen av det berömda verket bröt andra världskriget ut, följt av svåra tider under det kalla kriget.

Tre faktorer gjorde det möjligt att glömma den process som han förutsåg. Den första var den västerländska ekonomins otroliga framgång, den andra var den globala moraliska och politiska revolution som föddes 1967 och 1968 och den tredje var järnridåns fall 1989 och 1990. Dessa händelser sköt upp Västvärldens dödsprocess med flera decennier. Den gamle gubben Väst mådde något bättre och lyckades klara några år till innan han blev sjuk för gott.

Men allt detta ligger bakom oss nu. Vi bevittnar en accelererande historisk process av ”avoccidentalisering” av världen och framför allt av Västvärlden själv. Det vi hittills sett som globalisering är inget annat än att gränserna för vår civilisation suddas ut, en process som gör Västvärlden genomskinlig, utan tydliga kulturella och politiska konturer. Västvärlden blir alltmer amorf och magmaliknande. Framför allt är den svag, skäms över sig själv och – som en konsekvens – kan bara använda våld mot sig själv.

Västerlandets döende ser ut som det långsamma självmordet för en gammal man i depression. Oförmögen att ta sitt liv på en gång faller Västerlandet i hjälplöshet, passivitet och försummelse, vilket leder till den död som redan har accepterats. Efter den ärorika avkoloniseringen av Afrika har tiden kommit för den beklagliga ”avkoloniseringen” av Europa: som ett straff för att vara en metropol blir Europa nu själv en koloni, ett territorium att ta över. Hon abdikerar från all handling och förklarar passiviteten med historisk rättvisa och historiskt öde, inför vilket hon känner sig så berömvärt hjälplös. Ära åt dig, Europa!

Europa upphör inte bara att vara en metropol, det bultande hjärtat för global kultur och politik. Hon drar sig också tillbaka från de illusioner som gjorde det möjligt för Europa, och också Amerika, att spela sin roll. Illusioner som Europa hämtade sin styrka från.

Tillsammans med kolonierna och arrogansen försvann också Europas borgerliga prakt. Det nya demokratiska borgerskapet, med all sin ödmjukhet, opportunism och pacifism, kunde inte träda in i sina förfäders skor. Tidigare hade borgarklassen kunnat erövra den feodala världen och dess resurser från aristokraternas händer, och ersätta den makt som kom från jordägande med makten i pengar, handel och industri.

Politiserat och förlamat av sina egna ideal kämpar nu det västerländska samhället inte längre för någonting. Om det ändå gör det kämpar det mot sig själv, mot de verkliga eller imaginära resterna av sin tidigare överlägsenhet. Det kämpar mot sina förfäders skuggor för att inte se Hannibal vid portarna.

Pacifism har blivit västerlandets högsta visdom eftersom denna rena och ädla idé befriar oss från skyldigheten att kämpa och utlovar en lycklig fred på den potentiella fiendens villkor. Det räcker med att abdikera, att kapitulera och att inte önska någonting. Då blir det öde som världen har förberett för oss vår nya lycka. Det är det vad den moderna nihilismen, nu förklädd till stoicism, säger.

Väst vet inte ens vem dess fiende är längre. Väst vill inte namnge den, för hur kan du namnge en fiende utan att göra den till en ännu större fiende? Så Väst gör inget för att inte locka vargen från skogen. Som ett barn låtsas den att det inte finns några fiender.

Om de finns är de bara ”våra egna”, det vill säga de bland oss som ännu inte är tillräckligt pacificerade, inte tillräckligt pacifistiska. En sådan inre, tämjd fiende kommer inte skada oss. Det är bättre att inte irritera en verkligt farlig, främmande fiende. Det är bättre att inte ens namnge honom. Dessutom vore det stigmatiserande att namnge en yttre fiende: pacifister älskar ju alla och vill inte kränka eller diskriminera någon.

För bara några år sedan var det åtminstone tillåtet att önska terrorister illa. Man kunde önska att deras organisationer skulle upphöra att existera. ISIS, Al-Qaida... Nu är inte ens det säkert. Jihad utgör ju inte något större ont än att visa styrka, inget annat än att bekräfta det historiska val av svaghet som väst gjorde i sin renande iver. Bara inte detta! Visa inte styrka, för då kommer Hitler tillbaka!

Därför önskas inte Hamas döden. Ingen ropar ”förstör Hamas!” Eller åtminstone: ”Hamas orsakade kriget och är medskyldig till döden av civila, som de gömmer sig bland med sin sataniska beräkning!”, ”Låt Hamas ge upp och kriget kommer att upphöra!”

Nej, i stället känner Västvärlden sig tvungen att önska en fortsättning för Hamas och förkunnar att Hamas inte kan förstöras. Det är judarna som måste sluta slåss. De ska lämna Hamas ifred och låta organisationen fortsätta att existera. Det är judarna och bara judarna som är skyldiga till offren för detta krig.

Varför händer det här? Varför denna speciella, nästan vänliga behandling av ett mördande gäng fanatiker? Vad är skillnaden mellan Hamas och ISIS? Hamas mål är jämfört med ISIS begränsat: att mörda varje jude man kan få tag på. Är inte det rättvist i historiska termer?

Är det inte en stor lättnad att de vill mörda inte oss, utan judar, som är så ”våra” att vi utan rädsla för deras hämnd kan omfamna dem med vår älskade självkritik? Och som är orientaliska nog för att vi ska kunna betrakta deras utrotning som en händelse som sker utanför vår värld, det vill säga ännu en massaker bland utomjordingar?

Ja, Västvärlden vägrar, för första gången i sin pacifistiska historia, att bestämt ställa sig bakom ett samhälle som brutalt attackerats och tvingats föra krig. I sin rädsla för icke-Västern fjäskar man för mördarna, som om vi vore tacksamma för att man i stället för att mörda fransmän och amerikaner bara mördar ”sionister”.

Västvärlden offrar nitiskt judar och säger: ”De är folkmördare, gör med dem vad ni vill!” Det är lätt för väst att offra judarna, för de har begått ett fruktansvärt brott mot Väst. Vad gjorde de sig skyldiga till? Jo, de gjorde en hemsk sak: judarna tvingade Väst att uppleva den oförlåtliga plågan av skuld för Förintelsen. En förintelse där Väst ansåg sig bara försvara sin identitet mot ”östern”, representerat av en trolös nation.

Och så, i det ruttnade, döende Väst, blev juden en tvetydig och motsägelsefull gestalt som symboliserar upplösningen av den västerländska identiteten. Det finns en intern jude, en som tillhör Västvärlden, som kan utrotas på ett normalt, internt sätt. Han är vår jude-fascist. Vår i bemärkelsen civiliserad och välkänd. Han kan bli misshandlad eftersom han inte kommer att attackera sin västerländska mor.

Men eftersom juden alltid har representerat främlingskap här, precis som muslimer som bor i västländer gör idag, kan man utan ånger göra honom till en syndabock och måltavla för all den ilska och frustration kommer från vår egen handlingsförlamning och rädsla för konfrontation med islam.

Genom att offra en jude – nu under namnet israel, som kan tryckas ner utan rädsla för förbjuden ”antisemitism” – vill de förvirrade västerlänningarna köpa icke-västerländska människors gunst. Människor som de kommer att leva med tills fascinationen över ”Västern” tillsammans med all dess postkoloniala vita obscenitet försvinner.

En jude som mördar en muslim är en moralisk räddning för väst. På så sätt bekräftas att judarna, efter att ha berörts av fascismen och varit dess offer, nu har absorberat fascismen och fört vår gamla fascism, lika skamlig som syfilis, bortom Europas gränser.

Infekterade av fascism flyttade judarna österut för att etablera en koloni och nu måste de betala priset för att ha varit i Väst så länge, för att de inte lät sig utrotas och för att vi måste knäböja inför deras Förintelse.

Hamas betalar tillbaka idag – bad inte judarna själva om det? Vem bad dem att existera och genom sin existens orsaka den Förintelse som var så misslyckad att de fortfarande är kapabla till kolonial erövring?

Vi är inte längre fascister mot judarna, det är de onda judarna som tog vår fascism och tog den dit de kom. Tack vare det upphör vårt krig mot icke-västern att vara vårt krig.

Vi slåss inte. Vi är pacifister. Det är de våra, eller de värsta bland oss, det är Västvärldens riktiga pest som för detta krig i vårt ställe. Men inte i vårt namn!

Och vi tror att när muslimerna äntligen utplånar judarna, och straffar dem för kolonialism, för fascism och för alla våra västerländska brott, kommer de att stilla sin ilska och lämna oss ifred. Men det är dumt!

Den som tror att om vi offrar judarna (”israelerna”, ”sionisterna”) till muslimerna kommer de att bli nöjda med detta byte och lägga sig under ett träd för att smälta det, den är naiv. Jag tror faktiskt att det inte finns många som är så naiva. Många är i stället cyniska.

Att fjäska inför Hamas, nästan önska dem seger, eller att nästan utmanande inte önska dess nederlag, är ett uttryck för hjälplösheten i ett skrämt och demobiliserat västerländskt samhälle. Det har inte längre någon känsla av band som binder ihop det, av någon solidaritet och sammanhållning.

Det enda det har gemensamt är rädsla och feghet. Genom att offra judarna, genom att nästan öppet ansluta sig till deras dödsfiender, hoppas man kunna köpa sig lite tid och barmhärtighet.

Och ja, Västerlandet kommer att få lite tid. Men den tiden kommer inte användas för att rädda vår västerländska identitet. Den har för länge sedan förvandlats till en impotent oändlig försoning. Till en feg amoralism som visar sig i skamligt fjäskande inför fienden och i aggression och frustration gentemot dem som är för mycket ”våra” och för civiliserade för att ge tillbaka.

Skäms på dig, Väst, för din icke-antisemitism, din ärorika ”antisionism”, din ädla likgiltighet inför judiska barns död. Det är bra att du är känslig inför palestinska barns död, men det är bara för att du ska kunna skryta inför världen att du inte skyller deras död på fega banditer som gömmer sig bland barnen i hopp om att judarna inte ska attackera.

Ifall de trots allt gör det blir det möjligt att återigen visa bebiskroppar som bevis på hur oskyldigt Hamas är och hur skyldiga judarna är. Hela denna konstruktion är för genomskinlig, och detta spelande i pacifism på judarnas bekostnad är för vulgärt.

Men det är inte judarna som förlorar här, utan Västvärlden, som just nu lär sig förräderiläxan för att desto snabbare och effektivare begå ett slutgiltigt moraliskt och kulturellt självmord.

Jan Hartman

Professor och prefekt för Institutionen för filosofi och bioetik vid Hälsovetenskapliga fakulteten vid Jagellonska Universitetet i Krakow. Författare till flera böcker och krönikör i veckotidningen Politytka.

Översättning: Henryk Rubinstein

Redigering: Lennart Göranson