Jag lade märke till ert kollage på artikeln ”Den filosofiska sprickan” som beskriver en uppdelning mellan den så kallade analytiska respektive kontinental filosofi. Jag förstår att kollaget baserar sig i de namn som författaren nämner i artikeln och det tycks vara ett missförstånd från kulturredaktionen i hur dessa namn ska tolkas. Liksom professor Nordin nämner i artikeln är den analytiska och kontinentala filosofin en tydlig konfliktlinje som uppstår på 1900-talet. Nordin hävdar visserligen att detta baserar sig i en längre historisk konflikt – ett i ämnet något djärvt påstående men något som man måhända får acceptera i en kulturartikel.

Det är emellertid bortom all kritik att hävda att John Locke, Francis Bacon, Voltaire och Isaac Newton (sic!) skulle tillhöra den analytiska traditionen. I såväl Bacons och Lockes filosofi kan vi skönja en typ av metafysiskt resonerande som var exakt den typ av resonerande vilka de analytiska filosoferna motsade sig. I allmänhet finns det i den analytiska traditionen en generell motvilja till filosofihistoria (där tillhör professor Nordin en minoritet bland analytiska filosofer) och det vore mycket olyckligt om deras representanter är namn som aldrig ens hört talas om begreppet ”analytisk filosofi”.

Jag förstår att missförståndet delvis baserar sig i den poäng som professor Nordin vill framställa om skillnaden mellan borgerlig respektive marxistisk filosofi. Socialisterna Wittgenstein och Russell som är de mer uppenbara representanterna för analytisk filosofi stödjer givetvis inte en sådan argumentation. I övrigt finns det märkliga antydningar till en skillnad mellan ”empirism” och kontinental filosofi. Vad är fenomenologi om inte ett uttryck för en vilja att förstå världen såsom den framstår för oss genom vår kunskapsförmåga? Ett av de stora namnen i kontinental filosofi, Gilles Deleuze, är just inspirerad av empirismens viktigaste person, David Hume! Denna svaghet i argumentationen kan givetvis inte kulturredaktionen klandras för, men kan ha bidragit till deras missvisande kollage.

Professor Nordin menar inte att Bacon, Voltaire, Locke och Newton är analytiska filosofer. Snarare är poängen att det finns en relation mellan dessa och den analytiska traditionen. För den ointresserade kanske detta är en liten skillnad, men för en bildad människa är detta såklart en mycket viktig distinktion. Så länge detta kollage kvarstår kommer Bulletin – en dagstidning som jag ändå håller för att vara ett seriöst projekt – bidra till förvirring och okunskap. Det kommer förmodligen krävas av era läsare att studera en grundkurs i filosofi eller idé- och lärdomshistoria för att de ska ”avprogrammeras” från dessa dumheter. Dessa felaktigheter riskerar också fortsätta spä på de redan rådande föreställningar bland allmänheten om att borgerligheten, både som socio-ekonomisk gruppering och politisk inriktning, är den mest obildade gruppen individer i detta land. Något jag menar skadar vår trovärdighet.

Hoppas kulturredaktionen tar sitt förnuft till fånga och ändrar detta makalösa misstag.

Mvh,

Martin Spånberg, filosofilärare

Svante Nordin svarar:

Det är beklagligt att Martin Spånberg inte förmår läsa eller begripa en enkel text som handlar om filosofi. Jag kan inte göra mycket åt den saken men vill ändå komma med två påpekanden:

1.

Min poäng är inte att Bacon eller Locke skulle vara analytiska filosofer. Min poäng är att det finns ett förstadium till den ofta gjorde distinktionen mellan ”analytisk” eller ”anglosaxisk” och ”kontinental” filosofi som består i att man urskiljer en brittisk ”empiristisk” tradition med bland andra Bacon, Locke, Berkeley och Hume som företrädare och ställer den mot en rationalistisk kontinental tradition dit man räknar Descartes, Spinoza och Leibniz, men även inte sällan Kant, Hegel och andra. Vill man med andra ord förstå uppkomsten av föreställningen om en spricka mellan anglo-saxisk och kontinental filosofi har man anledning att kasta en blick på den historiografiska schablon som skiljer brittisk empirism från kontinental rationalistisk metafysik.

När det gäller de brittiska analytiska filosofernas syn på sin egen historia kan man nog säga att de inte sällan anknöt just till denna förmodade tradition av brittisk empirism. Själv menar jag att tanken på många sätt kan kritiseras, detta i likhet med hela idén om en röd linje mellan anglosaxisk och kontinental filosofi. Den kritiken har jag utvecklat bland annat i min bok Filosoferna. Det västerländska tänkande sedan 1900.

2.

När jag talar om ”empirism” talar jag om en beteckning som ofta används i filosofihistoriska framställningar och då för att syfta på exempelvis Locke eller Hume men mera sällan på Deleuze. Jag diskuterade inte huruvida termen är korrekt eller inte.

Som jag hoppas att flertalet läsare förstod handlade min artikel om en schablonföreställning. Själv tror jag inte att den gängse distinktionen mellan anglosaxisk (analytisk) filosofi och kontinental filosofi är hållbar. Men retoriska motsatsställningar kan ju ofta spela en viktig roll även när de inte är hållbara. Jag har bara syftat till att i en lätt kåserande form förklara uppkomsten av distinktionen. Den har ju numera själv blivit en del av filosofihistorien och spelar uppenbarligen en roll för filosofiskt intresserade personer.

Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria

kultur@bulletin.nu