MÜNCHEN – Vreden är stark över hur EU misslyckats förhandsbeställa tillräckligt många doser vaccin mot covid-19. Stéphane Bancel, vd för det amerikanska läkemedelsföretaget Moderna, som fick sitt vaccin godkänt strax efter Pfizer/BioNTech, hävdar att EU i alltför hög grad förlitat sig på ”vacciner från sina egna laboratorier”.

Prioriterade EU-kommissionen stöd åt sin egen läkemedelsindustri över att skydda liv? Frågan är inte så enkel. I motsats till vad Bancel vill få oss att tro har EU i själva verket beställt för lite av sina egna vaccin. Det vaccin som används mest i Väst utvecklades trots allt av ett tyskt företag, BioNTech. Vaccinet kommer alltså från EU (även om det testades och delvis framställdes i samarbete med Pfizer i USA och Fosun Pharma i Kina).

EU satt i baksätet medan USA och andra länder lagrade doser som utvecklats och producerats i ett tyskt laboratorium. EU har inte gjort sig skyldigt till protektionism, utan till institutionell rigiditet. Att vaccinet distribuerats så långsamt i många europeiska länder beror på att EU misslyckats samordna olika medlemsstaters efterfrågan. Medan en del länder ryggat inför kostnaden för BioNTechs mRNA-vaccin har andra förhållit sig skeptiska till dess nya, genteknologiska grundelement. Ytterligare andra har helt enkelt inte uppfattat situationens allvar och trott att det värsta av pandemin redan ligger bakom oss.

Det är sant att rivalitet inom Europa mellan olika länders vaccinproducenter kan ha bidragit till EU:s ovilja att under sommaren förbeställa mer av det tyska vaccinet, så som USA och andra länder gjorde. BioNTech, ett litet startup-företag från Mainz, hade svårt att göra sig hört i larmet från de etablerade, europeiska läkemedelsbjässarnas lobbyister runt Europeiska kommissionen.

Oavsett orsak är förseningen av vacciner i Europa nu ett faktum. I juli och augusti skyndade USA, Storbritannien, Japan och Kanada att försäkra sig om stora mängder av BioNTechs vaccin. Men EU beställde först vaccin från Sanofi och AstraZeneca, som båda senare tillstod att de stött på svårigheter under sina kliniska studier. Först i november – då journalisterna börjat ställa skarpa frågor – kom EU överens med BioNTech om en första omgång vaccindoser. Denna åtföljdes i december och början av januari av ytterligare inköp, nu också från Moderna.

På grund av de sena beställningarna kommer också leveranserna sent. Producenter agerar som bekant enligt principen först till kvarn, och behöver tid för att utöka sin produktion. Sålunda fylls europeiska tidningar av sorgliga bilder på tomma vaccinationscenter som fått slut på vaccin, vid sidan om bilder på överbelagda intensivvårdsavdelningar. Rädda människor i Europa anar en nära förestående fara. Med den här takten har EU inte en chans att till sommaren hinna ikapp USA, Storbritannien, Israel och de andra länder som hunnit vaccinera flest.

EU vidhåller att skälet till att man inledningsvis spred ut sina beställningar var att man inte kunde veta vilken av vaccinkandidaterna som skulle nå framgång. Men det är en svag ursäkt. Man var ändå inte i närheten av att beställa tillräckligt många doser från någon enda producent för att kunna vaccinera sitt folk om det visat sig att bara ett vaccin godkänts – vilket då var en uppenbar möjlighet.

Om EU hade vågat köpa tillräckligt många doser från var och en av de sex producenter man förhandlade med, för att vaccinera två tredjedelar av sin befolkning, då skulle man bara ha behövt betala 29 miljarder euro. Det är, som en jämförelse, vad EU:s ekonomi förlorar på tio dagar under covidkrisen. Och med tanke på att inte ett, utan två vaccin, nu visat sig vara mycket effektiva, skulle EU fått ett överskott av högkvalitativa doser, som man hade kunnat donera till 300 miljoner människor i utvecklingsländer.

Ingen enskild beslutsfattare bär skulden för Europas vaccinfiasko. Det som hänt bör dock göra klart för EU:s medlemsstater att de gjorde fel när man förra sommaren gav EU-kommissionen förtroendet att upphandla vaccin. Artikel 5 i EU-fördraget slår fast att EU ska lyda under subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna ska bedriva sin egen politik, förutom när nationsöverskridande åtgärder kan visas vara mera effektiva. Denna princip ignorerades medvetet när man skulle försäkra sig om ett tillräckligt lager vaccin. Det finns varken något juridiskt eller övertygande ekonomiskt rättfärdigande för centralstyre vid införskaffandet av vaccin. 

Om medlemsstaternas regeringar självständigt hade kunnat upphandla vaccin i direkt konkurrens med andra länder i världen, då hade de kanske tvingats betala ett något högre pris, men de skulle också lagt sina beställningar långt tidigare och inte behövt ha missat tåget. Och om beställningarna lagts tidigare, då skulle vaccinproducenterna haft råd att investera mer för att utvidga sin kapacitet.

Slutligen och sist var det centralstyre och de etablerade producenternas lobbyister som skapade Europas vaccinfiasko. Nu måste européerna leva med konsekvenserna av en tragedi som inte hade behövt inträffa.

Hans-Werner Sinn, professor emeritus i nationalekonomi vid Münchens universitet, var tidigare ordförande för Ifo Institute for Economic Research och är medlem av tyska finansdepartementets expertråd. Hans senaste bok är The Euro Trap: On Bursting Bubbles, Budgets, and Beliefs (Oxford University Press, 2017).

Copyright: Project Syndicate. Översättning: Bulletin.