Rysslands krig mot Ukraina har gått in i en ny fas. Den ukrainska armén gör spektakulära framsteg, befriar många städer och byar och tvingar ryska styrkor att retirera. Även om vi ännu inte vet hur långtgående den ukrainska motoffensiven kommer att bli, står det redan klart att den strategiska balansen på marken håller på att förändras.
Under tiden har Europeiska unionen uppbådat alla krafter för att möta energikrisen. Vi har fyllt våra gaslagringsanläggningar till mer än 80 procent – i god tid före måldatumet den 1 november – och enats om tydliga mål för att minska gasförbrukningen under vintern. Och vi går vidare med förslag som innebär en skatt på energiföretagens övervinster, så att utsatta konsumenter och företag får hjälp att hantera kraftiga prisökningar.
I samordning med G7 och andra likasinnade partner diskuterar vi dessutom ett pristak på rysk oljeexport. Och vi hjälper våra partner i den globala södern att hantera effekterna av Rysslands brutala aggression och cyniska användning av energi och livsmedel som vapen.
Kort sagt: den övergripande strategin fungerar. Vi måste fortsätta att stödja Ukraina, pressa Ryssland med sanktioner och hjälpa våra globala partner i en solidarisk anda.
De som tvivlar på att sanktionerna fungerar får nu se sig mer och mer motbevisade. Generellt sett har sanktionerna ett dubbelt syfte: att sända en signal och utöva påtryckningar. Vi vill ge en signal om att vi motsätter oss det som Ryssland gör – som att kränka internationell rätt och rikta hänsynslösa attacker mot civila och civil infrastruktur. Och trots att vi inte ligger i krig med Ryssland syftar våra påtryckningar både till att tvinga landet att ändra sitt beteende och att försämra de ekonomiska och tekniska förutsättningarna för aggressionen.
I en mycket tydlig signal har EU fattat det historiska beslutet att frigöra sig från sitt beroende av rysk energi. Kreml har brutit sina avtal genom att dramatiskt minska de gasvolymer som exporteras, och detta har skakat om marknaderna. Rysslands möjlighet att utöva sådan utpressning kan verka göra landet starkt, men taktiken kommer i slutändan inte att fungera. Trots gängse uppfattning är det inte lätt för Ryssland att få fram hållbara alternativ till den europeiska marknaden, eftersom en stor del av landets infrastruktur för gasexport (rörledningar och LNG-terminaler) är inriktad på Europa. Att omdirigera gasflödet till länder som Kina kommer att ta flera år och kosta miljarder dollar.
Sant är att Ryssland har dragit fördel av den senaste tidens höjda gaspriser. Men det betyder inte att sanktionerna har misslyckats. Vi måste bara vänta och se de fulla effekterna av Europas beslut att minska energiimporten från Ryssland. Europa har hittills bara förbjudit import av ryskt kol och minskat inköpen av rysk olja. Ändå har man också här kunnat se effekter.
Rysslands kolexport sjönk nyligen till sin lägsta nivå sedan invasionen inleddes, vilket visar att Kreml har svårt att hitta andra köpare. På samma sätt har oljepriserna sjunkit sedan EU meddelade att det skulle minska sin import av rysk olja med 90 procent fram till slutet av 2022. Och Kreml kommer att minska sina inkomster ännu mer om det ytterligare minskar gasleveranserna till Europa.
Det är som Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock har sagt: Europa har kanske betalat ett lågt pris för rysk gas tidigare, men bara för att man betalade med sin säkerhet. Ukraina attackerades eftersom Ryssland var övertygat om att EU var alltför splittrat och beroende av rysk energi för att göra något åt saken. Men Rysslands president Vladimir Putin missbedömde situationen.
Genom att Europa minskar sitt beroende av rysk energi frångår man den gamla tanken på att ett ömsesidigt ekonomiskt beroende automatiskt minskar de politiska spänningarna. Tanken kan ha varit god för 40 år sedan, men inte nu längre, när detta ekonomiska ömsesidiga beroende används som vapen.
Men vi får inte vända oss inåt. Vi behöver fortfarande en öppen ekonomi, men får inte tillåta ett ömsesidigt beroende utan motståndskraft och diversifiering. Vi måste ta hänsyn till våra handels- och samarbetspartners politiska identitet. I annat fall kommer vi att gå i samma fälla som den som Putin har satt under 20 års tid.
Sanktionerna har bevisligen också fått tvingande effekter. Den ryska militären – vars stridsvagnar, flygplan, telekommunikationssystem också är beroende av importerade komponenter – har börjat känna av att de inte har tillgång till teknik från väst.
Dessutom varnas det i en läckt intern rysk statlig rapport för att importrestriktionerna kommer att skada den ryska ekonomin under lång tid framöver. Inom jordbruket är 99 procent av fjäderfäproduktionen beroende av importerade insatsvaror. Inom luftfarten reser 95 procent av passagerarna i Ryssland i utlandstillverkade flygplan, och bristen på reservdelar gör nu att den ryska kommersiella flygplansflottan krymper. Inom läkemedelssektorn är 80 procent av den inhemska produktionen beroende av importerade råvaror. Inom IKT-sektorn, till sist, kan Ryssland få slut på sim-kort år 2025, och i andra delar av telekommunikationssektorn håller klockan på att vridas tillbaka med flera år. Och denna dystra bedömning görs alltså av officiella interna ryska källor.
Kommer enbart sanktioner att räcka för att besegra angriparna? Nej, och det är därför som vi också förser Ukraina med massivt ekonomiskt och militärt stöd och arbetar för att EU ska sätta in ett militärt utbildningsuppdrag som ytterligare ska stärka den ukrainska försvarsmakten. Kriget är inte över och Putins regim har fortfarande några kort att spela ut. Men med den nuvarande västliga strategin kommer det att bli praktiskt taget omöjligt för Kreml att vända på utvecklingen. Tiden och historien är på Ukrainas sida – så länge som vi håller fast vid vår strategi.
Josep Borrell, Unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik/vice ordförande för kommissionen.
Copyright: Project Syndicate, 2022
Läs även: Analys: Skälen till Rysslands bakslag och vad det innebär för kriget
