KRÖNIKA. Chemin Jordan Hill verkar visa upp två olikfärgade linjer växelvis, som två möjliga ekvationer, sommarens och vinterns: en glittrande grön yta från april till november, med vita och svarta prickar från korna längs vägen, följt av kompakt, djupt vitt och en nästan hörbar stillhet som förr eller senare blir så kvävande att den måste jagas ur kroppen med våld om man som jag alltid levt i stadsmiljö och inte kommer hit som turist utan för att bo och skriva mer permanent, mitt under den pågående pandemin. Jag har hamnat här på landsbygden med mitt sätt att vara och mitt perspektiv som inte går att komma ifrån och som ofelbart skär sig mot den omgivande verkligheten. Jag bär med mig fyrtio år av Montrealliv och upplever lugnet till trots en smärta inför detta landskap. Jag befinner mig i exil och sörjer en tillvaro där rörelse och folkmyller utgjorde de centrala parametrarna.
Två gånger i veckan lämnar jag min son hos Liz, en ung kvinna från trakten, för att äntligen kunna få skriva i detta undanskymda hus i slutet av en väg som jag och Anthony hyrt sen i juli. Jag födde Henry sent, efter nästan fyrtio år i Montreal där livet präglades av språklig och kulturell mångfald och närheten till parker, barer, poeter, maktspel och vågspel. Jag undrar om jag hade skrivit fem böcker ifall jag varit född här bland dessa gröna och vita omgivningar, hade jag haft modet då att ge upp ett konformt lantbruksliv för att bli poet? Hade jag vågat bli den överlöpare jag blev när jag bröt med den kvävande medelklassanda som råder i min familj; hade jag läst Rimbaud, Emily Brontë, Anne Hébert och Baudelaire när jag var tolv i stället för att börja jobba på tobaksaffären i kvarteret och tjäna ihop pengar för att kunna köpa ett litet hus som liknade mina föräldrars när jag fyllde arton? Hade jag börjat plugga litteraturvetenskap och åkt på uppläsningsturnéer i Europa, med en axelryckning accepterat rollen som familjens svarta får, hade jag känt samma ilska över sociala och personliga orättvisor, den sortens ilska som får en att vilja tända eld på alltihop utan att känna rädslan som gör att man backar och livet slukas av konformismens tomhet? Jag vill tacka Montreal av hela mitt hjärta, Montreal med sina språkliga paradoxer, kaotiska situationer och kulturella olikheter från ett kvarter till ett annat. Den staden var där för mitt skrivande och för mig. Den var där i den smärta, frid och oregelbundna men konstanta rytm som hör det poetiska arbetet till.
Liz har gång på gång sedan barnsben upplevt en lycka som är kopplad till jordbruket och markerna i denna lilla by i sydöstra Québec. Traktorerna som barnen får åka på för att somna, de ödsliga basebollplanerna i Johnville där tonåringarna glider runt på rullskridskor, tåget som passerar före solnedgången. Intill skogen har det uppstått ett märkligt bostadsområde där hennes föräldrar köpte ett barackliknande litet hus i slutet av 90-talet. Där bodde hon tills hon blev sjutton och köpte huset bredvid med en insats på tvåtusen dollar som hon tjänat ihop på två år som kassabiträde. Allt här vittnar om enkelheten i ett liv format av upprepningar. Blåsten, ensamheten, sommarens gröna vidder och vinterns vita ger omgivningen en cyklisk och naturlig inramning som utan att överrumpla själen skänker ro.
På vilket sätt har Montreal bidragit till att jag tagit mig rätten att bli poet och hur ser det ut för barn till lantbrukare, barn till jägare, barn till glesbygdsentreprenörer? Är poesin helt sprungen ur omständigheterna och avhängig den plats man råkar komma från, en geografisk slump? Sedan min son föddes är det som att all form av skapande har blivit svårt. Jag ger honom min livsenergi och mitt inre utrymme. Jag minns hur dagarna kunde se ut innan han föddes, när jag kunde ägna all tid åt skapandet och lät bli att skapa bara för att jag längtade bort och följde lusten att promenera runt i stan med lurar i öronen: Björk och Tom Waits på högsta volym. Jag visste det inte då, men varenda sekund av denna fantastiska tid var räknad. Medan jag gick där på Rue Saint-Denis och Avenue du Mont-Royal och jonglerade med orden tänkte jag i morgon, i övermorgon, om en månad ska jag skriva den här boken, inte nu; en sista promenad, ett sista glas, en sista betraktelse. Mellan 2006 och 2017 lyckades jag skriva fem poesiböcker så det fick ta tid den tid det tog, först skrev jag dem högt och sen var jag uppe hela nätterna och skrev som en rasande våg, en störtflod, med alkoholen som hjälp för att kunna se klart. Ett barn förändrar relationen till sig själv, till natten, till platsen, och till skrivandet.
Våren 2020 när pandemin härjade för fullt gjorde joggandet entré i Montreal. Alla sprang sorglöst omkring från morgon till kväll, mitt på trottoarerna, rätt mot de gående. Ju mer antalet smittade, inlagda och avlidna fick dem att öka takten desto mer drog jag mig för att gå ut med min son. Det var plötsligt inte njutbart att ströva omkring i stan längre. Vi började drömma om landsbygden och åka för att titta på hus i de mest avlägsna delarna av Québec, vi kunde tänka oss att bo var som helst utom i det urbana rutsystem vi var vana vid. Det var galet. Pandemin är galen. Och jag drogs med i galenskapen. Precis som världens alla kvinnor och män gjort sedan mars 2020.
Jag är avundsjuk på Liz som tar så väl hand om min son i sitt lilla mobila hus som har varit avbetalt i flera år fastän hon bara är tjugofem. Hon är inte så här trött som man blir av att uppfostra ett barn, allt är enkelt och idel solsken trots snön. Innan jag ska hämta honom skriver jag framför det stora fönstret som vetter mot ett böljande snötäcke som breder ut sig långt, långt bort:
I fotonegativens hud
ser jag avstånden i mitt liv
här på landet med all snö
lavar, foster, hoprullade mattor
vrede under cederträden
tre skåror i den klara luften
jag själv
kluven av solens linjer
TEXT: Véronique Cyr
Véronique Cyr är född i Montreal i Québec (Kanada) 1978 och har en magisterexamen i kreativt skrivande. Hon har gett ut fyra diktverk på Les éditions Poètes de Brousse: La Maison sans miroir (2006), La vie liquide (2008), Installation du feu (2010), Force de traînée (2013) samt Forêt d’indices på Les Herbes rouges 2017. Hon bor i Cookshire-Eaton, i regionen Estrie, där hon är verksam som författare och lärare. Hon presenterades som poet för en svensk publik i Lyrikvännens Québecnummer (1/2016) med sex dikter översatta av Fredrik Ekelund/Marisol M.
Texten är översatt från franska av Magdalena Sørensen bortsett från dikten som översatts av Fredrik Ekelund/Marisol M.
kultur@bulletin.nu
