Assadregimens fall i Syrien förra veckan har varit en av de stora medieföljetongarna världen över om sistone. Och ett av länderna som – åtminstone kortsiktigt – tjänar på utvecklingen är grannen Turkiet.

Det menar Paul Levin, docent och chef för institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet.

– Som det ser ut nu stärks Turkiet kraftigt i relation till regionala rivaler. Ryssland, framför allt, säger han och fortsätter:

– Turkiet har ju länge haft som policy att Assad måste avsättas. Så det här utfallet är på så sätt en seger för Turkiet.

En faktor som Levin tar upp är hur Turkiet har varit det land som tagit emot överlägset flest flyktingar från Syrien i samband med grannlandets inbördeskrig. Flyktingströmmen har blivit en politisk het potatis i Turkiet och en huvudvärk för Erdogan med kritik från delar av oppositionen.

Men i och med Assadregimens fall kan en del av de syriska flyktingarna i Turkiet nu komma att återvända till sitt hemland, samtidigt som en del nog väljer att stanna.

Önskat buffertzon

Ytterligare en aspekt som Turkietkännaren nämner är närvaron av den kurdiska milisen YPG, som utgör den beväpnade grenen partiet PYD, vid gränsen till Turkiet.

– De leder en koalition som kallas Syrian Democratic Forces, SDF, som är en multietnisk koalition med araber, turkmener och andra, men där kurderna är den absolut starkaste aktören.

– De har byggt upp vad som var en i princip de facto stat nästan längs den turkisk-syriska gränsen. Det har Turkiet alltid sett som ett hot för att de menar, med ganska gott fog, att det är PKK:s syriska gren.

Levin säger att Turkiet har velat etablera en buffertzon längs gränsen med ett djup på 30-35 kilometer in i Syrien. Någon sådan kom man emellertid aldrig överens med Assad om.

Dessutom har både amerikanska och ryska styrkor på plats stoppat Turkiet från att etablera en sådan zon. Men med störtandet av Assad och tillbakadragandet av ryska styrkor finns det nu mindre som stoppar Turkiet.

– Därför har vi sett att i samband med den här operationen så stred de turkiskledda rebellerna inte mot Assads styrkor utan de stred istället mot de kurdiska miliserna, säger Levin och pekar på hur de turkiskt stödda styrkorna drev ut de kurdiska miliser från städerna Tall Rifat och Manbij.

Två stora grupper

Sammansättningarna av Syriens rebellgrupper är komplexa och väldigt föränderliga, påpekar Levin. Men grovt förenklat kan man säga att det finns två stora grupper.

Den ena är de av Turkiet understödda Syrian National Army, som är en koalition av olika rebellgrupper där vissa är jihadistiska och andra mindre så.

– Det är den svagare grupperingen. Det är dem som Turkiet har tränat, utbildat, försett med vapen och instruerar. Bland dessa finns det också många som USA hjälpte till med att träna, för Turkiet och USA försökte gemensamt till en början att träna moderata rebellaktörer.

– Efter ett tag drog sig amerikanarna ur därför att det blev mer radikala grupper som Turkiet tog fram och dessutom för att man fann att de kurdiska miliserna var bättre soldater när det gällde att bekämpa IS.

Den andra gruppen är Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som leds av Ahmed al-Sharaa, som tidigare har gått under pseudonymen Abu Mohammed al-Julani. HTS är sprungna ur den syriska grenen av Al-Qaida men har senare sagt att man tagit avstånd från och frikopplat sig från terrorgruppen. HTS är också de som har styrt i den nordvästra provinsen Idlib sedan 2019.

– Turkiet har också haft en relation med HTS. Och jag tror att de har hjälpt till HTS att försöka sanera lite grann bland de mest radikala jihadistiska elementen, säger Levin.

Stödet till HTS har enligt Levin varit mer indirekt från Turkiets sida genom att man skyddat provinsen från Assadregimens styrkor. Något som i sin tur lett till att HTS kunnat bygga upp sin militära förmåga.

Tror inte på turkiskt-israeliskt samarbete

Efter Assadregimens fall så var Israels premiärminister Benjamin Netanyahu snabbt ute och härledde det till Israels aktioner mot Assads allierade – Hizbollah och Iran. I en video på X säger Netanyahu att störtandet av diktaturen både innebär stora möjligheter och eventuella faror för Israel.

Trots att Assadregimen var allierad med Israels fiender Iran och Hizbollah och att Turkiet tjänar på maktskiftet tror inte Paul Levin att det har funnits något hemligt samarbete mellan de båda länderna för att störta Bashar al-Assad.

– Min bild är att Israel såg Assad som en fiende och de ogillade hans samröre med Iran och Hizbollah. Men att de såg honom som ändå tolererbar och bättre än det potentiella alternativet, säger Levin och lägger in en brasklapp om att han inte är någon expert på Israel.

Vad gäller ett eventuellt samarbete med Turkiet ser Levin det som osannolikt mot bakgrund av ländernas minst sagt frostiga relation.

– Fiendskapen mellan Turkiet och Israel i kölvattnet av Israels krig i Gaza är så pass ansträngd, säger han.

Läs även: Nya islamistiska styret utlovar religionsfrihet i Syrien